ni, mor, när ni lär ett barn att läsa? — När jag lär dem Abcboka bäde latin och sven. ska, så plä di inte neka mej ett pund mjöl. Huru länge håller ni på dermed? — Åh dä ä olika; vanligen gär dä på 9 veckor. Men Gudskelof jag har ett godt rykte hos presterskadet. Jag känner så väl igen hennes barn, säge! alltid prosten, och dä ä en stor uppmuntran att höra. — Har icke församlingen godtgjort eder på nägot annat sätt än genom ett pund mjöl för hvarje barn? — Jodä ä föreslaget på sockenstämma af nägrs att jag skulle få 2!l,, af andra att jag ssulle få ? riksdaler för hela kalaset. Och en gång har jag a: biskop T. fått 6 riksdaler. — Huru kom pni att slå eder på barnaundervisning? — Jo, ser herrn, det är med mig som det står i skriften: grafva orkar jag ej och tigga blyges jag; jag skulle dä på nägot sätt förvärfva mitt bröd, och aär Gud gifvit mig ett godt förstånd och lätit mig från barndomen lära väl att läsa, sä tyckte jag ati det icke var illa gjordt att blifva skolmästare. Om denna qvinna gäfvo alla det vitsord, att föräldrarne hellre ville hafva sina barn till henne än till der ordinarie skolmästaren, emedan de tyckte bäde att barnen af henne lärde bättre och kärleksfullare behandlades. Gumman hade visst sina glopord, men hor menade aldrig illa; barnen, som hafva instinkt på kärlek, som hunden af vildt i skogen, kände det väl och togo derföre aldrig hennes ögonblickliga häftighet illa. De älskade henne i alla fall. Ett redligt, öppet och förträffligt väsende hade också den gamla gumman. Huru mycket hellre måste icke ett barn stå vid hennes smutsiga förkläde, men med henne: varma hand pä hufvudet, och lära stafva och läsa rent i Abceboken, än att stå i en krets af andra ofta okynniga barn, rak som en pinne, med händerna på ryggen och gapa på en ofantlig tabell, der ögat villas som i en öcken, utan annan ledare än en trind oeh kall träpinne, hvilken som en plogbill färar det vidsträckta bokstafsfältet. Skolmästaren i socknen var icke omtyckt. Han är så sprättiger, kräke!, och för att få litet att rusta med när han är ute, gär han och juckar med bössa och säljer sedan hvad han kunnat krafsa sej te i skogen.. Vi, allmänheta, kalla honom du, för att förargan; men annars häller han sej till herrar och kallas herre. De förständigare skildrade också den unge 21-ärige skolläraren som flyktig och ostadig, ehuru han icke skulle sakna insigter och förmåga, om han blott användt dem. Emellertid stod den fattiga torpareenkan Maria Hallgren säsom en bekant och verklig pädagogisk storhet bredvid den examinerade ordinarie skolmästaren! Lika mycket misstro, som man hyste till den sednare, lika mycket förtroende visade man den förra. Men ändå satt denna förra i sin sotiga stuga och fick försörja sig med spinnrockea jemte barnaundervisningen, medan den sednare hade sitt visserligen knappa, dock tillräckliga bröd i den vanliga skolmästarelönen och sin bostad i stt beqvämt och rymligt skolhus!s — — — — — Denne naturlige skollärare (till skilnad från de konstbildede) förtjenar sin egen paragraf. Han hete; Lars Flodmark, är född 1816 och har sedan 1830 hållit 89 barnaskolor, hvardera på 9 veckor och besökta at 30 å 40 barn. Hans metod utmärkes deraf, att han icke brukar nägon metod; lankastertabeller bar han väl sett, men har intet förtroende för; nägon gäng har han brukat de första, men dä aldrig lätit mera än ett barn jemte monitören stå vid tabellen; och som kan lagt mera vigt på det läsande barnets öfning, än på skickligheten att rätta, så har han icke tagit bort de mest försigkomna barnens tid med att stå och peka för ett annat på en tabell. Iräkna och skrifva voro barnen mer försigkomne än i de flesta andra skolor; sina skrifböcker hade de uppstuckna i taket mellan bjelkarne i bondstugan, der de sutto; illa slags beqvämligheter saknades bäde för skolläraren och skolbarnen, och dock gick all ting sä väl. Skolläraren satt med förskinn i skjortärmarne alldeles som en bonde, och äock var der en ordning, som om den myndigaste rector