re a an sn GA R
rentarstudier, och att man så föga och så sent får
ägon öftiing och vana att sätta sina tankar på pap-
eret. Vid den älder, dä man i flere andra länder
lutat sin akademiska kurs, blir man hos oss dimit-
erad till universitetet; då återstår ännu en flerärig
urs i elementarstudier med mycken lexlästing men
inga eller inga anspräk på egentlig sjelfverksamhet.
Jar man dä, säsom i allmänhet kan antagas vara
allet, vid 25 ärs älder tagit sin examen, då först
än den, som ej genom de förberedande studierna
förlorat all last, och som icke helt och hället mäste
egna sig ät näringsomsorger, få begynna att på all-
var sysselsätta sig med nägon vetenskap; men inhän
han hunnit bräcka dess skal är den första ungdomen
förbi med dess liflighet, dess begär att fresta sina
srafter och att verka utät; — man drager sig till-
samhians inom sig sjelf, njuter af det kontemplätiva
ifvets lugn och skyr tillbaka för beröringen med den
orofana allmänheten. Här är ej stället att endersöka
war orsaken till denna långsambet i eleientärbild-
nitigen ligger. Men dä den finnes, dä de lägre lä-
roverken upptåsa sä många och dyrbara är af ung-
domstiden, så borde de ock vara betänkta på att ej
blott utbilda ynglingens receptivitet och öka hans kun-
skapsmäått, utan ock att framkalla och leda hans sjelf-
verxsamhet och produktivitet. Uppfostrans ändamäl
är icke blott att meddela kunskaper, utan bör väl
också ännu säsom i det gamla Grekland vara attlära
den blifvande mannen att tänka redigt och attredigt
uttrycka sina tankar. Men dä numera det skrifna
ordet är det vigtigaste uttrycket för tanken, så borde
ock öfningen att i skrift uttrycka sina tankar ingå
såsom en vigtig beständsdel i den allmänna under-
visningen. Visserligen meddelas också nägon öfning
häri genom den så kallade kria-skrifningen; men
huru knapphändig denna öfning är kan t. ex. visas
deräf, att den som nedskrifver desså rader, ehuru
han i fyra är bevistat ett af rikets gymnasier och af-
gått derifrån med fullständiga afgängsbetyg, likväl
under den tiden aldrig fick skrifva nägon enda kria:
Den filosofiska fakulteten har allt mer och mer
blifvit ett högre elerfentarläroverk och dess kandidat-
exarnen den sista skolexamen. Att dä, vid 25 års
älder komina ur skolan är icke just för tidigt. Emel-
lertid har jemte den egentliga examen ätven ettprof
på Kändidatens förmåga af sjelfverksamhet blifvit ho-
nöm ålagdt uti den offentliga disputation, som mäste
föregå promotionen. Ursprungligen skulle examen
anses bestå af två delar, det muntliga förhöret och
den skriftliga afhandlingen med dess offentliga ven-
tilation; men under det att det förra profvet alltmer
blifvit hufvudsak, har det sednare till den grad ned-
sjunkit till en blott formalitet, ätt mänga kandidater
uppträdt med graduval-disputationer På spräk, som de
icke ens kunnat läsa indantill. Undersådana förhällan-
den har filosofie-kandidat-examen naturligtvis ej kunnat
anses säsom en pröfning af den unga mannens mognad
och förmåga af sjelfverksamhet, och den stolta titeln
af philosophie doctor et artium lNiberalium magister
har oftast ljudit såsom en ironi. Detta urartande har
länge varit kändt och erkändt, men fran bar ej rätt
vetat huru man skulle öfvergå till hägot bättre. O-
nekligen Kar dock det rätta varit att söka höja dis-
putationerna till deras förra betydelse, säatt de skola
utgöra ett prof på kandidatens förmåga att på egen
hand behandla ett vetenskapligt ämne, framlägga sinå
äsigter derom i skrift och försvara dem mot de inkast
som deremot kunna göras. Ett strängt genomförande
iaf denna uppfattning af disputätionernas betydelse
skall utan fräga äterställa deras anseende, höja den
filosofiska graden till en vetenskaplig myndighetsför-
klaring och öfverflytta på den litterära sjelfverksam-
heten en del af den vigt som hittills uteslutande lagts
på lexläsningen och förhöret. De akademiska myn-
digheterna hafva beträdt denria väg, ehuru längsamt
och med undseende för det rädande missbruket. TiM
1848 ärs promotion anslog H. K. H. Kronprinsen
tveting premier, hvartill den filosofiska fakulteten se-
dermera lade ett tredje, för de bästa gradualdisputa-
tioner som af kandidaterna sjelfva författades. Kort
derpå fattade filosofiska fakulteten det beslut, att till J
den följande promotionen betyg skulle gifvas öfverr
gradualdisputationernas såväl innebäll, i fall de af
kandidaterna sjelfva voro författade, som försvar, och
att dessa betyg skulle tagas med i beräkningen vidle
bestämmandet af hedersrummen. De välgörande följ-13
derna af detta beslut visade sig vid detta ärs promo-v
tion, dä ett ovanligt stort antal af kandidaterna hadele
sjelfva författat sina disputationer och deribländ ät-
skilliga på ett sätt som berättigar till lofvande för- 7
hoppningar om deras framtida litterära verksamhet.
