nn
ÅF FÖRFATTAREN TILL
bSmåplock ur min Dagbok.
Åh nejj... hon har så väl beredt mig
lerpå och tillika sökt visa mig att man äfven
de störsffa pröfningar och lidanden bör och
kan vara möjd med Guds vilja, att — om jag
än ej kan draga den fördel jag skulle önska
af hennes lärdomar — jag dock alltid skall
anse hennes bekantskap för en vinst.
Det glädde mig att höra honom tala så,
helst rädmanskan å sin sida yttrade sig med
mycken belåtenhet om Wilhelm, och sade sig
vara öfvertygad att han i barndomen erhållit
en god uppfostran. Hans föräldrar voro sä-
kerligen gmwdfruktiga menniskor,, yttrade hon,
men den som sjelf icke varit svårare hem-
sökt, sakniar kännedom om den styrka, som
behöfs när: sorg och frestelse oförvarandes på-
komma, otch fru Stålbrand tänkte förmodligen
mera på att göra sin dotter tacksam för det
goda hon njöt, än beredd på det onda som
kunde vänta, ett fel eller misstag som så lätt
begås när man lefver i oafbrutet lyckliga om-
ständigheter med de sina. Att lofva Gud i
medgångens dagar är att uppfylla den ange-
nämaste af våra pligter; men om vi dervid
glömma att den ende gifvaren kan vilja pröfva
halten af vår körlek och tacksamhet med att
itertaga sitt lun och beröfva oss vår jordiska
sällhet, och vi mista hopp och förtröstan när
sådant intnäffar, så felar oss ändå i anda och
sanning deet enda nödvändiga, och jag är rädd,
min doktopr, att detta varit händelsen med den
stackars unnga frun, samt att jag sjelf är en
alltför ringga och ofullkomlig varelse, att kunna
upplysa heenne derom och inge henne begär
att vinna cen varaktigare lycka än den hon
förlorat. Likväl vill jag försöka, efter det är
er bestämda önskan, och Gud kan välja hvem
han behagar till verktyg för sin nåd; dock
vågar jag allsicke tro att jag är värdig åstad-
) Se N:o 262—268, 270—273 och 273.