ni, mor, när ni lär ett barn att läsa?
— När jag lär dem Abcboka bäde latin och sven.
ska, så plä di inte neka mej ett pund mjöl.
Huru länge håller ni på dermed?
— Åh dä ä olika; vanligen gär dä på 9 veckor.
Men Gudskelof jag har ett godt rykte hos presterska-
det. Jag känner så väl igen hennes barn, säge!
alltid prosten, och dä ä en stor uppmuntran att höra.
— Har icke församlingen godtgjort eder på nägot
annat sätt än genom ett pund mjöl för hvarje barn?
— Jo- dä ä föreslaget på sockenstämma af nägrs
att jag skulle få 2!l,, af andra att jag ssulle få ?
riksdaler för hela kalaset. Och en gång har jag a:
biskop T. fått 6 riksdaler.
— Huru kom pni att slå eder på barnaundervisning?
— Jo, ser herrn, det är med mig som det står i
skriften: grafva orkar jag ej och tigga blyges jag;
jag skulle dä på nägot sätt förvärfva mitt bröd, och
aär Gud gifvit mig ett godt förstånd och lätit mig
från barndomen lära väl att läsa, sä tyckte jag ati
det icke var illa gjordt att blifva skolmästare.
Om denna qvinna gäfvo alla det vitsord, att föräl-
drarne hellre ville hafva sina barn till henne än till der
ordinarie skolmästaren, emedan de tyckte bäde att bar-
nen af henne lärde bättre och kärleksfullare behand-
lades. Gumman hade visst sina glopord, men hor
menade aldrig illa; barnen, som hafva instinkt på
kärlek, som hunden af vildt i skogen, kände det väl
och togo derföre aldrig hennes ögonblickliga häftig-
het illa. De älskade henne i alla fall. Ett redligt,
öppet och förträffligt väsende hade också den gamla
gumman. Huru mycket hellre måste icke ett barn
stå vid hennes smutsiga förkläde, men med henne:
varma hand pä hufvudet, och lära stafva och läsa
rent i Abceboken, än att stå i en krets af andra ofta
okynniga barn, rak som en pinne, med händerna på
ryggen och gapa på en ofantlig tabell, der ögat vil-
las som i en öcken, utan annan ledare än en trind
oeh kall träpinne, hvilken som en plogbill färar det
vidsträckta bokstafsfältet.
Skolmästaren i socknen var icke omtyckt. Han
är så sprättiger, kräke!, och för att få litet att rusta
med när han är ute, gär han och juckar med bössa
och säljer sedan hvad han kunnat krafsa sej te i
skogen.. Vi, allmänheta, kalla honom du, för att
förargan; men annars häller han sej till herrar och
kallas herre. De förständigare skildrade också den
unge 21-ärige skolläraren som flyktig och ostadig,
ehuru han icke skulle sakna insigter och förmåga,
om han blott användt dem. Emellertid stod den fat-
tiga torpareenkan Maria Hallgren säsom en bekant
och verklig pädagogisk storhet bredvid den examine-
rade ordinarie skolmästaren! Lika mycket misstro,
som man hyste till den sednare, lika mycket förtro-
ende visade man den förra. Men ändå satt denna
förra i sin sotiga stuga och fick försörja sig med
spinnrockea jemte barnaundervisningen, medan den
sednare hade sitt visserligen knappa, dock tillräckliga
bröd i den vanliga skolmästarelönen och sin bostad i
stt beqvämt och rymligt skolhus!s — — — — —
Denne naturlige skollärare (till skilnad från de
konstbildede) förtjenar sin egen paragraf. Han hete;
Lars Flodmark, är född 1816 och har sedan 1830
hållit 89 barnaskolor, hvardera på 9 veckor och be-
sökta at 30 å 40 barn. Hans metod utmärkes deraf,
att han icke brukar nägon metod; lankastertabeller
bar han väl sett, men har intet förtroende för; nägon
gäng har han brukat de första, men dä aldrig lätit
mera än ett barn jemte monitören stå vid tabellen;
och som kan lagt mera vigt på det läsande barnets
öfning, än på skickligheten att rätta, så har han icke
tagit bort de mest försigkomna barnens tid med att
stå och peka för ett annat på en tabell. Iräkna och
skrifva voro barnen mer försigkomne än i de flesta
andra skolor; sina skrifböcker hade de uppstuckna i
taket mellan bjelkarne i bondstugan, der de sutto;
illa slags beqvämligheter saknades bäde för skollära-
ren och skolbarnen, och dock gick all ting sä väl.
Skolläraren satt med förskinn i skjortärmarne allde-
les som en bonde, och äock var der en ordning, som
om den myndigaste rector scholme suttit derinne.
