- Vs a
natursanming, hvilken t. o. m. måste sår
många fimkänsliga och ömtåligare sinnen.
Sammannlägges den nyss nämnda bristen
afseende iå djupare uppfattning och insigt a
menniskanns högre lif och ändamål, med denn;
ända till ) passion öfvergående liflighet i fram
ställningsssättet, så torde många abnormitcte
och motssägelser hos fru Carlen kunna för
klaras.
Vi hafvva nämnt fru Carln såsom tecknar
af karaktterer och hafva ansett henne vari
mästare dderuti; icke mindre lycklig är hon
sina natwurteckningar, särdeles af hafvet och
skären, med hvars stormande böljor och nakns
klippor Bennes sinne synes förtroget; men
kanske lyckligast ändock uti en af romanens
hufvudpunkter, af situationerna. Det lgge
en äskådllighet och ett dramatiskt lif uti hen.
nes teckmingar i detta hänseende, som ovil
korligen sställa personerna och handlingen lef.
vande framför läsarens ögon.
Efter cdessa ofullständiga drag af Emili
Carlens allmänna skaplynne och egenskapei
såsom fösrfattarinna, vilja vi yttra några orc
om hennees sednast utkomna, ofvannämnda ro-
man: Förmyndaren,. Dessa ord äro dock ej
ämnade att utgöra någon genomgående kri-
tik, hvartill fordrades mera både törmåga och
utrymme. utan skola endast blifva några spridde
omdömer och reflexioner.
Vär första känsla vid Förmyndarens ge-
nomiäsnig var, att den var jemnt en del (en
tom) för lång. Med lika mycket nöje, som
den första delen lästes, lika motbjudande fö-
reföll oss nästan allt igenom den andra. Detta
förhållande har sin grund i den onaturliga
handling, som utgör uppslaget till den andra
delen och gifver uppränningen till en het ny
serie af händeser. Denna handling är den
sjelfuppoffring, förf. låter styckets hjeltinna
begå, då hon, för att undanrödja hindren för
tvenne siina vänners förening, tar och gifter
sig med en mauvais sujet, som hon afskyr.
En sådam sjelfuppoffring, som dessutom, oak-
tadt alla förf:ns bemödanden, här är ganska
litet af nödvändigheten betingad, är icke blott
en galenskap, utan rent af ett brott. Må-
hända har förf. äfven menat det så, och ve-
lat i de derpå följande olyckor låta detta brott
bestraffas ; denna mening blir dock ej tydlig
för läsaren. Viola ångrar knappt sitt felsteg,
utan bemödar sig att visa sin s. k. äkta man
all aktmng och vänskap, och att öfvervinna
sin kärlek till -Förmyndarenn, hvilken hon an-
ser högst syndig. Hela denna framställning
hvilar pi det gammalmodiga föreställnings-
sättet om kärleken och äktenskapet, mot hvil-
ket diktn i alla tider stridt, ända till dess
försöken att göra till sanning i verkligheten
det som länge varit sanning för det högre,
idealiserade medvetandet, framkallat en reak-
tion in på sjelfva diktens område. Fru Car-
len framstår verkligen i denna roman såsom
reaktionär, i afseende å begreppen om äkten-
skapet, dlå hon framställt Violas och löjtnant
Charles fförening såsom ett äktenskap, hvilket
skall bålllas i all möjlig helgd, under det för-
bindelseni mellan Viola och Förmyndarens.
hvilken war början till ett sannt äktenskap.
anses kunna kränkas, utan att det far gäll
såsom brott, utan snarare framstår såsom et
slags heroism. — En närmare utveckling hära!
torde dock få uppskjutas tili en annan gång.
Den läst tecknade karakteren i -Förmyn-
daren: är onekligen: förmyndaren sjelf. Den
är ifrån början originellt tänkt och ypperligt
utförd, fortfar äfven att vara temligen konse-
qvent, ehuru han i slutet ej är så klar och in-
dividualiserad som i början, hvilket också är
naturligt, då han under sin utveckling förlo-
rar sina cegentliga egenheters. För öfrigt äro
ala kararkterer här, såsom öfverallt hos fru
Carlen, väl tecknade, ehuru det händer att
en och samma person kommit att erhålla två
ganska olika karakterer, såsom fallet är både med
Fru Lawa, som ifrån att vara ett riktigt
troll, bli en högst älskvärd varelse, och äf-
ven met Jeanne-Sofie. Det är giftermålet
som åstdkommer denna förvandiing hos den
ena, och äktenskapet, som åstadkommer den
med den andra. (Märk: vi hafva skiljt emel-
Jan giftermål och äktenskap!) Det är möjligt
att förf. härmed velat framstäla ett lyckligt
husligt lifs välgörande verkan på qvinnan.
dess förmåga att dämpa passionernas storm:
och gifva äfven dåliga böjelser en god rigt-
ning. På detta sätt kan man förklara att den
excentriska Jeanne-Sofie blir en förträfflig hus-
moder, som lagar präktiga piättar och känner
kokkonstten i grund, lika väl som trots Laura ;
men äfven detta syfte synes ej hafva varit
klart för förf:ns medvetande. Vi nämnde
Jeanne-Sofie: förf:n har begått en annan blun-
der med denna karakter. Hon låter henne
framstå stolt, öfvermodig, trotsande fördomar
och förttal, uti känslan af sin renhet och o-
skuld. Huru det hänger ihop med denna o-
skuld erfar man dock sedermera. Efter denna
upptäckt måste Jeanne-Sofies föregående stolte
ord och uppförande helt enkelt framstå såsom
ublyghet. — Åtskilliga ganska väsendtliga an-
märkningar emot denna roman påtvinga sig
sålunda läsaren. Vi skuile dertill vilja ytter-
ligare lägga berättelsen om de kombinerade
kärleksaffärerna emeilan löjtnant Charles, hen-
nes nåd Malvina, aktören, kammarjungfrur!
och denna sednares blifvande man, vid hvil-
ken åtskilligt förekommer, som måste såra åt-
minstone oerfarna qvinnliga läsares blygsam-l.
het. Dock böra de, som taga anstöt af denna.
berättelse, besinna, att det tyvärr är en teck-
ning ur lifvet, och en teckning utförd med
mästarehand. Vi veta att mången ansett helal
denna framställning osedlig,; detta är denl
dock injgalunda. En teckning af laster ochl
brott i :all sin nakenhet kan ej kallas osedlig. !
utan är: tvertom i sedlighetens intresse; ehuru
det gerrna medgifves, att hvarje rent sinne
heldre sser sig manadt till det goda, genom det
godas frramställande, genom åskådningen af ädle
och skööna förebilder, än på det sätt här skett.l,
Dock siaknas ieke heller sådana framställnin-.
gar i fru Carlens nu anmälda arbete, ehuru
visserligen dessa ej utgöra författarinnans star-
kaste sida.
Det torde förundra någon, att man kan tala !
om fru Carlens författareskap, utan att yttra
ett ord om den så mycket omtvistade n,ten- :