a
Nå, min kära Sofia, kan du dä säga mig, huru
mycket 3 Xx 4 iär?
— Dä ä 122 sk.; inte rätt dä?
Jo rigtigt; mmen kan du också säga, huru mycket
7x9 är?
— Nej ..... nej då kan jag inte.
An 3x7?
— Nej; nejj.
Men 4Xx9?
— Jo, si dää 36 sk.
Än 4x8?
— Dä ä 2 ) plåtar.
Kan du addäition ocksä? Säg mig då, huru mycket 5
och 7 göra tilllsammans ?
— Dä gör 12 sk.
Men 5 och 73 tillsammanlagda?
— Dä kan jag ej säga.
Kan du draga 5 ifrån 7 och säga, huru mycket,l
som äterstär?
— Dä kan jag ej säga, ty jag är icke rigtigt full-
ständig i räkma.
Till denna cofullständighet hörde också, att Sofia
aldrig kommitt in på division oeh troligen aldrig kom-
mer dit, så läänge hon lefver, efter hennes skolgäng
redan var sluttad. Nu kommo vi till skrifva, som
den lilla Sofia2 också pästod sig kunna.
I en backe, , medan hästen hvilade, inrättades fot-
sacken till skrrifbord och Sofia skulle med blyerts
penna skrifva sitt namn i dagboken. Hon skref i
en rad, brantare än backen, hvari hästen pustade:
Såfiga Willhelmina Perdoster, Det stora S i Sofia er-
kände hon sig bafva glömt bort och skref i stället en
stor åtta.
I bok — jag medförde nemligen 2:ne tryckta pre-
dikningar, der ena med svensk och den andra med
latinsk stil — läste hon den med svensk stil bra,
men den me latinsk stil utan öfning. Hon sade sig
ieke heller rigtigt kunna latin.
I katekesen ramlade Sofia upp styckena med sam-
ma likgiltighet och blandade dem tillsammans med
samma tanklöhet, som i allmänhet är fallet, oaktadt
hon utom sin: 5 skolterminer gätt 2 är i nattvards-
skola för komminister H. Jag irägade henne t. ex.
stycket i lilla katekesen: Huru kan vattnet en så kraf-
tig verkan åstadkomma? och hon svarade: Vattnet
verkar det visserligen icke, utan orden, som här stå:
för eder utgifven och utgjutet till syndernas förlåtelse,
hvilka ord jemte det lekamliga ätandet och drickan-
det äro det väsendtliga i detta sacrament, ty den
som tro sätter till dessa ord han hafver hvad de in-
nehälla och lofva, och detta görer till min ämin-
nelse.v -
Folkskolan ä L., den första som besöktes, var den-
na dag tom, iemedan skolläraren hade rätt att gifva
barnen en dasg i veckan lof, och detta inträffade jus
nu. Här gjorrdes den första, sedermera på de flesta
ställen föranleeda anmärkning, att blott 2:., af dein-
skrifna barnenn dagligen besöka skolan och att säle-
des !, är frännvarande, dels med, dels utan tillständ.
deis med, delss utan giltig orsak. Historia och geo-
grafi förekomnmmo icke, ännu mindre naturlära, geo-
metri och lineearteckning. Jag frägade ställets, nära
skolhuset boemde och för skolan sig mycket intresse-
rande pastor: hvaruti han ansäg skillnaden mellan
den gamla och nya folkskolan ligga? och till svar
uppslogs kyrkoboken af 1773, hvaraf inhemtades, att
j denna försanlipg, som på den tiden hade omkring
1000 invånar., voro det nämnda äret 30 öfver 40 är,
och 3 öfver 0 är, som ej kunde läsa ett ord i bok,
men väl kunce litet utantill. Han ansäg nemligen,
att folket allnännare, om icke bättre, tvingades att
lära läsa; ebwu han lemnade oafgjordt, om ej denna
fördel kunnat vinnas utan den nya folkskolans an-
läggning. Hwad Carl Englund redan anmärkt, at
seder och gudisfruktan, och allmänt välständ icke gå
i jemnbredd mned folkskolorna, bestyrktes ytterligare af
några betydelssefulla anekdoter, hvilka den giadlynte!.
och i dessa sttycken skarpsinnige pastorn berättade.