scholme suttit derinne. Flodmark var antagen af socknen som ambulatorisk lärare och hade i ett för allt 200 rår rgs, hvarmed han försörjde hustru och flera barn. På 9—10 veckor ärde äfven han barnen att känna bokstäfverna, stafva och läsa svensk och latinsk stil. Han berömde sig af att ega 200 böcker, hvilka han med sina knappa illgängar skrapat ihop; deribland visst ett dussin aritmetikor af särskilta författare. Det bibliothek en sädan man köper kan man vara viss om att han läser. Ocksä hade F. ur sin vislomsbrunn öst icke ringa kunskapsskatter äfven i anIra ämnen än aritmetiken. Då jag talade om möjigheten för honom att genom stipendiers erhållande, som staten skänker, kunna begagna ett seminarium, olef han mycket glad — ett så brinnande begär att ära hade han. Ty lönen på hans innehafvande plats i fall han ej kunde få någon annan) blef icke derföre en styfver ökad, ej heller tror jag att han för sitt egentliga kall skulle kunna lära mycket till dess bättre utöfning. Ty den kärlek, den häg och kraft, hvarmed han skötte sina pligter, är ej, der han ej finnes förut, sä lätt att inplanta vid ett seminarium; men väl kan man der blifva adspräksfullare oeh derigenom olyckligare. Jag afrådde honom derföre på samma gång som jag icke kunde dölja möjligheter för honom, att göra sig nägon af dessa läroanstalter, som kallas seminarier, till godo. Hans enda kunskapsbrist, som behöft athjelgas, var ofullkomlighet i ;venska spräkets rättskrifning. Intet barn i hans skola var för dagen borta. Folset och äfven de bildade i socknen medgäfvo, att barnen lärde mer i denna ambulatoriska, än i den fasta sockenskolan; mänga barn hade, som bevis derpå, blifvit tagna ur den fasta skolan, för att i denna ambulatoriska lära bättre räkna, Flodmark ambulerar på 5 särskilda ställen, och mänga barn följa med bonom af egen lust frän det ena till det andra stället. Socknen S. var så stor, att utom Flodmark ånnu en ambulatorisk skollärare fanns, som gick omkring på 4 ställen. Denne var examinerad och prisades äfven som skicklig , men hade i dessa dagar senom väda drunknat. I Linköpings stift, men i Småland, ligger S. skola. Der sutto i ett rum, som icke en gäng var prydt med le vanliga Lankaster-tabellerna omkring väggarne, vid ett längt bord 14 små barn och läste ensamma; 3:ne höllo på att lära känna bokstäfverna och läste med Abceboken i hand ibland rätt fram, ibland på sned och ibland upp och ned, ganska riktigt a, b, c, I, c. och äterigen a, b, c, d, c.; hvar och en af le 3 läste för sig, och ingen var, som kunde hjelpa iem eller säga, om de läste riktigt eller oriktigt. Naturligtvis kunde de hela bokstafsramsan utantill och unde alltså läsa lika bra, ehvad de sägo i boken eler blundade. De öfriga barnen läste, en del längre ram i Abeboken, en annan del i Katekesen och Bipliska historien, Hvar är eder lärare, kära barn? Han är till torget. — En mil derifrån ligger nemligen i vilda skogen en slätt, der allmogen samas hvarje fredag, för att handla och utbyta varor. Pill denna slätt hade skolläraren, som var en riktigt xaminerad, på morgonen i nägon sin angelägenhet egifvit sig. Klockan var 9 på f. m. Efter en haiftimmas föropp kom en 12 ärs flicka upp från en stuga nära attigstugan och aflöste barnen; de fingo nu gå ned vå gärden och efter nägra minuter körde hon upp lem igen; si afvexlades hvarje half eller tre qvart imma, tills skjutsen kom frän den angränsande gästegärden. Klockan var då nära 11 på f. m. och inou var ej skolläraren äterkommen. För att få veta, huru mänga voro inskrifna i skolan, besöktes under det långa uppehållet församlinsens pastor, som bodde tätt vid skolhuset; men han var på taket af prestgärdsbyggnaden och hjelpte eller såg till med nägra arbetare, som voro sysselsatta att omlägga och reparera det. På frågan, om man kunde träffa prosten, följde intet annat svar, än ett rundt ansigte, som tittade ned frän takfoten, och hvilket tvifvelsutan var prostens. mheten på den ut som egnades boställets skötsel; icke blott