gady, och medan jjag är lika angelägen om atträtt
vist måtte vederfarras min vederpart som mig sjelf
så underkastar jag ; härmedelst frivilligt bemälde mir
öfverklagade ätgärd d den stränga pröfning efter alls
dessa — troligen dele enda möjliga — synpunkterna,
och går nu att efteter dem anordna mitt försvar.
Härvid mäste agg börja med en kort framställning
af sjelfva species fafacti.
År 1850 den 25 Oktober kl. 5 e. m. inkom, enligt
hvad jag mycket väl minnes, och enligt anteckning
i ett af mig frivilligigt, ehuru — mig oförskyllandes —
utan all laglig komitroll fördt och följaktligen inte
lagligt vitsord egamde, sä kalladt diarium, på mit
s. k. kontor (en visserligen rätt naiv benämning
på ett rum der sällan eller aldrig nägra penninga
uppräknas; i andra länder heter det embetsrum
nu mera aflidne landtbrukaren Herman von Engel
brechten, hvilken jag kände personligen (ehuru vis
serligen ej genom nägot intimt personligt umgänge)
Denne Engelbrechten medförde en person, hvilke
han presenterade säsom ornaments-bildthuggaren Ahl
born, en person som jag visserligen en gäng föru
veterligen hade settt på en af honom föranstaltad ex
position af konstalstter, men ej tillräckligt noga be
traktat för att med1 visshet kunna igenkänna honom
Derpå förevisade rhr v. Engelbrechten en skuldsede
på 200 rdr bko, unadertecknad af honom säsom ut
gifvare och af hr AAhlborn såsom borgesman. Des
sa namnteckningarr voro på sedeln redan bevti
tnade af kofferdikaaptenen von Engelbrechten och hi
F. Englund; men khr v. Engelbrechten förklarade ati
för sedelns belänamde erfordrades ett officielt intyg
om namnteckningem. Den at hr v. Engelbrechten
säsom Ahlborn pressenterade personen framträdde nu
och förklarade, sedlan han betraktat dokumentet, att
han erkände det dexrå tecknade namnet C. Ahlborn
säsom sin egenhändliga namnteckning, hvarefter jag,
i vanlig ordning, utfärdade det öfverklagade intyget.
Rigtigheten at denma min uppgift har blifvit bekräf-
tad af ett frän aflicddne Herm. v. Engelbrechten, efter
upptäckten af hans bedrägeri, från Westeräs skrifvet
bref.
Detta är nu sjeelfva factum. Anklagelsen för
tjenstefel grundar ssig derpå, att jag, som — enligt
mitt eget medgifvannde — ej kände Ahlborn person-
ligen, ej skulle varirit berättigad att, på grund afder
af mig personligen : kände Herm. v. Engelbrechtens
intyg om den såsopom Ahlborn uppträdande och sin
egenhändiga nammmteckning erkännande personens
identitet, intyga att hr Ahlborn på dokumentet egen-
händigt tecknat sitt namn.
Har jag nu såsom notarius publicus varit oberätti-
gad att utfärda ifrågavarande intyg, så är det ock
obestridligt att jag begätt ett tjenstefel, för hvilket
det lindrigaste strafffet vore att ersätta hr Hultman
den förlust, han tilll följd af ett sådant, af mig be-
gånget tjenstefel liädit. Skulle det deremot visa sig,
att jag ej allenast vvarit berättigad att i egenskap af
notarius publicus uttfärda det ifrågavarande betyget,
utan att jag till oeth med ej, utan att begå ett verk-
ligt tjenstefel, kunnat vägra att detsamma utfärda, så
lärer det mot mig väckta åtalet komma att säsom
ogrundadt förfalla.
Jag gär nu till röfningen at mitt öfverklagade
förfarande efter de af mig uppstälda grunderne.
1:o. Med afseerde på i Sverige vedertagen nota-
rial-usans.
