citera, torde tillåtas att tills vidare anse såson
något otillförlitliga. Vidare framställes Kin
kel såsom en ogudaktig menniska, som skyl
les för pantheism, phätskhet mot kyrkan)
gyckel öfver själens odödli ghet, rå materialism
och till bevis härpå citeras några verser, son
verkligen synas bestyrka att Kinkel är en ul.
trarationalist; men detta hindrar dock icke at
han kan vara en modig patriot.
. Derefter aftrycker Tiden samma artikel i
Östgötha Correspondenten i an!edning af fri.
herre Palmstjernas utnämning, som förut varit
afiryckt i Morgonbladet. Vi undra hvad vår
ärade kollega i Linköping till slutet skall säga
om den heder scm sålunda vederfares honom,
att gång efter annan blifva åberopad såsom
auktoritet i de konservativa bladen?
Härefter följer en liten upptuktelse åt kam-
marjunkaren Pontin, i anledning af hvad han
under sin resa skrifvit om Italien, nemligen
att der nu råder xicke blott despotism, utan
fullt tyranni, samma tyranni som under Roms
imperatorer, som Venedigs inqvisitorer, som
Sforza och Borgia i samma land utöfvat; att
brefskrifvaren med egna ögon sett huru för-
färligt tyranniet trycker detta olyckliga land,
bebodt af ett folk i tårar, 0. s. v. :
Denna teckning har så bekymrat hr Palm-
blad, att han tagit till sitt stora kautsjustycke,.
för att försöka sudda ut eller åtminstone sudda
öfver densamma. Man måste först, menar
han, från de citerade uppgifterna subtrahera
- den goda kammarjunkarens kända hyperboler
och egenartade uppfattningar, — ja, utan tvif-
vel, när kammarjunkaren, som ej är så durch-
drifven i sin konst, som hr P., vid tillfällen
då han varit öfverlemnad åt en oförvillad kän-
sla, låter denna tala. — Ett stycke längre ned
tillägges: Tidens utg. reser hvarken på jern-
vägar eller med främmande ångbåtar. —
men vet ändå något litet om sakernas till-
stånd utrikes; han betraktar tingen sådana
de äro (jo det må Gud veta) och ej med fär-
gade glasögon,.
Slutligen håller Tiden, efter en framställning !
af sin åsigt om Italien, följande bevekliga tal
till hr Pontin:
Han är skyldig den sak, hvilken vi hittills gemen-
v:samt försvarat jemte sin egen tidnings heder, en för-
klaring, huruvida hans obetänksamt och omotiveradt
framkastade ord äro precist så menade som hr Hjerta
uppfattat dem, eller ock miste han desavouera hvad
:under hans fränvaro blifvit sagdt i hans blad angi-
ende de Gladstoneska brefven. Det ena passar ej i
- stycke med det andra, säsom ock A.B. ganska riktigt
anmärkt: må hr Pontin besinna att hans vice-redak-
. tör satt ett obegränsadt förtroende till Mac Ferlane
och hvad de franska partitidningarna uppgifvit, och
utan all förskoning gätt löst på Gladstone. Så har
icke Tiden gjort; den har lugnt vägt skälen mot och
med, och hufvudsakligast litat på det bäst underrät-
tade och mest opartiska bland vittnena. — Det stär
-: Morgonbladets utg. fritt att föredraga Prestgatan fram-
för Florens, potatistäppor framför vinkullarna, Sveri-
:8es varg- och björnklimat framför Hesperiens himmel
och sol, en flödande Stockholms-rännsten eller ett
svenskt gyttjigt groddike framför Arno, Rhöne, ja
vore det än sjelfva den stolta, bergbekrönta Rhen;
:säådant må gerna för oss passera, vi smäle blott der-a
vid; sädant hör till dessa små genialiska förflugen-!n
-heter, :som äro fullkomligen oskadliga och kanske för- Dn
ändras i morgon; men när vär gode vän i M.B. yt-le
frar sig om politiska ämnen, bör han betänka, att
här ej är fråga om lekande infall, paradoxer och per- 4U
:sonliga tyeken, utan här gäller ået att yttra sig med D
:sans, oväld och kännedom om förhällanderna och svä-!u
righeterna ä ömse sidor.s Nn
Den sista artikeln i Tiden kallas: rättelse of d
t begånget misstag, och börjar med dennaln
intressanta strof: När ett misstag af oss be- Sj
gås, anse vi såsom en pligt att detsamma h:
nerkänae och rätta.. Misstaget bestod i denle,
vid ett föregående tillfälle i sistl. Juli månad ;
i Tiden införda, i Aftonbladet till vederlägg- fö
ting upptagna uppgiften derom, att professor pe,
Thomander skulle hafva gifvit en middag för!p.
regementspastor Almqvist under den sedna-ltic
res vistande i Götheborg efter flykten härifrån. tv
Men hvarföre har då Tiden dröjt ända tills nu yt
sq , visstagets vederläggande,? Jo han kunde lin
med )n. 208 a 2 SEA cin
1: namnlös vederläggning i Afton-f;
ej lita på en lj la
bladet dade de före en vän, satt skrifva de
. os . ou nne svarade atthanjph
derom till Götheborg; av 1 a: Då en
lo ;
,intet besked om saken kunde jen hölls da
ny förfrågan hos en annan pe för fullt ke
Äändtligen det svar, som Tiden anser . ag
sautentiskt. att ryktet varit fullkomligt og. Db:
dadt, eller att ingen sådan middag ägt rum. ju
Hvem måste icke nu erkänna, att Tiden pålde
gamla dagar begynnt blifva riktigt samvete. me
grann, då dess utgifvare gjort sig så myc et ej
besvär att gå öfver ån efter vatten för att få oc
tillfälle att återtaga det falska ryktet? Ocksålap
förklarar han, att ehuru saken är af föga vigtlföj
roch ryktet icke hade någonting graverande Ifa)
för doktor Thomanders (meningen var vällsn
ändå att kunna sätta en liten klick på denlhe
sednare, goda herr professor Palmblad, eller til
åtminstone att göra honom litet förargelse?) lj:
avilja vi dock frivilligt och ouppfordrade nuleg
lemna denna förklaring, och derigenomp (märk lm
väl) i vår ringa mån lemna våra confratres ye
ett litet föredöme. en
Detta är nu verkligen bra honnett, om det de
också dröjt något länge på tiden; hemställes är
endast om det ej hade varit genare och vi-
gare att icke införa kalomnien, innan hr P. vis
först hade skrifvit till vännen i Götheborg, då ny
underrättelsen om ryktets falskhet hade kunnat raq
erhållas genast. Nog förstår väl en så klipsk lså
person som hr Palmblad, hvilken dessutom ilky
fullmyndig skolmästarton vi 1) lära alla andra I de
tidningsutgifvare mores på sitt vis, att detlgå
skulle vara obehagligt för domprosten Tho- tol
mander att se den ifrågavarande grundlösa!de;
anekdoten spridd kring land och rike, ätt han ge
just i det ögonblick då Almqvist rymt, be- de;
lastad med stark misstanka för försök till: delme
ohyggligaste brott, skulle hafva, naturligt- Ati
vis ovetande härom, tillställt ett kalas för till
den -sednare,- hvilket i allt fall ger begrepp fje