nindre erna vi här undersöka, huruvida våra!t
ärvarande kyrkliga former äro för vår tids!
ndliga behof fullt tillfredsställande eller cj.l:
Visserligen skulle det icke sakna sitt intresse
tt i afseende på öfvertygelsens lif och den
edliga hållningen jemföra sinsemellan några
vf den närvarande kristna kyrkans mest olika
ormer, såsom den anglikanska, den fria skott-
ska och den tyska krist-katholska, så vidt
nan kan under namnet kyrka förstå en så
negativ bekännelse som den sistnämndas. Men
dessa vigtiga ämnen måste vi lemna åt större
förmågor, medan vi här i allmänhet inskränka
oss till förutsättningen af den religiösa bild-
ningens oumbärlighet såsom vilkoret för hvarje
annan bildning.
Vi tala således blott om den profana bild-
ningen, och då vi yttrat ett tvifvelsmål om
dess tillräcklighet måste vi till en början för-
klara, att vi ej mena insigternas qvantitativa
nskränkning; tvärtom anse vi t. ex. det mi-
nimum af kunskaper, som den nya stadgan
om folkundervisningen föreskrifver att den
nyinrättade skolan skall meddela, snarare för
stort än för litet, åtminstone till en början.
Men det är i methodens felaktighet och lä-
:oämnenas förhållande så väl till hvarandra
nbördes som ock till blifvande lefnadsyrke
och utbildningen för lifvet, som vi hafva att
söka det otillfredsställande i vårt bildningsvä-
sende.
Det tillhör oss att med några exempel söka
styrka ett påstående, som torde synas mån-
gen både förmätet och obefogadt, och vi börja
derföre med folkskolan. Man vet, huru häf-
tigt vissa församlingar satt sig till motvärn
mot den nya stadgan, derföre att de befarade
att genom den nya lärdomen se sina barn
förvandlade till läskarlar och således gjorda
främmande för sitt egentliga yrke. Låtom
oss nu tillse, huruvida deras fruktan saknade
all grund. Man har infört de allmänna läro-
ämnena, det allmännaste af den fysiska verlds-
beskrifningen, det allmännaste af Europas geo-
grafi, det allmännaste af historien, och så vi-
dare det allmännaste af hvarje ämne. Dessa
vetandets abstraktaste grundlinier sakna den
högre elementära undervisningens formbildande
kraft och ge på sin höjd en ensidig öfning
åt minnet, medan arten af de nya insigterna
ställer den lärande så att säga utom det verk-
liga lifvet, hvari och hvartill han blifvit fo-
strad, och gör honom till en främling för dess
intressen och dess åligganden, så till vida
som dessa icke härleda en nyttig belysning
af hans nyeröfrade kunskaper. Så får den
unge bonden väl höra litet talas om Jupiters
månar, litet om Asiens bergsträckningar och
litet om Trojanska kriget: detta är nemligen
allmän bildning. Men denna bildnings för-
fäktare hafva icke varit betänkta på att gifva
honom ett klart begrepp om de atmosferiska
fenomenerna, som tusenfaldigt beröra honom
i hans dagliga lif, hafva försummat att gifva
honom en sådan föreställning om de svenska
bergens natur, som skulle kunna komma ho-
nom till nytta vid hans landtmannaarbeten,
och hafva förbisett, att han heldre än att läsa
utantill en mängd årtal och obekanta namn
kunde vilja veta något om den svenska jor-
dens öden, om frälsets och skatternas upp-
komst, om den verkliga betydelsen som Sveri-
ges allmoge haft och har för den fosterländ-
ska statsinrättningen. Men om dessa ämnen
vet den så kallade bildningen sjelf ännu så
litet, och man förbiser, att vetenskapernas
högsta resultater och deras första elementer
stå i ett så nära vexelförhållande. Hvad våra
häfder angår, har Geijer gifvit ett exempel
på vår sats; hans skönaste sidor tyckas vara
skrifna för Sveriges allmoge: de skildra den
svenska jordens historia.
Vi föreställa oss huru lifligt bondesonen
skulle lyssna till berättelsen om ting som röra
Ihonom så nära som den jord han dagligen
Ibearbetar, huru begärligt han skulle fatta hvad
läraren visste att säga honom om husdjuren,
hans trognaste bundsförvandter, och hvilket
intresse all för hans yrke användbar insigt
skulle vinna, icke endast för honom sjelf utan
äfven för hans målsmän och anhöriga, hvilka
nu alltför ofta anse skolgången såsom en onö-
dighet eller en skadlig flärd. Och hvem vore
ej frestad att till en del gifva dem rätt? Han
har läst mycket och kan mycket, såsom det
heter; men hvad han vet, hvad han med öf-
vertygelsen fattat och dymedelst gjort till sin
andliga egendom, det är ofta litet nog, och
äfven detta lilla snarare afvänder honom från
sitt yrke än fäster honom dervid. Men nu
lär det ej det qvantitativa kunskapsmåttet,
utan kunskapens innerlighet, som förädlar.
Hvad har då folkskolan uträttat för sitt dubbla
ändamål, förståndets uppöfning och karakte-
rens sedliga mognad å ena sidan, å den an-
dra utbildningen för det praktiska lifvet och
dess kraf? Läsaren sjelf torde göra tillämp-
ningen.
Och likväl har folkskolan uträttat otroligt
mycket, redan genom ett allmännare spridande
af och en större säkerhet i den mekaniska
färdighet i läsning, skrift och räkning, som
;är vilkoret för mera bildande kunskapers er-
, nående. Men långt mer kan den uträtta, när
-!den får det positiva innehåll som den nu sak-
nar. Den så kallade humanistiska uppfostran:
I förfäktare hafva nog mycket förbisett det på
en gång formelt förståndsbildande och verk:
- ligen andligt stärkande som den exakta kun:
t skapen besitter, äfven i sina elementer. Kan
tlske är detta förbiseende till en del ursäktlig
hos oss, der den praktiska bildningen änm
-lär en så främmande gäst, att man knappt set
-något af dess ädlare skaplynnen. Om det m
-lvisar sig, att de praktiska läroämnena inne
hafva en hög grad af förståndsbildande kraft
la2 tarda man Itt tama dam till nåder Aak.