Våra romaner: och noveller öfversättas i stora n
massor till hvvarje Leipziger-messa, och arbe-n
ten af Bremerr, Carlen, Onkel Adam o. a.(a
sprida svenskaa intelligensens glans öfver helaV
den tyskläsanåde verlden. Men frågar man, (a
hvad ondt är det väl deri, att utländska för-s
läggare låta öffversätta våra romaner? Ingen-
ting, svara vi,i, endast utländningen gjorde ett
lika rättvist aafseende på vår allvarsammarel!s
litteratur, förwutsatt att vi ega någon, och attr
något annat ään noveller öfversattes från vårtir
språk. För ffå årtionden sedan var det namn c
sådana som Berzelius, Geijer och Tegnår,!f
som man i wutlandet förband med föreställ-c
ningen om svensk odling: numera är det våra Ir
römanförfattande damer som häfda det sven-la
ska snillets ära hos de europeiska folken.
Men stor sak i utländsk ryktbarhet: vi haf- rn
va haft tid nog att vänja oss ifrån sådana gril-c
ler. Uppfyller vår litteratur allmänhetensk
behof, så må den fritt öfversättas och beun-n
dras af alla veerldens Tyskar. Motsvarar denr
ej detta behoft, mäktar den ej tillfredställa deno
djupa längtan, icke blott efter vetande, menn
efter öfvertygeelse, som genomgår vära flestals
samhällsklasseer: då är den utländska bokmark-A
nadens beunddran icke mycket värd. Och lik-lr
väl befara vi,, att det sista alternativet liggerli
sanningen lånagt närmare än det första. 0
Vi fördömnmma ej en god roman, icke enls
gång om dess berättande form endast vorels
en förevändning att inskärpa en social san-
ning. Stora snillen hafva understundom förjs
detta ändamål. begagnat sig af romanformeng
och derigenoma gifvit sitt tidehvarf oemotstånd-1q
liga impulser... Men det bevisar en oroandelt
grad af andligz slapphet, om kunskaper ochli
öfvertygelse på intet annat sätt längre kunnal:
bibringas, och så är förhållandet just nu hosl!
flera klasser i. samhället, men aldra fruktans-!
värdast hos dceen ringare delen af våra medel-l
klasser, just dlen som är i största behofvet afl:
en sund, morzaliskt närande läsning. Det ärj
också på denma klass som den oafbrutna ro-l!
manläsningen visat sitt rätta inflytande. Ickelt:
nog dermed, att en ensidig sysselsättning aflc
inbillningskraten försvagar och mördar del
öfriga själsförnögenheterna: hvad som är nä-l!
stan värre är den genom romanläsningen al-l1
strade vanan att ständigt vistas i ideella rym-l;
der — idealet må föröfrigt vara så lågt stäldt
som helst; — ty denna vana gör sina slaf-l
var ointresserade för det verkliga lifvet om-
kring dem, kcommer hemmet och hus!igheten
att synas dem innehållstomma och smaklösa,
och slappar på ett betänkligt sätt de andliga
band som sanmmmanbhålla familjen.
Den moderma tidens samhällsarbete har hit-
tills förnämligzast yttrat sig negatift, eller så-
som ett upplöjsningsarbete. Men i dess inrel
verka icke blott förstörande utan äfven ska-
pande och ordnande krafter. Under det de
gamla tvångsbanden sönderslitas, utveckla sig
nya och starkare valfrändskaper, och fria för-
bindelser utgå från en andligt förstärkt per-
sonlighet, hvilka efter hand sammanfatta sig
i större och mäktigare grupper. Men nu be-
ror naturligtvis fastheten och varaktigheten
hos dessa större organisationer på styrkan och
hållningen hos de underordnade kretsar hvar-
af de äro sammansatta, statens på komunens,
den sednares på familjens och dennas åter
på individernas. Det förefaller oss således,
att det är på hvad vi nyss kallat den mora-
liskt förstärktsa personligheten som det nya
statsskickets säkerhet i sista hand hvilar, och
ju större rörliigheten är i det offentliga lifvet,
Ju lättare desss former förändras, ju större de
politiska farorrna äro, desto större andelig
kraft, helsa ooch mognad erfordras hos den
enskilde medktborgaren.
Det är fråni det mer eller mindre medvetna
behofvet af ern sådan personlighetens andliga
förstärkning ssom alla vär tids filantropiska be-
mödanden uttgått. Från det allmännas sida
hafva dessa sträfvanden hittills förnämligast
yttrat sig uti nitet för folkskoleväsendets för-
ättring: från de enskildes såsom begär att
icke blott linira den materiella nöden hos o-
lyckliga mednenniskor, utan äfven moraliskt
understödja cch lyfta dem och meddela dem
det mått af andlig näring hvarföre de äro
mottagliga. nom de arbetande klasserna in-
gås föreningir för att fylla det djupt kända
behofvet af förädling: föräldrar anstränga sig
till ytterlighet för att åt sina barn bereda de
materiella vilkoren för bildningens förvärfvan-
de, och massan af vår befolkning ropar ej
längre med forntidens romare på bröd och
skådespel, utan på bröd och kunskaper.
Så tillvida är allt godt och väl; men här
vidtager en vrigtigare fråga. Är denna bild-
ning, hvilkem allmän och enskild mennisko-
kärlek sträfvat att bereda massan af folket,
är den också tillräcklig att fylla hela djupet
af dess andliga behof, och förmår den att
nära, stärka och stålsätta individen med den
andliga kraft som tidsförhållandena af honom
kräfva?
Ett nekandde svar på denna fråga behöfver,
enligt vår taanka, icke bevisa en inskränkt
essimism ellder en dåsig förtviflan om mensk-
igheten. Tvvärtom erkänna vi med glädje det
stora, ja det c omätliga, som redan blifvit gjordt,
i det en banaa blifvit bruten för allmän upp-
lysning och mångfaldiga hinder undanröjda
som hittills kegat hämmande i dess väg. Me
hvarje dag öppnas för den bildningssökande
allt flera tilfällen att förvärfva sig kunska-
per; men de: är just om denna kunskaps fullt
tillfredsställarde beskaffenhet som vi vågat
yttra ett tvifrelsmål.
Vi ämna icke här tala om behofvet af re-
ligiös bildning och framför allt religiös öf-
vertygelse, såsom det första och oundgäng-
liga vilkoret,, hvarförutan personligheten al-
la srinnar en rita mAannad Ach krafte SANN