örsök att skaffa mig en biljett till aftonens
pektakel, emedan man gaf en ny pjes, som
ag gerna velat se, då jag i hast hejdades af
tt kraftigt slag på axeln, och i det jag såg
nig om möttes af Wilhelms glada, vänliga
nsigte.
;Huru! Du här nur, utropade jag förvånad,
när jag trodde dig som bäst sysselsatt att
skipa rättvisan i din gamle principals dom-
saga ?a
Tror du jag har tid med sådant m? ut-
ät sig Wilhelm. Annat slag, mir bror!
Gissa i hvems sällskap jag rest hit?a
I. .., jag nämnde i hast en hel hop kam-
aters och bekantas namn.
Wilhelm skakade på hufvudet vid hvart
och ett.
;Du hittar inte på, sade han; sdet är så
godt jag säger det: jag har åtföljt min syster
och . . . fästmöls
aDin syster? . . . fästmö? . . .. stammade jag.
sAlldeles! Min syster fästmö!s skrattade han.
Kan du förklara den gåtan?s
I sanning, Wilhelm... min förvåning ir
verkligen så stor ...
Att den failer alla förbigående i ögonenr,
fbröt han; följ med mig hem, der få vi
språkas vid utan vittnen.
Jag tillstår att det vore mig i högsta grad
kärt och intressant; men det är mig i detta
ögonblick omöjligt... jag måste upp i sund-
hetskollegium.,
Då följer jag dig till vägs!s
Wilhelm tog mig under armen och berät-
tade i ett andetag, att Therese numera vore
fullkomligt återställd till helsa och lymne; väl
icke så yr och liflig som fordom, men tusen
gånger älskvärdare och vackrare och behag-
ligare och angenämare och raera intagande
och förtjusande på allt sätt; i synnerhet sedan
en viss dag på en viss promenad utom Brac-
keby, då man hittade första blåsippan och
hörde första lärkan och kom att tala om sina
första känslor för hvarandra och gjorde vissa
besynnerliga upptäckter och förklaringar, och
Gud vet icke allt, hvad som slutligen skulle