Att rekognitions-attester här i landet alltid blitvit,
på sätt bifogade intyg af hrr Ritterberg och dAu-
bigne utvisar, i notarialväg afgifna, torde jag få an-
taga vara en af rädstufvurätten känd sak; åtminsto-
ne lärer någon lag,, coutume eller usans här i landet
som skulle kunna aanses föreskrifva eller antyda nå-
gon skyldighet för rnotarien att annorlunda förfara,
ej kunna angifvas. Skulle för öfrigt, mot förmodan,
nägot tvifvel härutitinnan ega rum, så anhäller jag
att hrr Ritterberg ooch dAubigne mätte varda på ed
hörda, for att förkldara huruvida de anse för möjligt
att vidare förrätta ssin tjenst, om de, när de på grund
af en välkänd persoons intyg om en af dem okänd
persons identitet affgifvit en rekognitions-attest, och
ett bedrägeri befinmes dervid bafra egt rum, skola
vara underkastade een ersättningsskyldighet för deraf
möjligen uppkommiande förluster; hvarmedelst de,
oaktadt all försigtighet, skulle inom få är sätta sig i
ersättnings-äfventyr för millioner rdr, d. v. s. för ett
ansvarsbelopp, som det för dem ieke ens vore möj-
ligt att gälda, och som det följaktligen vore lika
mycket stridande mot en hederlig, som mot en klok
mans pligt att iklädda sig. Att det äter skulle till-
räknas mig såsom eett tjenstefel att jag förfaric på all-
deles enahanda sätt.t, som i tusen sinom tusen fall
ella svenska notariii publici i alla tider förfarit, ännu
i dag förfara och, äätminstone till dess en notarial-
lag blifver i Sverigge utfärdad, som föreskrifver ett
annat förfarande, håädanefter komma att förfara, utan
att någon anmärkniing deremot från nägot häll hit-
tills försports — attt ett ögonblick förmoda nägot så-
dant, vore i sanning en verklig vanvördnad mot mi-
na domares omdöme och rättvisa. Jag skulle här
rätt väl kunna afslita min förklaring, alldenstund
obehörigheten af d:n mot mig gjerda anklagelsen
för tjenstefel redan härmed är fullkomligen ädagalagd
och bevisad; men emedan jag anser hela denna frä-
ga vara af den allrahögsta vigt, mindre för mig
persomigen, än för allmänna rättssäkerheten, och
emedan hr Hultmam synes mig hafva haft goda skäl
för sin klagan, ehurru ej för sin mot mig väckta an-
klagelse, så anhällerr jag att ännu frän några sidor få
utreda förhällandet . med denna sak.
2. Det torde necmligen vara deträtta, att i anse
ende till den af måaig päpekade bristen på all slags
notariell lagstiftninag i Sverge afhandla den strängt
jurisprudentiella siddan af detta mål under kapitlet
Utländska Notariall-lagar,. Alla jurister, som skrif-
vit i notarial-lagfarenheten, öfverensstämma deruti,
att frägan om en fullt pålitlig grun.s för rekognitions-
attesters afgifvande är en ibland de sväraste i denna
gren aflagfarenhetm (se t. ex. det klassiska verket af
stadssyndikus i Hannover, Ferd. Oesterby, Das deut-
sche Notariat, Hamov. 1845, 2:e Th. pag. 350).1
Resultatet i teoriem af dessa undersökningar synes
vara det, att alldenistund notarien, såsom sädan, icke
har hvad romerska :rätten kallar imperiums och ,ju-
ris diction, och följjaktligen ej kan affordra nägon
komparent edgång tiill bekrättelse af en på annat visl.
icke fullt bestyrkbarr uppgift, det af honom (notarien)
ej kan, för sädane :attesters afgifvande, skäligen be-
gäras mer, än attt han sjelf, på grunder som han
eger subjective efterr bästa samvete pröfva och bedö-
ma, är fullt öfvertyggad om sanningen af hvad han in-
tygat. In praxi giffva lagstiftningarne med afseende
härå följande föreskirifter: Badiska notarial-lagen af
den 3 Nov. 1806 amser för nog, när två notarialvitt-
nen intyga identiteten. Rhein-Preussische Notarial-
ordnung af är 182 anser notariens öfvertygelse för
tillräcklig. I andr: tyska stater och i alla andra eu-
ropeiska länder anses notarien berättigad, att på grund
af en välfrejdad pesons intyg om identiteten afgifva
rekognitions-atiest.
I ett genom hr 4. M. Brinck vid 1847 års riksdag
fremlemnadt, af nig i kapitel och paragrafer full-
ständigt utarbetad! Yörslag till Notarial-lag (hvaraf
jag äfven öfverlemnade en afskrift till d. v. riksdags-
fullmäktigen från Stockholms stad, hr rädman Gråä)
förekommer med afseende på rekognitions-attester det
stadgandet, att der personen, som skall rekognoseras,
är af notarien okämd, denne bör till stöd för sitt af-
gifna intyg kunna. åberopa tvenne, i orten bosatta,
rAlfraldadA mnarennasea Inför hannam (natarian) afoifna