har sin grund och nödvändighet i vår tids praktiska riktning och fordrar sålunda i viss mån ett erkännande. Att den sköna konsten göres till medel för det nyttiga, är och blifver hkafullt stridande icke blott emot en estetisk dogm. utan verkligen emot den högre uppfattningei både af det sköna och af det nyttiga. Den största nytta en sak kan åstadkomma är nemligen, att väcka sinnet till en högre refiexion, att lyfta menniskosjälen litet öfver det alldagliga, eller kanske rättare, att visa det alldagliga i dess högre betydelse och ljus ; och detta ästadkommes af ingenting så mycket, som genom åskådning af konstens sanna skapelser. utan att dessa derföre behöft vara beräknad på ett sådant ändamål, utan att de behöft ega denna tendensn. Dock vilja vi, såsom sagdt är, ej fördjupa ss i någon utförligare betraktelse af detta imne, utan skola af allt hjerta erkänna tenlensens, rättmätighet, så snart den syftar till tt godt mål, ty detta är försvar nog för densamma. Men det ligger vigt uppå, att en endensförfattare tinker sig väl föri detta fall. å att han ej tager sig för att framställa i enlast mörk dager det som kan innebära något ;odt, men breder skimmer öfver det obetydiga, det andelösa eller det rentaf dåliga. Innan vi sluta, kunna vi ej underlåta att utala den önskan, det fru Carlen måtte fortgå å sin författarebana, med samma mod och raft, friskhet och liflighet, som hittills; den rade författarinnan skall, hoppas vi, ej missycka, att vi dertill lägga den önskan, att hon nätte draga nytta äfven af sina vedersakare ch göra sig deras anmärkningar till godo. cke förbiseende, att den sanna sjelfetändigheen icke trotsar, icke föraktar, men också lika tet böjer sig för eller nedtryckes af klandret. are sig det är rättvist eller orättvist. S. 4. II.