skulle visas mig här. Jag förbereddes ytterligare derpå genom hvad jag nyss förut såg utanföre, der de arbetande klasserna voro församlade till tusental, utan annan anledning än sin önskan att uttrycka engelska folkets tillgifvenhet för frihetens grundsatser; det var en syn, full af hopp och tröst och lysande framtid för mitt eget land (Högljudt bifall). Efter att hafva varit vittne till en dylik meningsytttring, må det tillåtas mig fråga hvilka de verlldens förtryckare äro, som icke märka att enggelska folkets röst måste bana sig väg lika vissst som kanonernas? Ja, det är mitt hopp, att det manliga sinnet, den manliga krafteni, de högt uttalade önskningarne hos Englamds folk skola gifva signalen till verldens pånyttfödelse (Högljudt bifall). Det var det mest ärofulla ögonblick i min lefnad men tillika en stund af smärtsamma minnen, då jag mottog den adress hvaruti ni, hrr lordmayor, aldermen och common councils behagat på så högtidligt vis betyga mig att ni gifvit akt på Ungerns strider för frihet och sjelfstämdighet och hvari ni förklarat ert deltagandee för den ädla sak jag sökt försvara. Det är blott på denna sak ni kunnat syfta; jag skall inse min pligt att här åsidosätta all personlig ärelystnad, om jag ägde eller någonsin ägt någon sådan, och att, på sätt jag nu ärnar, genast yttra mig blott öfver hvad jagi anser såsom det väsendtliga af detta uppträde (Hör, hör). Min åsigt är, att staden Londons repre-lj sentation icke kunnat ägna denna hedersbety1 gelse åt en menniska, utan åt en grundsats (Högljudt bifall). Enligt denna äsigt börl; jag icke mindre taga i betraktande orten der den uttalats än sjelfva meningen med demonstrationen. — Jag befinner mig i London, ! i Englands hufvudstad ... Nej, i verldensl: (Högljudda bifallsrop). Det är icke något! smicker, utan en allvarlig sanning att London är verldens hufvudstad; emedan detl: icke gifves någon ort, någon stad på jordens: yta, som står i så fast och nära samband med nh hela den öfriga verlden som London. Det gifves knappast något land, hvars lugn eller oro, hvars nutid eller framtid icke motsvaras af något intresse i London. London äri det hänseendet för verlden hvad hjertat är för menniskokroppen, att det måste erfara hvarje hinder i cirkulationen, äfven på de mest aflägsna punkter derifrån. Häraf äfven oundvikligheten för Londons medborgare att oupphörligt gifva akt på hvad som sker i andra länder, och häraf är det då äfven förklarligt att j med intresse följt Ungerns öden. Måtte detta intresse, denna sympati icke blifva fruktlösa! J ägen makten att räcka den betrycktal! menskligheten en hjelpsam hand öfverallt; : räcken den då! (Högljudt bifall.) Minm öfvertygelse är att den tid ingått då en i fullkomlig förändring måste äga rum i de diplomatiska förhandlingarne. Ända tills nu har diplomatiens väsende varit hemlighet, och häri låg envåldsmaktens öfvervigt. (Hör.) Hvarföre skulle ej utrikes ärender så väl som inrikes kunna underkastas allmänna tänkesättets vaksamhet? (Hör, hör.) Det är knappast begripligt huru hemligheten i underhandlingar stater emellan kunnat rotfästa sig, vare sig England elter i den öfriga verlden. (Hör, hör.) När frågan är om användandet af en nations tillgångar, anser man sig i konstitutionella sambällen förbunden, att deröfver höra dem som sammanskjuta dessa allmänna medel; men hvarföre underkastas icke behandlingen af diplomatiska ärenden öfverallt samma kontroll? Så, som dessa angelägenheter nu behandlas, vet folket ingenting derom, förr än räkningen skall betalas; underhandlingen har skett, och folket får smälta följderna. (Bifall och munterhet.) Vi veta ala att Rysslands eröfringslystnad är Europas onda genjus; men hvarigenom har väl denna makt vunnit sitt stora välde? Månne genom si9a vapen? Nej; Rysslands krigsstyrka är icke sa stor som åtskilliga andra europeiska staters. Och ämdå har det blifvit nära nog allsmäktigt; äindå har det vext till den högsta våda för frilheten; och hvarigenom? Genom sin diplomati. Mot diplomatiens hemliga ränkor hp ves intet säkrare värn än offentligheten: än ån alllmänt vakna uppmärksamheten — just en så lan som man träffar i England. (HögJjudt bifall.) . Likas om inom samma familj, samma kommun, sam ma land, de inbördes angelägenheterna icke .kunna vårdas rätt efter två motsatta systemer; likaså är förhållandet med samhällenas ömsesidiga angelägenheter. När derföre två stridiga systemer uppstått för att leda verldens öden, så måste ett af dem slutligen vika. Frihet och envälde kunna icke bestå tillsammans; aldraminst är detta möjligt i vår tid, med den utveckling uti intellektuelllt och moraliskt hänseende, som den civiliserade verlden numera uppnått. (Hör, hör.) Statsförfattningar kunna inrättas olika i olika länder, allt efter olika folkslags behof, önskningar och vanor; men om materielt välstånd, om varaktig belåtenhet skola trifvas under de skiljaktiga statsformerna, så måste frihet vara deras grundval. (Bifall.) .J ägen en på sådan grund hvilande samhällsordning här; Förenta Staterna äga en på samma sätt grundlagd, oaktadt begge dessa samhälJens skiljaktiga former. i Den andra stora samhällsgrundsats, som jag äfven här finner tillämpad lika lyckligt som frilretens, är ordning: ett ord, som jag knappt kan uttala utan rörelse af harm, när jag -— AA MM p—-— ATT ; 4 pe me — — —