En bonde i B3. — det var på 1770-talet — kom en
dag, efter dett en ny förordning utkommit, att alla
skulle lära lässa, till sin kyrkoherde och på tillfrågan:
hvad nytt? svrarade han: det hörs så mycket ondt aj
och läsa med... En annan bonde på samma tid, hvil-
ken icke alls kunde läsa, men ändå var en hederlig
och bra man, svarade sin pastor, kyrkoherden HH. i
H., då denne frägade honom: huru kommer det till,
att ni, fader N. N., är en sä duktig karl och ej
kan läsa ett orcd:s då ä så mycke läsa i våra dagar,
men tiderna äro ej bättre för det; i min ungdom var
det högst få, som kunde läsa, då kostade likväl en
tunna råg icke mer, än 12 daler, nu kostar hon lika
många plåtar... Hvad skulle denne bonde sagt, om
han lefvat nu.! — Skolläraren ambulerade, och här,
som öfver alltt, hvarest ett lika förhällande eger rum,
drages derigenom ännu längre ut på tiden med bar-
nens läsa, j ssynnerhet som föräldrarne ej fräga efter
dem så myekcet, som förut. Skolmästaren skall nu
göra allt, och folket, som betalar till honom, skall
nägen valuta ha för sina pengar; och valutan — det
är rättigheten att vara sorglösa om sina barns bäde
undervisning och uppfostran.
Allt detta rfor jag redan första dagen, och alla
de följande (agarne hafva högst litet utvidgat, men
deremot krafeligen bestyrkt denna första dags erfa-
enheter. Derföre är det min öfvertygelse, att om
läsaren ville lära känna ämnet för undersökningen i
dessa blad, så behöfver han icke mera, än att, hvar
ban vistas, blott gifva sig ut på landet omkring sitt
hem och tala vid folket och tala vid barnen, så skal!
ban öfrer burfvud få böra detsamma och göra samma
ertarenbeter,, som skildrats i ufvanstående rader. Tylk
tankarne om detta ämne äro så lit delade. I så t
fall öfverensstämma herrars, börders och presters om-f
dömen ganski:a noga. : D
a
f
)
mm .-— OO—O—
ce oO
-
Följande dlagen lärde jag känna litet af den kant,
som mårga aaf presterskapet sä:ta emot skolmästrarne,
för att bälla . dem på behörigt afständ. Der fullt
förtroende, ssakkännedom, andekraft och kärlek äro
rädande hos en pastor: äro alla södana försigtighets-;
mätt öfrerflöcdiga. — Ar skolmästaren inbilsk, trotsig i
elter enfaldig, som här påstods vara fallet, så är an-),
åegkratten tjenligaste medlet till upprätthållande at
den nödiga aktning, hvari pastor, säsom skolans in- :
spektor, bör stå; är han äter sädan han bör vara, så(
finns ju ingen anledning att mot honem iakttaga ettl3
afmätt och kantigt väsende. Den bitterhet, som, ge-l,
nom detta uppförande ä presterskapets sida, ingjutesl!s
i skollärarnes bjertan, verkar menligt på uppfyllan-,
det af deras pligter, gör dem mer eller mindre til
tvängsmachiner, hvilka väl med den mekaniska lan- i
kastermetodens biträde kunna lära folkets barn atj.
läsa i bok och katkesen, men sem alls icke fråge ;
efter dem, sedan iexläsnings- och förhöringstimmarne x
upphört. — Af 96 barn, som funnos i denna skols!xr
inskrifna, voro 62 närvarande. Här som i den förra, I
i L. funnos inga undervisningsmaterialier: ingen glob, lf
ingen karta, inga plancher för bibliska historiens.,
meddelande; endast den vanliga vexelundervisnings-
tabell-kursen samt nägra böcker, grifflar och sten-
tafjor, — — — — — a
;Samma dag hesöktes skolan i F., der skotlärareol.
var så älskad att barnen gräto, om de ej fingo gå il1
skola, Särskilda mätt och steg voro äfven vidtagne ja
för barnens irefnad i skolan. Mgaron till ett af del,
största herregodsen i socknen hade nemligen redar
1849 skänkt 2 keppland jord till skolan, med vilkor,
att hvarje barn skulle få så stor del af en mindrel;
trädgärdssänjg, att det deruppå kunde sätta ett frukt .
träd och plamtera nägrr potater, bönor eller blommor. I 4
Barnen ympoa sjelfra sina träd, för hvilket ända
någon känneedom i t kötsel fordrades af lö
kandidaten titill denna skola; vårda och ansa sär
på hvilken titrädet stär; och när de lemna skolan
hyarje barn taga sitt träd med sig, och erhäller yt ji
terligare, dåå frukt från trädet, omplanteradt vid fal.
drens elter miodrens stuga, första gängen uppvisas, a ;
den barnkåre och oegennyttige herrgärdsegaren, som
stiftat inrättningen, 24 sk. rgs som belöning. Dess-.
utom har samme ädle man skänkt krattor, spadar ock 1
vattenkannor till skolan. Äfven besöker han ofte .
skolan och äter till och med med barnen. I vin-l;
so, berätiade en bonde, va di (barnen) på herr-
n ceh fick kaffe och doppa i och dansa; och ban
(godsegsarenY i red (harnen) 0 28 Lamnl!