nindre erna vi här undersöka, huruvida våra!t ärvarande kyrkliga former äro för vår tids! ndliga behof fullt tillfredsställande eller cj.l: Visserligen skulle det icke sakna sitt intresse tt i afseende på öfvertygelsens lif och den edliga hållningen jemföra sinsemellan några vf den närvarande kristna kyrkans mest olika ormer, såsom den anglikanska, den fria skottska och den tyska krist-katholska, så vidt nan kan under namnet kyrka förstå en så negativ bekännelse som den sistnämndas. Men dessa vigtiga ämnen måste vi lemna åt större förmågor, medan vi här i allmänhet inskränka oss till förutsättningen af den religiösa bildningens oumbärlighet såsom vilkoret för hvarje annan bildning. Vi tala således blott om den profana bildningen, och då vi yttrat ett tvifvelsmål om dess tillräcklighet måste vi till en början förklara, att vi ej mena insigternas qvantitativa nskränkning; tvärtom anse vi t. ex. det minimum af kunskaper, som den nya stadgan om folkundervisningen föreskrifver att den nyinrättade skolan skall meddela, snarare för stort än för litet, åtminstone till en början. Men det är i methodens felaktighet och lä:oämnenas förhållande så väl till hvarandra nbördes som ock till blifvande lefnadsyrke och utbildningen för lifvet, som vi hafva att söka det otillfredsställande i vårt bildningsväsende. Det tillhör oss att med några exempel söka styrka ett påstående, som torde synas mången både förmätet och obefogadt, och vi börja derföre med folkskolan. Man vet, huru häftigt vissa församlingar satt sig till motvärn mot den nya stadgan, derföre att de befarade att genom den nya lärdomen se sina barn förvandlade till läskarlar och således gjorda främmande för sitt egentliga yrke. Låtom oss nu tillse, huruvida deras fruktan saknade all grund. Man har infört de allmänna läroämnena, det allmännaste af den fysiska verldsbeskrifningen, det allmännaste af Europas geografi, det allmännaste af historien, och så vidare det allmännaste af hvarje ämne. Dessa vetandets abstraktaste grundlinier sakna den högre elementära undervisningens formbildande kraft och ge på sin höjd en ensidig öfning åt minnet, medan arten af de nya insigterna ställer den lärande så att säga utom det verkliga lifvet, hvari och hvartill han blifvit fostrad, och gör honom till en främling för dess intressen och dess åligganden, så till vida som dessa icke härleda en nyttig belysning af hans nyeröfrade kunskaper. Så får den unge bonden väl höra litet talas om Jupiters månar, litet om Asiens bergsträckningar och litet om Trojanska kriget: detta är nemligen allmän bildning. Men denna bildnings förfäktare hafva icke varit betänkta på att gifva honom ett klart begrepp om de atmosferiska fenomenerna, som tusenfaldigt beröra honom i hans dagliga lif, hafva försummat att gifva honom en sådan föreställning om de svenska bergens natur, som skulle kunna komma honom till nytta vid hans landtmannaarbeten, och hafva förbisett, att han heldre än att läsa utantill en mängd årtal och obekanta namn kunde vilja veta något om den svenska jordens öden, om frälsets och skatternas uppkomst, om den verkliga betydelsen som Sveriges allmoge haft och har för den fosterländska statsinrättningen. Men om dessa ämnen vet den så kallade bildningen sjelf ännu så litet, och man förbiser, att vetenskapernas högsta resultater och deras första elementer stå i ett så nära vexelförhållande. Hvad våra häfder angår, har Geijer gifvit ett exempel på vår sats; hans skönaste sidor tyckas vara skrifna för Sveriges allmoge: de skildra den svenska jordens historia. Vi föreställa oss huru lifligt bondesonen skulle lyssna till berättelsen om ting som röra Ihonom så nära som den jord han dagligen Ibearbetar, huru begärligt han skulle fatta hvad läraren visste att säga honom om husdjuren, hans trognaste bundsförvandter, och hvilket intresse all för hans yrke användbar insigt skulle vinna, icke endast för honom sjelf utan äfven för hans målsmän och anhöriga, hvilka nu alltför ofta anse skolgången såsom en onödighet eller en skadlig flärd. Och hvem vore ej frestad att till en del gifva dem rätt? Han har läst mycket och kan mycket, såsom det heter; men hvad han vet, hvad han med öfvertygelsen fattat och dymedelst gjort till sin andliga egendom, det är ofta litet nog, och äfven detta lilla snarare afvänder honom från sitt yrke än fäster honom dervid. Men nu lär det ej det qvantitativa kunskapsmåttet, utan kunskapens innerlighet, som förädlar. Hvad har då folkskolan uträttat för sitt dubbla ändamål, förståndets uppöfning och karakterens sedliga mognad å ena sidan, å den andra utbildningen för det praktiska lifvet och dess kraf? Läsaren sjelf torde göra tillämpningen. Och likväl har folkskolan uträttat otroligt mycket, redan genom ett allmännare spridande af och en större säkerhet i den mekaniska färdighet i läsning, skrift och räkning, som ;är vilkoret för mera bildande kunskapers er, nående. Men långt mer kan den uträtta, när -!den får det positiva innehåll som den nu saknar. Den så kallade humanistiska uppfostran: I förfäktare hafva nog mycket förbisett det på en gång formelt förståndsbildande och verk: ligen andligt stärkande som den exakta kun: t skapen besitter, äfven i sina elementer. Kan tlske är detta förbiseende till en del ursäktlig hos oss, der den praktiska bildningen änm -lär en så främmande gäst, att man knappt set -något af dess ädlare skaplynnen. Om det m -lvisar sig, att de praktiska läroämnena inne hafva en hög grad af förståndsbildande kraft la2 tarda man Itt tama dam till nåder Aak.