gady, och medan jjag är lika angelägen om atträtt vist måtte vederfarras min vederpart som mig sjelf så underkastar jag ; härmedelst frivilligt bemälde mir öfverklagade ätgärd d den stränga pröfning efter alls dessa — troligen dele enda möjliga — synpunkterna, och går nu att efteter dem anordna mitt försvar. Härvid mäste agg börja med en kort framställning af sjelfva species fafacti. År 1850 den 25 Oktober kl. 5 e. m. inkom, enligt hvad jag mycket väl minnes, och enligt anteckning i ett af mig frivilligigt, ehuru — mig oförskyllandes — utan all laglig komitroll fördt och följaktligen inte lagligt vitsord egamde, sä kalladt diarium, på mit s. k. kontor (en visserligen rätt naiv benämning på ett rum der sällan eller aldrig nägra penninga uppräknas; i andra länder heter det embetsrum nu mera aflidne landtbrukaren Herman von Engel brechten, hvilken jag kände personligen (ehuru vis serligen ej genom nägot intimt personligt umgänge) Denne Engelbrechten medförde en person, hvilke han presenterade säsom ornaments-bildthuggaren Ahl born, en person som jag visserligen en gäng föru veterligen hade settt på en af honom föranstaltad ex position af konstalstter, men ej tillräckligt noga be traktat för att med1 visshet kunna igenkänna honom Derpå förevisade rhr v. Engelbrechten en skuldsede på 200 rdr bko, unadertecknad af honom säsom ut gifvare och af hr AAhlborn såsom borgesman. Des sa namnteckningarr voro på sedeln redan bevti tnade af kofferdikaaptenen von Engelbrechten och hi F. Englund; men khr v. Engelbrechten förklarade ati för sedelns belänamde erfordrades ett officielt intyg om namnteckningem. Den at hr v. Engelbrechten säsom Ahlborn pressenterade personen framträdde nu och förklarade, sedlan han betraktat dokumentet, att han erkände det dexrå tecknade namnet C. Ahlborn säsom sin egenhändliga namnteckning, hvarefter jag, i vanlig ordning, utfärdade det öfverklagade intyget. Rigtigheten at denma min uppgift har blifvit bekräftad af ett frän aflicddne Herm. v. Engelbrechten, efter upptäckten af hans bedrägeri, från Westeräs skrifvet bref. Detta är nu sjeelfva factum. Anklagelsen för tjenstefel grundar ssig derpå, att jag, som — enligt mitt eget medgifvannde — ej kände Ahlborn personligen, ej skulle varirit berättigad att, på grund afder af mig personligen : kände Herm. v. Engelbrechtens intyg om den såsopom Ahlborn uppträdande och sin egenhändiga nammmteckning erkännande personens identitet, intyga att hr Ahlborn på dokumentet egenhändigt tecknat sitt namn. Har jag nu såsom notarius publicus varit oberättigad att utfärda ifrågavarande intyg, så är det ock obestridligt att jag begätt ett tjenstefel, för hvilket det lindrigaste strafffet vore att ersätta hr Hultman den förlust, han tilll följd af ett sådant, af mig begånget tjenstefel liädit. Skulle det deremot visa sig, att jag ej allenast vvarit berättigad att i egenskap af notarius publicus uttfärda det ifrågavarande betyget, utan att jag till oeth med ej, utan att begå ett verkligt tjenstefel, kunnat vägra att detsamma utfärda, så lärer det mot mig väckta åtalet komma att säsom ogrundadt förfalla. Jag gär nu till röfningen at mitt öfverklagade förfarande efter de af mig uppstälda grunderne. 1:o. Med afseerde på i Sverige vedertagen notarial-usans. Att rekognitions-attester här i landet alltid blitvit, på sätt bifogade intyg af hrr Ritterberg och dAubigne utvisar, i notarialväg afgifna, torde jag få antaga vara en af rädstufvurätten känd sak; åtminstone lärer någon lag,, coutume eller usans här i landet som skulle kunna aanses föreskrifva eller antyda någon skyldighet för rnotarien att annorlunda förfara, ej kunna angifvas. Skulle för öfrigt, mot förmodan, nägot tvifvel härutitinnan ega rum, så anhäller jag att hrr Ritterberg ooch dAubigne mätte varda på