HEN lat alvcnN Yvdld, all OMSLaNUl BUTiIEIUeda
vid något tillfälle skulle blifva så utomor-fc
dentliga, att en sådan anmälan blefve fram-lst
ställd. Hvad slags bekymmer behöfver dettalm
göra regenten? Han kan för det första, i full-Ih
komlig enlighet med grundlagen, lemna stän-
dernas hemställan alldeles utan afseende om :
han vill. Anser han åter att detta skullelv
ställa sakerna för mycket på kant, så afske-d
dar han :sina rådgifvare, men han 1 stället ta-sl
ga andraa af samma färg eller skrot och korn, oc
och så bbörjas samma nöje å nyo intill nästan;
riksdag. S)
Häraf är klart och obestridligt, att det kon-b
stitutionella band å regeringens utöfning, som si
grundlaggsstiftarne förmodligen åsyftat att å-si
stadkomima, i sjelfva verket icke är annat än!d
ett skimmer, och att det endast och allenast!d
beror af konungen sjelf om det kan komma ki
att äga någon betydelse. al
Så stir det till med de konstitutionella ga-gj
rantiern: inom den högsta styrelsen. Huru-kq
dant är sedan förhållandet med de öfrigalde
statsinrättningarna och förvaltningen, genomlla
hvilka styrelsen står i beröring med sjelfvaltc
folket? Enligt 89:de Regeringsformen ägerh
konungaamakten allena besluta om organisa-b
tionen aaf alla allmänna inrättningar och em-n
betsverkz, och kan således förändra och om-n
stöpa deem efter sitt, behag, endast de fålfc
förbehålll iakttagas, som allmänna lagen inne- fc
håller angående domstolarna, samt regerings- fc
formen angående högsta domstolen, bisko-si
parna, om städernas rätt att upprätta förslag
till borgmästare, om förbudet att ej generalgu-fi
vernöre: skola finnas i riket, vissa föreskrif-! mr
ter om hvilka embetsmän hafva förtroende-n:
poster och i några fall angående embetsmän-sc
nens religionsbekännelse. Såsom ett karak-l
teristiskt bevis på den låga ståndpunkt, hvar-vi
på man vid grundlagens stiftande ännu be-jsi
fann sig i afseende på begreppet om folkvil-li
jans betydelse, må här anmärkas, att man an-r
såg nödigt att serskildt bestämma såsom en
rättighett för representationen, att i afseendelal
på sådana ärender få frambära underdånigala
önskningar till thronen; men på dessa önsk-s
ningar Ibehöfver konungen icke göra annat af-f
seende än han sjelf finner för godt, allt en-in
ligt grundlagens uttryckliga ordalydelse. Dåll
enhvar lätt lärer inse, hvilken omätlig vigt
ligger uti organisationen af statens allmänna
inrättningar, såsom varande organerna för
statslifvets funktioner, så kan man äfven inse,
hvilken stor och äfventyrlig makt är lagd i
regeringens händer, redan blott genom det
obegrämsade tillfälle den sålunda har, att i en
starkt centraliserad byråkrati kunna skapa ett
lydigt verktyg åt sin egen vilja, och på samma
gång ganska tryckande nedåt. Den sednaste;
föreskriften angående fjerdingsmännen lemnar
ock ett lysande exempel, att man ej under-
låtit begagna sig af denna makt, och detta på n
ett sätt som väckte många fruktlösa klagomål! k
vid sisa riksdag. i
Alld:les på samma sätt förhåller det sig,:
såsom allmänt är bekant, äfven med regerin-v
gens makt i de delar af lagstiftningen,l2
som bestämma medborgarnes rättigheter i för-
hållandle till samhället, och som ej kunna hän-
föras tiill privaträtten. De lagar som angålr
den sisstnämnda, privaträtten, eller medborgar- ;
6
6
u
a
a
Mm —A mm 3 AV MA OL
nes förrhållanden sinsemellen, samt den dithö-
rande itdelen af kriminallagarne, kan väl rege-c
riogen icke påbjuda eller ändra, utan i sam-
råd meed Rikets Ständer; i samma förhållande
står ock kyrkolagen; men under benämningenlä
af ,lagar som rikets allmänna hushållning rö-
rav eller hvad man sedermera med en annan
mera sväfvande benämning, som ej finnes i
grundlagen, kallat xden ekonomiska lagstiftnin-
gen, kan regeringen här efter godtfinnande
likaväl utfärda och upphäfva förordningar, som
ryska kejsaren med senatens råds råde utfär-
dar ukaser. Det är härvid att märka, att la-
garne rörande privaträtten egentligen vida
mindre komma i beröring med de styrandes
maktamspråk; hvarföre man ock ser, attt. ex.
i Finland, ehuru ett eröfradt land, som nu-
mera befinner sig under en fullkomligt en-
väldig styrelse, bibehålles ännu hufvudsakli-
gen 1734 års svenska civil- och kriminallag
för prvaträttsförhållanden, i samma skick som
då Firland tillhörde Sverige.
Till följe af den tydning, som sålunda ef-
terhard bhfvit gifven åt 89:de S:n Regerings-
formen, anses också regeringen icke blott äga
uteslutande makt att bestämma och förordna
om hwad som enligt ordalydelsen rörer ri-
kets allmänna hushällning; den har äfven ef-
ter grundlagens införande ansett sig kunna
tyda uttrycket allmän hushållning så, att
styrelsen äger förordna om allt hvad den en-
skilde äger företaga eller icke företaga i af-
seende på sitt förhållande till samhället, och
om vii icke på sednare tider sett denna till-
lämpning utsträckas ända till förbud mot rät-
tigheten att dricka kaffe, såsom under Gustaf
Adolfs regering och Rosenoblads ministertid,
så finnes dock intet hinder, att efter den tolk-
ning 89:de S:n erhållit, en riktigt faderlig re-
gering i sin vishet kunde utan absolut kränk-
ning af grundlagen utfärda ett sådant despo-
tiskt förbud. Andra författningar hafva efter
1809 emanerat, hvilka varit fullt ut så sjelf-
myndligt ingripande som den nyssnämnda —
t. ex. den som föreskref skyldigheten för en-l.
hvar, hvilken ej ägde förmögenhet eller bor-
gerlig rörelse, att förskafla sig serskildt så
kalladt försvar, det vill säga att inträda i tjen-
steförhållande hos någon annan, som ansågs
vederhäftig och prestera dennes borgen, vid
äfventyr att eljest kunna af konungens befall-
ningshafvande, såsom försvarslös kastas i föx-
gelse på obestämd tid, utan att hafva gjort
någo: ondt. Sjelfva benämningen försvarslös,
om en i samhället född medlem som ej bru-
tit mot samhällets lagar, är någonting som
tillräckligt karakteriserar, på hvad punkt sven-
ska ffolkets fri- och rättigheter i sjelfva ver-
ket — märk gfrundlagsenligt etter ofvannämn-
de toolkning af den ekonomiska lagstiftningen
— boefinna sig ansigte mot ansigte med rege-
ringssmakten. Denna författning är väl nu-
mera, till heder för konung Oscars rättskän-
sla, afskaffad; men i det stället hafve vi ej
längesedan sett en underordnad embetsman,
en konungens befallningshafvande, öfverståt-
hållareembetet för polisärender i hufvudstaden,
egermäktiot nåbiuda. att ingen enskild med-.