MASQUEN. ?)
AF FÖRATTAREN YILL
Småplock ur min Dagboks
vAfskedet från herrskapets gelikar och gran-.
nar var på långt när inte så svårt, talte mam-
sell om för mig, ty hos dem var inte jag
ned, kan lilla Clara förstå. De flesta voro
örargade, och karnske litet afundsjuka med,
på min fru och hernnes dotter för deras få-
ungas och förnämbhets skull, och sågo troli-
gen ej så ogerna att de reste sin väg.
sAldrig glömmer jag så länge jag lefver
hur det var när vi då ändtligen satt oss uti
och vagnarne foro ut genom allgens grind.
Jag satt på kuskbocken bredvid betjenten,
frun och mamsell inuti. Herrn åkte efter 1
en mindre vagn mied sakerna och dem som
skjutsade. Adjö, adjö!s ropade mamsell Ida
och fläktade med näsduken, så länge hon
kunde se någon menniska, och så Adjöträdt
adjö blommor, adjö mina kära små fåglar,
och himmel och vatten och allt hvad jag ser:
adjö!s Det var som hon tagit afsked af hela
verlden, stackars barn, och det slog väl in
med! Men frun hon skrattade och påminte
henne att hon skulle bli grefvinna, och då
torkade hon straxt bort tårarna och log och
sa: Ja, mamma, det är sannt: jag får allt
det som bättre är igen! Nu var jag en rik-
tig liten toka.s — Så der var det jemt. Hon
fick aldrig vara menniska, kräket, för modrens
skull, men jag försäkrar det kändes som en
qvarnsten legat på bröstet på mig under hela
resan ända tills vi fingo sigte på Stockholm.
Der hade jag aldrig varit förr kantänka, så
der var fasligt mycket nytt och grannt att se,
som jag skulle beskrifva för lhlta Clara, om
hon inte snart fick komma dit sjelf; men in-
genting kunde ändå jemföras med grefvens
våning vid Drottninggatan, som han sjelf li-
tit ställa i ordning, fast herrskapet hade be-
talt hvar fyrk. Jag tyckte det hade varit
grannt hemma i rummen på Ahlholmen, men
hvad förslog det här? Hela kamrar klädda
med siden från ggolf och till tak, vet Clara,
och förgyllningar och taflor och speglar för-
) Se A. B. M 2:78—280.