Våra romaner: och noveller öfversättas i stora n massor till hvvarje Leipziger-messa, och arbe-n ten af Bremerr, Carlen, Onkel Adam o. a.(a sprida svenskaa intelligensens glans öfver helaV den tyskläsanåde verlden. Men frågar man, (a hvad ondt är det väl deri, att utländska för-s läggare låta öffversätta våra romaner? Ingenting, svara vi,i, endast utländningen gjorde ett lika rättvist aafseende på vår allvarsammarel!s litteratur, förwutsatt att vi ega någon, och attr något annat ään noveller öfversattes från vårtir språk. För ffå årtionden sedan var det namn c sådana som Berzelius, Geijer och Tegnår,!f som man i wutlandet förband med föreställ-c ningen om svensk odling: numera är det våra Ir römanförfattande damer som häfda det sven-la ska snillets ära hos de europeiska folken. Men stor sak i utländsk ryktbarhet: vi hafrn va haft tid nog att vänja oss ifrån sådana gril-c ler. Uppfyller vår litteratur allmänhetensk behof, så må den fritt öfversättas och beun-n dras af alla veerldens Tyskar. Motsvarar denr ej detta behoft, mäktar den ej tillfredställa deno djupa längtan, icke blott efter vetande, menn efter öfvertygeelse, som genomgår vära flestals samhällsklasseer: då är den utländska bokmark-A nadens beunddran icke mycket värd. Och lik-lr väl befara vi,, att det sista alternativet liggerli sanningen lånagt närmare än det första. 0 Vi fördömnmma ej en god roman, icke enls gång om dess berättande form endast vorels en förevändning att inskärpa en social sanning. Stora snillen hafva understundom förjs detta ändamål. begagnat sig af romanformeng och derigenoma gifvit sitt tidehvarf oemotstånd-1q liga impulser... Men det bevisar en oroandelt grad af andligz slapphet, om kunskaper ochli öfvertygelse på intet annat sätt längre kunnal: bibringas, och så är förhållandet just nu hosl! flera klasser i. samhället, men aldra fruktans-! värdast hos dceen ringare delen af våra medel-l klasser, just dlen som är i största behofvet afl: en sund, morzaliskt närande läsning. Det ärj också på denma klass som den oafbrutna ro-l! manläsningen visat sitt rätta inflytande. Ickelt: nog dermed, att en ensidig sysselsättning aflc inbillningskraten försvagar och mördar del öfriga själsförnögenheterna: hvad som är nä-l! stan värre är den genom romanläsningen al-l1 strade vanan att ständigt vistas i ideella rym-l; der — idealet må föröfrigt vara så lågt stäldt som helst; — ty denna vana gör sina slaf-l var ointresserade för det verkliga lifvet omkring dem, kcommer hemmet och hus!igheten att synas dem innehållstomma och smaklösa, och slappar på ett betänkligt sätt de andliga band som sanmmmanbhålla familjen. Den moderma tidens samhällsarbete har hittills förnämligzast yttrat sig negatift, eller såsom ett upplöjsningsarbete. Men i dess inrel verka icke blott förstörande utan äfven skapande och ordnande krafter. Under det de gamla tvångsbanden sönderslitas, utveckla sig nya och starkare valfrändskaper, och fria förbindelser utgå från en andligt förstärkt personlighet, hvilka efter hand sammanfatta sig i större och mäktigare grupper. Men nu beror naturligtvis fastheten och varaktigheten hos dessa större organisationer på styrkan och hållningen hos de underordnade kretsar hvaraf de äro sammansatta, statens på komunens, den sednares på familjens och dennas åter på individernas. Det förefaller oss således, att det är på hvad vi nyss kallat den moraliskt förstärktsa personligheten som det nya statsskickets säkerhet i sista hand hvilar, och ju större rörliigheten är i det offentliga lifvet, Ju lättare desss former förändras, ju större de politiska farorrna äro, desto större andelig kraft, helsa ooch mognad erfordras hos den enskilde medktborgaren. Det är fråni det mer eller mindre medvetna behofvet af ern sådan personlighetens andliga förstärkning ssom alla vär tids filantropiska bemödanden uttgått. Från det allmännas sida hafva dessa sträfvanden hittills förnämligast yttrat sig uti nitet för folkskoleväsendets förättring: från de enskildes såsom begär att icke blott linira den materiella nöden hos olyckliga mednenniskor, utan äfven moraliskt understödja cch lyfta dem och meddela dem det mått af andlig näring hvarföre de äro mottagliga. nom de arbetande klasserna ingås föreningir för att fylla det djupt kända behofvet af förädling: föräldrar anstränga sig till ytterlighet för att åt sina barn bereda de materiella vilkoren för bildningens förvärfvande, och massan af vår befolkning ropar ej längre med forntidens romare på bröd och skådespel, utan på bröd och kunskaper. Så tillvida är allt godt och väl; men här vidtager en vrigtigare fråga. Är denna bildning, hvilkem allmän och enskild menniskokärlek sträfvat att bereda massan af folket, är den också tillräcklig att fylla hela djupet af dess andliga behof, och förmår den att nära, stärka och stålsätta individen med den andliga kraft som tidsförhållandena af honom kräfva? Ett nekandde svar på denna fråga behöfver, enligt vår taanka, icke bevisa en inskränkt essimism ellder en dåsig förtviflan om menskigheten. Tvvärtom erkänna vi med glädje det stora, ja det c omätliga, som redan blifvit gjordt, i det en banaa blifvit bruten för allmän upplysning och mångfaldiga hinder undanröjda som hittills kegat hämmande i dess väg. Me hvarje dag öppnas för den bildningssökande allt flera tilfällen att förvärfva sig kunskaper; men de: är just om denna kunskaps fullt tillfredsställarde beskaffenhet som vi vågat yttra ett tvifrelsmål. Vi ämna icke här tala om behofvet af religiös bildning och framför allt religiös öfvertygelse, såsom det första och oundgängliga vilkoret,, hvarförutan personligheten alla srinnar en rita mAannad Ach krafte SANN