rerhet, uti den sorgtälliga bearbetningen och ti de i hög grad karakteristiska ensemblestyckena skall finna rika ämnen till njutning. Vi förbehålla oss att en annan gång få återkomma till det sätt, hvarpå operan nu blifvit härstädes uppsatt och utförd. Dock kunna vi icke underlåta att redan här uttala vår förvåning öfver den egna censur, som den kongl. teaterdirektionen vid detta tillfälle å nyo utjfvat emot ett klassiskt arbete. Vi hafva vid det första utförandet i går funnit icke mindre in fem stora musiknumror uteslutne, deribland trenne på hvarandra följande i första akten. Vi kunna väl begripa, om vi än måste beklaga skälet, hvarföre slutet af Fidalmas aria blifvit förkortad, eller hvarför Elisettas stora aria i andra akten blifvit helt och hållet utesluten. Det är förmodligen afseendet på de resp. sångerskornas (mams. Torslows och fru Strandbergs) förmågor, som tvungit dertill. Men hvarföre har den karakteristiska qvartetten i första akten blifvit utesluten? Hvarföre duetten emellan grefven och Paolino? Hvarföre Carolinas intagande aria (i A-dur), hvilken för utvecklingen af hennes karakter icke är utan vigt och för öfrigt just utgör en af de vackraste perlorna i hela hennes parti? Icke mötte här något hinder uti mams. Julie Berwalds förmåga. Och framför allt, hwarföre har den i så hög grad karakteristiska, at somisk kraft sprittande duetten emellan g:efven och Elisetta uti andra akten blifvit Jelt och hållet undertryckt? Elisettas parti är i denna duett så lätt, att det icke rimligtvis kan bereda någon svårighet, och grefvens har åter uti hr Della Santa fått en sitt parti så fullkomligt vuxen målsman, att äfven från detta håll omöjligen något hinder kunnat möta. Hvad är då orsaken? Vi söka förgäfves ett svar på dessa frågor. esse