hänskjutas till fru Pihlqvists dom och afgö-
rande. c i
Och hur utföll det? frågade jag i högsta
grad nyfiken.
vAh, för em menniska, begåfvad med så
klart förstånd som hon, är det väl gifvet att
saken ej länge kunde synas tvistigo, svarade
Wilhelmm. Visst talte Therese många barns-
ligheter om sina åtta års försprång i ålder och
dylikt mer; men när jag tydligt bevisade henne
att Aon stått stilla på samma punkt i hela tret-
ton år, medan jag oupphörligt gått framåt och
således hunnit ett godt stycke om henne, gaf
hon slutligen vika för mina böner och har
lofvat att i höst bli min maka. Likväl tror
jag knappt hon gått in derpå om icke fru
Pihqvist varit, tillade Wilhelm; xden gum-
man har jag då att tacka för all min sällhet,
Öfvertalte hon din sys... din...,
Öfvertalte? Visst inte... men sedan hon
noga viisat oss alla de invändningar som med
eller utan skäl kunde göras mot vårt parti,
medgaf hon uppriktigt, på min enträgna be-
gäran, att säga sin egen mening, att det före-
kom henne, som vore vi af Gud bestämda
för hvarandra, då ingenting förmått rubba min
barndomskärlek, och Thereses hjerta vaknat ur
sin lårga dvala för att sent omsider besvara
den. Dessa ord verkade mer än allt annat.
Fru Pihqvist hade snart sagdt blifvit vårt an-
dra evingelium och hvad hon syntes gilla
väckte ej längre Thereses tvekan. Nu känne;
du hufvudsumman af hvad som tilldragit sig,
men detaljerna komma sedan... Näå, är du
inte ännu färdig med din gratulation?
Jo, Wilhelm, jag önskar dig lycka af sjä!
och hjertas, svarade jag, det måtte du vä
tro och begripa, men säg mig ännu en sak!
Hvarför har du kommit hit med Therese?
Anser du inte Stockholmsminnena ännu allt
för vådliga för hennes lugn?a