— LL ss Grefvinnar, återtog Alphee, ni har me er vanliga klarsyntHet genomskådat en hem. lighet, som jag : knappt velat tillstå för mig sjelf. Ja, jag älskar madame: Champlouis förgäfves har jag uti dess första uppkoms velat qväfva denna passion :och förgäfve: har jag, för vatt besegra den, främkalkat herr: Champlouis oe min brors väl. nader; förgäfves har förnuftets vröst vela göra sig-gällande; min kärlek har varit: star kare; det .enda jag: kutnat göra är att ick förklara mig för den som är föremålet fö denna kärlek. Jag försäkrar er på min he der, att madame Champlouis är okunnig on att Jag älsskar henne. Hon har ofta kommi hit likasom till en fremmande person, till er artist, medl hvilken hon: hade affärer, och om .hon äfven efter en längre bekantskap haft der godheten att skänka mig litet af den vänskar -hvarmed . -hennes man i Hlfstiden hedrade mig, har likväl aldrig undfallit mig ett ord, som kunde ingifva henne någon misstanke att. Hör på, min vän; är ni från edra sinner eller vill ni-icke. förstå mig? Kan ni då icke begripa, att jag redan en timme varit villrå dig huru jag skall kunna säga er, att CaroJine fullkomligt väl vet, att ni i sex månader varit . ..x Hvad ?, utropade Alphee, skulle madame Champlouis veta . .. Min .vän, en. qvinna har icke något större nöje än att utleta hemligheter och er var desto lättare att gissa, som den äfven var hennes, endast med den. skilnadeny att hon varit skickligare än ni. Nu får jag tillika säga er. att det är-jag, som sjelf af egen drift blanda mig i denna sak, om hvars alla detaljer jag dag ifrån dag, ja timme ifrån timme, erhållr kunskap, icke af er, som dertill varit alltfö! tystlåten, men af Caroline, som aldrig gjor annat än talat om er, men som tvenne måinader. efter: sbekantskapen med er: deremot aldrig ,;. mera. talat om sin man och som nu utbytt. sorgdrägten emot ljusare färger, hvilka hon för tvenne månader sedan alldeles icke kunde nyttja; dessutom har jag på tvenne månader icke: sett en enda tår i hennes ögon, om; icke: häromsqvällen på: teatern, .då hon, när en af dArnots pjeser gafs, började skratta som om hon varit galen — utan tvifvel för att dölja den rörelse som en ung svartklädd