sade hennes nyväckta misstankar. Borde hor
då mera oförtäckt hafva yppat dem, och fin
ner läsaren heamnes fruktan att göra det ona-
turlig eller klandervärd?
Från denna dag var hennes oblandade, korta
lycka försvunnen. Väl var det sällan hon
märkte något uppenbart prof på sin mans
missnöje, och hon undvek så noggrannt som
möjligt att gifva honom anledning dertill; men
detta rädda, oaflåtliga aktgifvande på sig sjelf,
i förening med den stränga återhållsamhet hon
nu mera ålade alla sina känslor, kunde ej
verka annat än tryckande och menligt på en
så liflig natur. Hennes blickar voro ofta ir-
rande och oroliga, hennes glädtighet var tvun-
gen och hennes kinder bleknade. Den sista
omständigheten tillskrefs väl den intressanta
belägenhet, i hvilken man förmodade att hon
befann sig, och på hvilken hon äfven sjelf
skyllde sin förändring, då hon efter fyra må-
naders äktenskap hemkom att tillbringa julen
hos föräldrarne. Den stackars Therese neka-
de sig till och med den trösten, att i det
trogna modershjertat få utgjuta sitt eget; hon
ville ej bedröfva med — kanske ej heller till-
stå — sanningen, att modrens fruktan icke
varit ogrundad, och att hon kände sig mera
rädd och främmande nu, än då hon först in-
trädde i den nya omgifningen.
Emellertid var det som om här i vhemmets
hennes lycka på nytt velat uppblomstra i all
sin skära kolorit. Sebastian var åter den öm-
maste, uppmärksammaste älskare, som sna-
rare sökte än undvek tillfällen att inför alla
visa hur kär han höll sin dyrkade Thereses
— och föräldrarnes ömhet, den lille brodrens
hjertliga smekningar, de gamla, kära vanorna
som hon återfann och hvilka uppväckte barn-
domens glada minnen — allt bidrog att här
pinyttföda hennes hjerta och återlifva hennes
opp.