Article Image
på anmodan eller såsom det kallas reqvisitiono, 1 hvarje ärende blifva af notarien betjenad (ty det lärer väl ej behöfva närmare utvecklas till hvilka för allmän rättssäkerhet vädliga följder det skulle leda, om det skulle få bero på en notaries möjliga ogenhet, partiskhet, menniskofruktan, lättja 0. s. v., att godtyckligt, efter subjektiva hugskott, bevilja eller vägra sitt embetsbitrade): då det säledes för mig, som ej egde någon rättighet att säsom privat lagstiftare affordra de bäda inkomna personerna andra garantier, än som Stockholms Börs och Stockholms öfrige allmänhet och rikets öfriga inbyggare hittills ansett i dylika fall vara tillräckliga, var en ovilkorlig pligt att meddela reqvirenten det äskade intyget, hvilken i vidrigt fall med full rätt kunnat anklagas mig för tjenstefel: då jag till en sädan vägran hvarken i utländsk netarial-lagstiftning, eller i inländsk usans, eller i det ifrågavarande ärendets, till ingen misstanka anledning gifvande, beskaffenhet egde ringaste grund, utan fastmer en sådan obehörig vägrar derjemte skulle inneburit en grof, af inga antecedentia, af intet rykte, af ingen rimlig misstanka motiverad förolämpning mot den intygande personens heder: då för öfrigt all den verkan min vägran kunnat medföra endast biifvit den, att en annan notarie gifvit det äskade betyget: så lärer det väl i den äklagade, af mig i enlighet med andra länders notariallagar och med i Sverige gällande notarial-usans afgifna rekognitionsattesten, blifva platt omöjligt att upptäcka ringaste tillstymmelse till tjenstefel, så vida man ej skulle vilja tillerkänna en af mig sjelf föreslagen, men ej antagen och säledes ej existerande lag retroaktiv verkan mot mig, hvilket väl vore för mycket orimligt, eller ätminstone ett högst besynnerligt arfvode för mitt arbete med bemälde lag. (Forts. följer.)

7 november 1851, sida 3

Thumbnail