somma den förändring min doktor förespeg-
ar, och ber blott den Högste att icke ändå
straffa mig som egenkär och förmäten.
Tror ni verkligen det kan finnas någon som
är det mindre än ni?, frågade jag.
sDet tror jag visst, min doktor; just det
omdöme han narrade mig att uttala i går af-
tons har visat mig,att jag ännu eger mycken
egenkärlek, och har alltsedan legat mig tungt på
hjertat. Kanske äro de menniskor hvilka jag
frånkände en sann gudsfruktan långt mindre
fördömliga när det kommer till den sista rä-
kenskapen inför vår Herre, än jag, som strax
i barndomen vandes vid den djupaste vördnad
för hans ord och lag, och dock så ofta för-
gäter att vandra derefter. Jag slog händelse-
vis upp Luc. 6 i morgse, om grandet och
bjelken, och jag kan ej säga min doktor hur
det kom mig att skämmas.,
Jag omfamnade den godal gumman och
tänkte på hur liten ånger vi i allmänhet kän-
na öfver långt svårare förbrytelser mot Guds
bud, samt önskade uppriktigt att hvar och en,
som behöfde det, måtte finna sin fru Piblqvist
här i verlden, för att oförmärkt ledas till jem-
förelse och bättring.
Följande dagen reste jag och Wilhelm åt
hvar sitt håll — han för att hemta sin syster
till Brackeby, jag för att i egenskap af till-
förordnadj provincial-läkare inspektera några
byar — der svårartad röt- och nerffeber ut-
brutit; men med löfte att längre fram mot
bösten återkomma för att se hvad verkan om-
bytet kunnat balva på Therese.
Som hvar man vet, både af egen och an-
dras erfarenhet, händer dock temligen ofta att
våra förslager tillintetgöras af orsaker som vi
alls icke tagit i beräkning. Så äfven här.
Eländet der jag kom var ganska stort, och på
ett ställe dröjde jag öfver natten i en koja,
der fyra personer redan lågo döda, och den
femte, en gammal hjelplös usling, varit tvun-
gen att, utan min närvaro helt och hållet öf-
vergifven utandas sin sista suck, emedan de
fåtaliga och likaledes insjuknade grannarne
icke hade någon öfrig att bestå till hans hjelp.