Vs a natursanming, hvilken t. o. m. måste sår många fimkänsliga och ömtåligare sinnen. Sammannlägges den nyss nämnda bristen afseende iå djupare uppfattning och insigt a menniskanns högre lif och ändamål, med denn; ända till ) passion öfvergående liflighet i fram ställningsssättet, så torde många abnormitcte och motssägelser hos fru Carlen kunna för klaras. Vi hafvva nämnt fru Carln såsom tecknar af karaktterer och hafva ansett henne vari mästare dderuti; icke mindre lycklig är hon sina natwurteckningar, särdeles af hafvet och skären, med hvars stormande böljor och nakns klippor Bennes sinne synes förtroget; men kanske lyckligast ändock uti en af romanens hufvudpunkter, af situationerna. Det lgge en äskådllighet och ett dramatiskt lif uti hen. nes teckmingar i detta hänseende, som ovil korligen sställa personerna och handlingen lef. vande framför läsarens ögon. Efter cdessa ofullständiga drag af Emili Carlens allmänna skaplynne och egenskapei såsom fösrfattarinna, vilja vi yttra några orc om hennees sednast utkomna, ofvannämnda roman: Förmyndaren,. Dessa ord äro dock ej ämnade att utgöra någon genomgående kritik, hvartill fordrades mera både törmåga och utrymme. utan skola endast blifva några spridde omdömer och reflexioner. Vär första känsla vid Förmyndarens genomiäsnig var, att den var jemnt en del (en tom) för lång. Med lika mycket nöje, som den första delen lästes, lika motbjudande föreföll oss nästan allt igenom den andra. Detta förhållande har sin grund i den onaturliga handling, som utgör uppslaget till den andra delen och gifver uppränningen till en het ny serie af händeser. Denna handling är den sjelfuppoffring, förf. låter styckets hjeltinna begå, då hon, för att undanrödja hindren för tvenne siina vänners förening, tar och gifter sig med en mauvais sujet, som hon afskyr. En sådam sjelfuppoffring, som dessutom, oaktadt alla förf:ns bemödanden, här är ganska litet af nödvändigheten betingad, är icke blott en galenskap, utan rent af ett brott. Måhända har förf. äfven menat det så, och velat i de derpå följande olyckor låta detta brott bestraffas ; denna mening blir dock ej tydlig för läsaren. Viola ångrar knappt sitt felsteg, utan bemödar sig att visa sin s. k. äkta man all aktmng och vänskap, och att öfvervinna sin kärlek till -Förmyndarenn, hvilken hon anser högst syndig. Hela denna framställning hvilar pi det gammalmodiga föreställningssättet om kärleken och äktenskapet, mot hvilket diktn i alla tider stridt, ända till dess försöken att göra till sanning i verkligheten det som länge varit sanning för det högre, idealiserade medvetandet, framkallat en reaktion in på sjelfva diktens område. Fru Carlen framstår verkligen i denna roman såsom reaktionär, i afseende å begreppen om äktenskapet, dlå hon framställt Violas och löjtnant Charles fförening såsom ett äktenskap, hvilket skall bålllas i all möjlig helgd, under det förbindelseni mellan Viola och Förmyndarens. hvilken war början till ett sannt äktenskap. anses kunna kränkas, utan att det far gäll såsom brott, utan snarare framstår såsom et slags heroism. — En närmare utveckling hära! torde dock få uppskjutas tili en annan gång. Den läst tecknade karakteren i -Förmyndaren: är onekligen: förmyndaren sjelf. Den är ifrån början originellt tänkt och ypperligt utförd, fortfar äfven att vara temligen konseqvent, ehuru han i slutet ej är så klar och individualiserad som i början, hvilket också är naturligt, då han under sin utveckling förlorar sina cegentliga egenheters. För öfrigt äro ala kararkterer här, såsom öfverallt hos fru Carlen, väl tecknade, ehuru det händer att en och samma person kommit att erhålla två ganska olika karakterer, såsom fallet är både med Fru Lawa, som ifrån att vara ett riktigt troll, bli en högst älskvärd varelse, och äfven met Jeanne-Sofie. Det är giftermålet som åstdkommer denna förvandiing hos den ena, och äktenskapet, som åstadkommer den med den andra. (Märk: vi hafva skiljt emelJan giftermål och äktenskap!) Det är möjligt att förf. härmed velat framstäla ett lyckligt husligt lifs välgörande verkan på qvinnan. dess förmåga att dämpa passionernas storm: och gifva äfven dåliga böjelser en god rigtning. På detta sätt kan man förklara att den excentriska Jeanne-Sofie blir en förträfflig husmoder, som lagar präktiga piättar och känner kokkonstten i grund, lika väl som trots Laura ; men äfven detta syfte synes ej hafva varit klart för förf:ns medvetande. Vi nämnde Jeanne-Sofie: förf:n har begått en annan blunder med denna karakter. Hon låter henne framstå stolt, öfvermodig, trotsande fördomar och förttal, uti känslan af sin renhet och oskuld. Huru det hänger ihop med denna oskuld erfar man dock sedermera. Efter denna upptäckt måste Jeanne-Sofies föregående stolte ord och uppförande helt enkelt framstå såsom ublyghet. — Åtskilliga ganska väsendtliga anmärkningar emot denna roman påtvinga sig sålunda läsaren. Vi skuile dertill vilja ytterligare lägga berättelsen om de kombinerade kärleksaffärerna emeilan löjtnant Charles, hennes nåd Malvina, aktören, kammarjungfrur! och denna sednares blifvande man, vid hvilken åtskilligt förekommer, som måste såra åtminstone oerfarna qvinnliga läsares blygsam-l. het. Dock böra de, som taga anstöt af denna. berättelse, besinna, att det tyvärr är en teckning ur lifvet, och en teckning utförd med mästarehand. Vi veta att mången ansett helal denna framställning osedlig,; detta är denl dock injgalunda. En teckning af laster ochl brott i :all sin nakenhet kan ej kallas osedlig. ! utan är: tvertom i sedlighetens intresse; ehuru det gerrna medgifves, att hvarje rent sinne heldre sser sig manadt till det goda, genom det godas frramställande, genom åskådningen af ädle och skööna förebilder, än på det sätt här skett.l, Dock siaknas ieke heller sådana framställnin-. gar i fru Carlens nu anmälda arbete, ehuru visserligen dessa ej utgöra författarinnans starkaste sida. Det torde förundra någon, att man kan tala ! om fru Carlens författareskap, utan att yttra ett ord om den så mycket omtvistade n,ten: