har sin grund och nödvändighet i vår tids
praktiska riktning och fordrar sålunda i viss mån
ett erkännande. Att den sköna konsten göres
till medel för det nyttiga, är och blifver hka-
fullt stridande icke blott emot en estetisk dogm.
utan verkligen emot den högre uppfattningei
både af det sköna och af det nyttiga. Den
största nytta en sak kan åstadkomma är nem-
ligen, att väcka sinnet till en högre refiexion,
att lyfta menniskosjälen litet öfver det alldag-
liga, eller kanske rättare, att visa det alldag-
liga i dess högre betydelse och ljus ; och detta
ästadkommes af ingenting så mycket, som
genom åskådning af konstens sanna skapelser.
utan att dessa derföre behöft vara beräknad
på ett sådant ändamål, utan att de behöft ega
denna tendensn.
Dock vilja vi, såsom sagdt är, ej fördjupa
ss i någon utförligare betraktelse af detta
imne, utan skola af allt hjerta erkänna ten-
lensens, rättmätighet, så snart den syftar till
tt godt mål, ty detta är försvar nog för den-
samma. Men det ligger vigt uppå, att en
endensförfattare tinker sig väl föri detta fall.
å att han ej tager sig för att framställa i en-
last mörk dager det som kan innebära något
;odt, men breder skimmer öfver det obetyd-
iga, det andelösa eller det rentaf dåliga.
Innan vi sluta, kunna vi ej underlåta att ut-
ala den önskan, det fru Carlen måtte fortgå
å sin författarebana, med samma mod och
raft, friskhet och liflighet, som hittills; den
rade författarinnan skall, hoppas vi, ej miss-
ycka, att vi dertill lägga den önskan, att hon
nätte draga nytta äfven af sina vedersakare
ch göra sig deras anmärkningar till godo.
cke förbiseende, att den sanna sjelfetändighe-
en icke trotsar, icke föraktar, men också lika
tet böjer sig för eller nedtryckes af klandret.
are sig det är rättvist eller orättvist.
S. 4. II.