Flodmark var antagen af socknen som ambulatorisk
lärare och hade i ett för allt 200 rår rgs, hvarmed
han försörjde hustru och flera barn. På 9—10 veckor
ärde äfven han barnen att känna bokstäfverna, stafva
och läsa svensk och latinsk stil. Han berömde sig
af att ega 200 böcker, hvilka han med sina knappa
illgängar skrapat ihop; deribland visst ett dussin arit-
metikor af särskilta författare.
Det bibliothek en sädan man köper kan man vara
viss om att han läser. Ocksä hade F. ur sin vis-
lomsbrunn öst icke ringa kunskapsskatter äfven i an-
Ira ämnen än aritmetiken. Då jag talade om möj-
igheten för honom att genom stipendiers erhållande,
som staten skänker, kunna begagna ett seminarium,
olef han mycket glad — ett så brinnande begär att
ära hade han. Ty lönen på hans innehafvande plats
i fall han ej kunde få någon annan) blef icke der-
före en styfver ökad, ej heller tror jag att han för
sitt egentliga kall skulle kunna lära mycket till dess
bättre utöfning. Ty den kärlek, den häg och kraft,
hvarmed han skötte sina pligter, är ej, der han ej
finnes förut, sä lätt att inplanta vid ett seminarium;
men väl kan man der blifva adspräksfullare oeh der-
igenom olyckligare. Jag afrådde honom derföre på
samma gång som jag icke kunde dölja möjligheter
för honom, att göra sig nägon af dessa läroanstalter,
som kallas seminarier, till godo. Hans enda kun-
skapsbrist, som behöft athjelgas, var ofullkomlighet i
;venska spräkets rättskrifning.
Intet barn i hans skola var för dagen borta. Fol-
set och äfven de bildade i socknen medgäfvo, att
barnen lärde mer i denna ambulatoriska, än i den
fasta sockenskolan; mänga barn hade, som bevis der-
på, blifvit tagna ur den fasta skolan, för att i denna
ambulatoriska lära bättre räkna, Flodmark ambule-
rar på 5 särskilda ställen, och mänga barn följa med
bonom af egen lust frän det ena till det andra stäl-
let. Socknen S. var så stor, att utom Flodmark
ånnu en ambulatorisk skollärare fanns, som gick om-
kring på 4 ställen. Denne var examinerad och pri-
sades äfven som skicklig , men hade i dessa dagar
senom väda drunknat.
I Linköpings stift, men i Småland, ligger S. skola.
Der sutto i ett rum, som icke en gäng var prydt med
le vanliga Lankaster-tabellerna omkring väggarne,
vid ett längt bord 14 små barn och läste ensamma;
3:ne höllo på att lära känna bokstäfverna och läste
med Abceboken i hand ibland rätt fram, ibland på
sned och ibland upp och ned, ganska riktigt a, b, c,
I, c. och äterigen a, b, c, d, c.; hvar och en af
le 3 läste för sig, och ingen var, som kunde hjelpa
iem eller säga, om de läste riktigt eller oriktigt.
Naturligtvis kunde de hela bokstafsramsan utantill och
unde alltså läsa lika bra, ehvad de sägo i boken el-
er blundade. De öfriga barnen läste, en del längre
ram i Abeboken, en annan del i Katekesen och Bi-
pliska historien,
Hvar är eder lärare, kära barn?
Han är till torget. — En mil derifrån ligger
nemligen i vilda skogen en slätt, der allmogen sam-
as hvarje fredag, för att handla och utbyta varor.
Pill denna slätt hade skolläraren, som var en riktigt
xaminerad, på morgonen i nägon sin angelägenhet
egifvit sig.
Klockan var 9 på f. m. Efter en haiftimmas för-
opp kom en 12 ärs flicka upp från en stuga nära
attigstugan och aflöste barnen; de fingo nu gå ned
vå gärden och efter nägra minuter körde hon upp
lem igen; si afvexlades hvarje half eller tre qvart
imma, tills skjutsen kom frän den angränsande gäst-
egärden. Klockan var då nära 11 på f. m. och
inou var ej skolläraren äterkommen.
För att få veta, huru mänga voro inskrifna i sko-
lan, besöktes under det långa uppehållet församlin-
sens pastor, som bodde tätt vid skolhuset; men han
var på taket af prestgärdsbyggnaden och hjelpte el-
ler såg till med nägra arbetare, som voro sysselsatta
att omlägga och reparera det. På frågan, om man
kunde träffa prosten, följde intet annat svar, än ett
rundt ansigte, som tittade ned frän takfoten, och
hvilket tvifvelsutan var prostens.
mheten på den ut
som egnades boställets skötsel; icke blott