ropeiska civilisationen kan undgå sin andellö
utaf följderna af denna alltomfattande fråga,!i
som skall afgöra mensklighetens närmaste!l
öde, Jag behöfver knappt säga, att den stora xv
van - Hrrgea Ia LA rana L boherr k 19 rt
mens princip GOFri-h
t
J
(
D
ö
h
r
efter fuihetens eller despotis
hetens, frihetens!.), eller för att på en ännu
mera praktisk väg bibringa ert ädla hjerta fri-
hetens id — frågan är huruvida Europa skall!
belnerrskas efter centralisationens eller efter
sjellfstyrelsens princip (Bifall); ty sjelfstyrelse
ir fribet, centralisation deremot despotism.
Skall friheten för århundraden bortdö och
menmniskoslägtet nedsjunka till ett viljelöst red-
skap för några få individers ärelystnad, eller
skall träldomsmärket utplånas från mensklig-
hetens panna och menskligheten i sig sjelf
blifva adlad och ett ädelt verktyg för sitt eget
framåtskridande? (Bifall) Ve, hundradefaldt
ve hvarje nation, som, i förlitande på sin
trygga ställning för ögonblicket, med likgil-
tigret betraktar den omfattande striden rö-
rande dessa stora principer! Det är samma
strid som i mythen förekommer mellan him-1
mel och helvete. Att såras eller dömas är!
allas lott — den må drabba oss en dag förr
eller sednare; men såras eller dömas måstel!
alla; det gifves mellan himmel och helvetelt
ingen underhandling. Ve, tusenfaldt ve hvar!
och en nation, som med sina bekymmer ochl
omsorger ej vill omfatta framtiden, utan en-
dast dagens flyktiga ögonblick. Med den fly-l(
ende minuten förvandlas dock framtid till nu-lj
tid och föremålen för våra närvarande mödorll
äro försvunna. Liksom morgonrodnaden för-!
kunnar solens uppgång, så kan man i dagens
händelser läsa framtidens innehåll.
Det gifves de, som vilja betrakta de demon-
strationer af deltagande, hvarmed jag har äran
attmottagas, från den inskränkta synpunkten.
som skulle de endast gälla min personlighet.
De låtsa sig tro, att i dessa demonstrationer
ligger ingenting annat än ett mode, en öfver-
gående uppsvallning af den allmänna känslan,
som lik en såpbubbla försvinner, utan att lem-
na något spår efter sig; eller, på sin höjd,
en bifallsgärd åt ett käckt och tappert folk. ;
med en rättvis sak och en tröst i dess oför-
tjata missöden. Men jag påstår, att det ej !
så är. Jag säger, måingen nation på jorden
få skäl att en gång ångra att hafva föraktat
dessa mina ord, endast derföre att ingen an-
nan än jag sagt dem. Jag påstår, att källan
till dessa demonstrationer är folkets instink-
tiva känsla (Hör, hör!), att menniskoslägtets
öde kommit till en vändpunkt för århundra-
den; det är ropet af oro vid en allmän fara,
som tydligen nalkas; det är uppenbarelsen al
sjelfuppehållelsens instinkt, framställd genom
den instinktiva kännedomen om det factum,
att den afgörande striden, Europas öde, står
för dörren, och att intet folk eller land kanl
undgå att känna verkningarne af denna stora
strid om principer (Handklappning). Europas
despotiska regeringar känna redan den annal-
kande döden, och derföre skola de strida på
lif och död (Hör, hör!) Jag hoppas, att den-
na strid är oundviklig, och emedan den af
dem är framkallad, skall den blifva den sista
i menniskoslägtets historia. Sådan är saker-
nas ställning, eftersom jag uppfattat den. Det
är icke min individualitet — det är icke min
närvaro, som har framkallat någon känsla; jag
är ett intet, endast tillfället var det som fram-
lockade den dolda gnistan — en tillfällighet,
hvarigenom förkänslan om den annalkande
faran framkallade utbrottet af ett rop — ett
högljudt utrop af fasa. Huru skulle annars
till och med den störste sofist kunna förklara
de öfverallt mötande demonstrationer, som ej
tillbakahållits på något ställe der jag vistas
— ej tillbakahållits I något klimat — af nå-
gon folkkarakter — af någon statsorganisation
— utan spridt sig öfver verlden, som puls-
ådrorna från hjertat — som blixten från him-
len (Högljudt bifall). De adresser, uppfyllde
aff de ädlaste känslor, hvarmedjag i England
bihfvit hedrad, äro verkningar af min närvaro;
men jag är endast en gnista som väcker en
kiänsla, den der redan länge existerat hos fol-
ket, ända från hufvudstadens invånare till de
emsliga hyddornas vid bergen, hvarest annars
det politiska lifvet aldrig intränger (Hand-
klappningar). Och jag beder er ödmjukligen
märka att denna känsla har ej allenast i Eng-
land yttrat sig: Förenta Staternas folk (hand-
klappning), Italien, Frankrike, den ädla en-
gelska garnisonen i Gibraltar, den varmhjer-
tade Portugisen hafva förenat sig om samma
åsigter; och samma dag som en deputation
kom öfver till England för att bringa mig en
(
t
t
r
r
(
1
lyckönskning från Belgien — detta stolta
minnesmärke af frihetskärleken och dess okuf-
liga makt — samma dag har det kommit till
min kunskap, attiRen dylik demonstration
egt rum i Sverige, som skall bilda ven-
stra flygeln i den framtida stora kampen.
(Handklappning). Nå, mine herrar, är detta
en tillfällighet? Är detta ett mode? (Hand-
klappning och skratt) Är detta personligt?
Hvad har jag i min person, i mitt närvarande,
i mitt kommande lif, som skulle kunna, om
ej rättfärdiga, åtminstone förklara demonstra-
tionens allmänlighet? Intet, — alldeles intet;
det var endäst kännedomen om att jag är en
vän af fnheten (handklappning), enär jag in-
genting annat är än det tillfälliga uttrycket a!
en omedvetna känslan hos så många natio-
ner, för hvilka Englands S:t George är be-
redd att låta den röda fanan svaja. Hur kan
jag säga att denna kamp är så nära? Huru,
mina herrar och damer? Jag säger det, eme-
dan det så är (Högljudt bifall). Hvarje men-
niska vet det, hvarje menniska känner det,
hvarje menniska ser det. En filosof tillfrå-
gades en gång, huru han kunde bevisa Guds
fUlvaro? — Jo, derigenom att jag öppnar
sas
erkänna henne avinnans högsta pris. Hennes