ed hörda, for att förkldara huruvida de anse för möjligt att vidare förrätta ssin tjenst, om de, när de på grund af en välkänd persoons intyg om en af dem okänd persons identitet affgifvit en rekognitions-attest, och ett bedrägeri befinmes dervid bafra egt rum, skola vara underkastade een ersättningsskyldighet för deraf möjligen uppkommiande förluster; hvarmedelst de, oaktadt all försigtighet, skulle inom få är sätta sig i ersättnings-äfventyr för millioner rdr, d. v. s. för ett ansvarsbelopp, som det för dem ieke ens vore möjligt att gälda, och som det följaktligen vore lika mycket stridande mot en hederlig, som mot en klok mans pligt att iklädda sig. Att det äter skulle tillräknas mig såsom eett tjenstefel att jag förfaric på alldeles enahanda sätt.t, som i tusen sinom tusen fall ella svenska notariii publici i alla tider förfarit, ännu i dag förfara och, äätminstone till dess en notariallag blifver i Sverigge utfärdad, som föreskrifver ett annat förfarande, håädanefter komma att förfara, utan att någon anmärkniing deremot från nägot häll hittills försports — attt ett ögonblick förmoda nägot sådant, vore i sanning en verklig vanvördnad mot mina domares omdöme och rättvisa. Jag skulle här rätt väl kunna afslita min förklaring, alldenstund obehörigheten af d:n mot mig gjerda anklagelsen för tjenstefel redan härmed är fullkomligen ädagalagd och bevisad; men emedan jag anser hela denna fräga vara af den allrahögsta vigt, mindre för mig persomigen, än för allmänna rättssäkerheten, och emedan hr Hultmam synes mig hafva haft goda skäl för sin klagan, ehurru ej för sin mot mig väckta anklagelse, så anhällerr jag att ännu frän några sidor få utreda förhällandet . med denna sak. 2. Det torde necmligen vara deträtta, att i anse ende till den af måaig päpekade bristen på all slags notariell lagstiftninag i Sverge afhandla den strängt jurisprudentiella siddan af detta mål under kapitlet Utländska Notariall-lagar,. Alla jurister, som skrifvit i notarial-lagfarenheten, öfverensstämma deruti, att frägan om en fullt pålitlig grun.s för rekognitionsattesters afgifvande är en ibland de sväraste i denna gren aflagfarenhetm (se t. ex. det klassiska verket af stadssyndikus i Hannover, Ferd. Oesterby, Das deutsche Notariat, Hamov. 1845, 2:e Th. pag. 350).1 Resultatet i teoriem af dessa undersökningar synes vara det, att alldenistund notarien, såsom sädan, icke har hvad romerska :rätten kallar imperiums och ,juris diction, och följjaktligen ej kan affordra nägon komparent edgång tiill bekrättelse af en på annat visl. icke fullt bestyrkbarr uppgift, det af honom (notarien) ej kan, för sädane :attesters afgifvande, skäligen begäras mer, än attt han sjelf, på grunder som han eger subjective efterr bästa samvete pröfva och bedöma, är fullt öfvertyggad om sanningen af hvad han intygat. In praxi giffva lagstiftningarne med afseende härå följande föreskirifter: Badiska notarial-lagen af den 3 Nov. 1806 amser för nog, när två notarialvittnen intyga identiteten. Rhein-Preussische Notarialordnung af är 182 anser notariens öfvertygelse för tillräcklig. I andr: tyska stater och i alla andra europeiska länder anses notarien berättigad, att på grund af en välfrejdad pesons intyg om identiteten afgifva rekognitions-atiest. I ett genom hr 4. M. Brinck vid 1847 års riksdag fremlemnadt, af nig i kapitel och paragrafer fullständigt utarbetad! Yörslag till Notarial-lag (hvaraf jag äfven öfverlemnade en afskrift till d. v. riksdagsfullmäktigen från Stockholms stad, hr rädman Gråä) förekommer med afseende på rekognitions-attester det stadgandet, att der personen, som skall rekognoseras, är af notarien okämd, denne bör till stöd för sitt afgifna intyg kunna. åberopa tvenne, i orten bosatta, rAlfraldadA mnarennasea Inför hannam (natarian) afoifna