Mången som förut af ren ovana skyggat tillbaka från
Åförfattareförsök, har nu sett att det ej är alldeles
omöjligt att ästadkomma något i den vägen blott 1
man en gång griper sig ån. Då vianse det högst vig-l1
ligt ätt allmänheten tager nägon -känhedom om hvad 1
tlsom föregår vid universitetet, der dess söner bildash
till en verksamhet, af hvilken till en stor del statens!
framtida öde kommer att böro, BHafva vi beslutat att:
så vidt utrymmet medgifver meddela en öfversigt afl
de gradualdispufationer till sist hållna promotion, som.
af kandidaterna sjelfva blifvit författade. Att fällal
? eget omdöme om hvar och en af dessa, antingen il
rloch för sig eller i jemnförelse med de andra, anset
vi deremot oss icke tillständigt, då filosofiska fakul-
teten redän suttit till doms öfver dem. För öfrigt
r vilje vi blott armärka, att änspräken på en graduål-
disputation ej få vara alltför stora; det är oftast föt-
Ifattarens första uppträdande för allmänheten och kan
; derföre ej. genast vara ett mästerverk. Dessutom då
) Itryckningskostnaden faller sig dryg nog, söker man
yvanligen att inskränka sig till det minsta möjliga
ark-antal och fär derigenom knappt om utrymme för
någon fullständigare behandling af ett ämne.,
Det upplyses härefter, åttaf de 93. filogofie-
kandidater, som disputerat pro gradu till den
sist hållna promotionen, hafva 47 sjelfva för-
fattat sina afharrdlingar. Af dessa 47 äro 19
historiska och areKeologiska; 10 klassiskt-
filologiska, 2 orientaliska, 5 filosofiska, 2 este-
tiska, 2 matematiska, 3 topografiska, 3 natu-
ralhistoriska och 1 pedagogisk.
Af dessa disputationer underkastas 4 här
en kort kritik, hvarvid, i afseende å hr C.
Högmans disputation zom Eric Ericsson Gyl-
lenstjerna och Vestgötha-ällmogens uppresimg
år 1502., följande sånna åsigter uttalas:
Det var en bedröflig tid då begreppen fösterlahd
och regering syntes utplånåde eller förnämligast re-
presenterades af bondeupproren, då det endast lem-
Inoades ät det lägre folket att ega ett fosterland att
kämpa och blöda för, under det att de ättestore män-
nen voro hemma öfverallt dit deras enskilda fördel
för ögonblicket förde dem. — Erik Eriksson, på fö-
derget af dansk ätt, men dottersson af K. Karl Knuts-
son och derigenom, samt genom sitt gifte, beslägtad
med Sveriges förnämsta ätter, hade vid danskarnes.
infall 1502 öfvergifvit de honom anförtrodda slotten
Elfsborg och Öresten ät höfvidsmän, som snart upp-
gäfvo dem ät fienden. Vestgötabönderne, som i följd
häraf blefvo utsätta för danskarnes härjningar, till-
skrefvo hans Handlingssätt feghet eller förräderi, sam-
låde sig och slogo honöm ihjel. Huruvida han verk-
ligen kunnat försvara fästningen eller icke, är nu-
mera omöjligt att afgöra. Att han ej hörde till de
befälhafvare, som heldre begrafva sig under sina fäst-
nivgars ruiner, än tänka på sin egen säkerhet, är
åtminstone obestridligt; äfvensom att han alltid förut
visat sig tillgifven det danska partiet. Också hafva
bäde Hvitfeld och svenska historieskrifvare uttalat
samma äsigt om hans beteende som Vestgötaallmogen
;lhyste. Emellertid finnas äfven andra intyg om hans
uppförande. Riksföreständaren och rådet utfärdade
Inemligen intyg att de icke om honom förnummit an-
aftnat än att han var en god tro man. Vi erkänne att
ärlvi ej kunne lägga så stå förklaringar,
oi lsom fört. synes hafva gjort; ty
mlting annat än att cj något brott blifvit ledt i bevis,
irt hvilket så mycket mindre kunnat ske, som förmodli-
setlgen ingen anklagare uppträdt. Tydligen äro dessa
let förklaringar endast tillkomna för att ogilla allmogens
TJ Än Kf mamanan Avt cam KåArl
.
SN
- Mo
kad
J-