rerhet, uti den sorgtälliga bearbetningen och
ti de i hög grad karakteristiska ensemble-
styckena skall finna rika ämnen till njutning.
Vi förbehålla oss att en annan gång få åter-
komma till det sätt, hvarpå operan nu blifvit
härstädes uppsatt och utförd. Dock kunna vi
icke underlåta att redan här uttala vår förvå-
ning öfver den egna censur, som den kongl.
teaterdirektionen vid detta tillfälle å nyo ut-
jfvat emot ett klassiskt arbete. Vi hafva vid
det första utförandet i går funnit icke mindre
in fem stora musiknumror uteslutne, deribland
trenne på hvarandra följande i första akten.
Vi kunna väl begripa, om vi än måste be-
klaga skälet, hvarföre slutet af Fidalmas aria
blifvit förkortad, eller hvarför Elisettas stora
aria i andra akten blifvit helt och hållet ute-
sluten. Det är förmodligen afseendet på de
resp. sångerskornas (mams. Torslows och fru
Strandbergs) förmågor, som tvungit dertill.
Men hvarföre har den karakteristiska qvartet-
ten i första akten blifvit utesluten? Hvarföre
duetten emellan grefven och Paolino? Hvar-
före Carolinas intagande aria (i A-dur), hvil-
ken för utvecklingen af hennes karakter icke
är utan vigt och för öfrigt just utgör en af
de vackraste perlorna i hela hennes parti?
Icke mötte här något hinder uti mams. Julie
Berwalds förmåga. Och framför allt, hwar-
före har den i så hög grad karakteristiska, at
somisk kraft sprittande duetten emellan g:ef-
ven och Elisetta uti andra akten blifvit Jelt
och hållet undertryckt? Elisettas parti är i
denna duett så lätt, att det icke rimligtvis kan
bereda någon svårighet, och grefvens har åter
uti hr Della Santa fått en sitt parti så full-
komligt vuxen målsman, att äfven från detta
håll omöjligen något hinder kunnat möta.
Hvad är då orsaken? Vi söka förgäfves ett
svar på dessa frågor.
esse