ropeiska civilisationen kan undgå sin andellö utaf följderna af denna alltomfattande fråga,!i som skall afgöra mensklighetens närmaste!l öde, Jag behöfver knappt säga, att den stora xv van Hrrgea Ia LA rana L boherr k 19 rt mens princip GOFri-h t J ( D ö h r efter fuihetens eller despotis hetens, frihetens!.), eller för att på en ännu mera praktisk väg bibringa ert ädla hjerta frihetens id — frågan är huruvida Europa skall! belnerrskas efter centralisationens eller efter sjellfstyrelsens princip (Bifall); ty sjelfstyrelse ir fribet, centralisation deremot despotism. Skall friheten för århundraden bortdö och menmniskoslägtet nedsjunka till ett viljelöst redskap för några få individers ärelystnad, eller skall träldomsmärket utplånas från mensklighetens panna och menskligheten i sig sjelf blifva adlad och ett ädelt verktyg för sitt eget framåtskridande? (Bifall) Ve, hundradefaldt ve hvarje nation, som, i förlitande på sin trygga ställning för ögonblicket, med likgiltigret betraktar den omfattande striden rörande dessa stora principer! Det är samma strid som i mythen förekommer mellan him-1 mel och helvete. Att såras eller dömas är! allas lott — den må drabba oss en dag förr eller sednare; men såras eller dömas måstel! alla; det gifves mellan himmel och helvetelt ingen underhandling. Ve, tusenfaldt ve hvar! och en nation, som med sina bekymmer ochl omsorger ej vill omfatta framtiden, utan endast dagens flyktiga ögonblick. Med den fly-l( ende minuten förvandlas dock framtid till nu-lj tid och föremålen för våra närvarande mödorll äro försvunna. Liksom morgonrodnaden för-! kunnar solens uppgång, så kan man i dagens händelser läsa framtidens innehåll. Det gifves de, som vilja betrakta de demonstrationer af deltagande, hvarmed jag har äran attmottagas, från den inskränkta synpunkten. som skulle de endast gälla min personlighet. De låtsa sig tro, att i dessa demonstrationer ligger ingenting annat än ett mode, en öfvergående uppsvallning af den allmänna känslan, som lik en såpbubbla försvinner, utan att lemna något spår efter sig; eller, på sin höjd, en bifallsgärd åt ett käckt och tappert folk. ; med en rättvis sak och en tröst i dess oförtjata missöden. Men jag påstår, att det ej ! så är. Jag säger, måingen nation på jorden få skäl att en gång ångra att hafva föraktat dessa mina ord, endast derföre att ingen annan än jag sagt dem. Jag påstår, att källan till dessa demonstrationer är folkets instinktiva känsla (Hör, hör!), att menniskoslägtets öde kommit till en vändpunkt för århundraden; det är ropet af oro vid en allmän fara, som tydligen nalkas; det är uppenbarelsen al sjelfuppehållelsens instinkt, framställd genom den instinktiva kännedomen om det factum, att den afgörande striden, Europas öde, står för dörren, och att intet folk eller land kanl undgå att känna verkningarne af denna stora strid om principer (Handklappning). Europas despotiska regeringar känna redan den annalkande döden, och derföre skola de strida på lif och död (Hör, hör!) Jag hoppas, att denna strid är oundviklig, och emedan den af dem är framkallad, skall den blifva den sista i menniskoslägtets historia. Sådan är sakernas ställning, eftersom jag uppfattat den. Det är icke min individualitet — det är icke min närvaro, som har framkallat någon känsla; jag är ett intet, endast tillfället var det som framlockade den dolda gnistan — en tillfällighet, hvarigenom förkänslan om den annalkande faran framkallade utbrottet af ett rop — ett högljudt utrop af fasa. Huru skulle annars till och med den störste sofist kunna förklara de öfverallt mötande demonstrationer, som ej tillbakahållits på något ställe der jag vistas — ej tillbakahållits I något klimat — af någon folkkarakter — af någon statsorganisation — utan spridt sig öfver verlden, som pulsådrorna från hjertat — som blixten från himlen (Högljudt bifall). De adresser, uppfyllde aff de ädlaste känslor, hvarmedjag i England bihfvit hedrad, äro verkningar af min närvaro; men jag är endast en gnista som väcker en kiänsla, den der redan länge existerat hos folket, ända från hufvudstadens invånare till de emsliga hyddornas vid bergen, hvarest annars det politiska lifvet aldrig intränger (Handklappningar). Och jag beder er ödmjukligen märka att denna känsla har ej allenast i England yttrat sig: Förenta Staternas folk (handklappning), Italien, Frankrike, den ädla engelska garnisonen i Gibraltar, den varmhjertade Portugisen hafva förenat sig om samma åsigter; och samma dag som en deputation kom öfver till England för att bringa mig en ( t t r r ( 1 lyckönskning från Belgien — detta stolta minnesmärke af frihetskärleken och dess okufliga makt — samma dag har det kommit till min kunskap, attiRen dylik demonstration egt rum i Sverige, som skall bilda venstra flygeln i den framtida stora kampen. (Handklappning). Nå, mine herrar, är detta en tillfällighet? Är detta ett mode? (Handklappning och skratt) Är detta personligt? Hvad har jag i min person, i mitt närvarande, i mitt kommande lif, som skulle kunna, om ej rättfärdiga, åtminstone förklara demonstrationens allmänlighet? Intet, — alldeles intet; det var endäst kännedomen om att jag är en vän af fnheten (handklappning), enär jag ingenting annat är än det tillfälliga uttrycket a! en omedvetna känslan hos så många nationer, för hvilka Englands S:t George är beredd att låta den röda fanan svaja. Hur kan jag säga att denna kamp är så nära? Huru, mina herrar och damer? Jag säger det, emedan det så är (Högljudt bifall). Hvarje menniska vet det, hvarje menniska känner det, hvarje menniska ser det. En filosof tillfrågades en gång, huru han kunde bevisa Guds fUlvaro? — Jo, derigenom att jag öppnar sas erkänna henne avinnans högsta pris. Hennes