— Ibland de yttranden som förekommit tlp landsortstidningarna i anledning af den sed-Ih naste statsrådsutnämningen, haftse vi icke utan 2 förundran läst ett ox döme ar vår ärade koliega.Östgötha-Correspondenten., rörande statsrädet friherre C. O. Palmstjerna, att neml.s bemälde friherre skulle komma. att utöfva ene konservatift reformerande verksamhet. Vilemna allt värde åt den pietet som kan föranleda tha-Correspondenten att v ilja säga en arighet ät friherre Palmstjerna, som länge vagit landshöfding i Linköping. der Correspon-n denten wtgifves och en bland dem somi denna egenskapp fyllt sin plats. Men i afseende på betydelseen af sjelfva uttrycket konservatift reformerantde, användt på friherre Palmstjerna,. torde vi få anmoda Correspondenrtens förläggare att lemna oss en liten upplysning hvad dermed egentligen menas, med tilämpning på den nyutnämnde statsrååsledamoten ? Är det då icke sannt att friherre Palmstjerna underla de förfiutna riksdagarna, och jemväl under denlna sednaste, varit en af hofpartiets och den kon-n gervativa riddarhusmajoritetens förnäm sta or-b S r Baner, och ledare af riksdagstaktiken jemte ; erkebiskopen af Wingård och presidenten von Hartman:sdorft, m. fl., så att dessa trenne ko-) ryfeer kwnnat tillsarnmans betraktas såsom ett!p politiskt klöfverble.d? Har icke friherre Palm-s stjerna jemväl stött i ett intimt förhållande till sin frände gen-eraltulldirektören friherre Gyl-I: lenhaal, som haft om hand åtskilligt af det H inre machin-eriet; har icke friherre Palmstjerna v i egenskap af ordförande i statsutskottet äf-Ir vensom på riddarhuset varit en bland demlh som försämligast bidragit att genomdrifva anslagen vid riksdagen, och deribland jemväll! visat stort nit för militäranslagen och emot del, imvändningar som från borgareoch bonde-ln ståndens sida förekommit ? Har ej friherrel? Palmstjerna lika väl som någon annan afridVrhosledamöterne, varit en antagonist emotl; ex representationsreform med samfilda vall, son kumde göra representantförsamlingen tilljz ett uttryck af majoritetens tänkesätt i landet ? i Om dessa frågor icke kunna annat än be-l, svaras med ja, så hemställes till Östg. Corln respondentens redaktör, som författat och ut-I. rgifvit Stockholms mysterier, huruvida icke dett, treformerande elementet hos friherre Palmstjerna stillifventyrs ännu kan ligga förborgadt inomj. några Linköpings mysterier, hvilka det i sådan händelse skall blifva högst intressant att få framlagda i ljuset af vår ärade Linköpings7kollega; och att en sådan upplysning fordras. det torde väl medgifvas, när man besinna wsjelfva motsatsen emellan de båda epitheterna k onservativ och reformerande, som här blifvit s atte tillsammans. Vi kunna dock väl begripa hvarifrån den besynnerliga benämningen blifvit hemtad. Den härleder sig från Sir Robert Peels ministör i England. Robert Peel tillhörde nemligen en lång tid helt och hållet det kon.servativa eller Tory-partiet i England och hade på detta part stor inflytelse genom sin utmärkta falang samt ansågs såsom dess förnämste anförare. Närl! derföre bemilde statsman med sin ljusa blick först åtog sig att genomföra vissa koncessioner såsom vilkor för att komma till styret. och öfvertalade sitt parti att gå in derpä, så uppstod i begynnelsen stort jubel i det lägret. ! at den anledningen att partiet då ansäg sig) hemta en fördel af att göra den tanken förl tillfället gällande, att det fordrades en kon-l: servativ statsman för att genomföra behöfliga reformer. Men det visade sig snart, att detta var endast ett talesätt, och en helt annan ton uppstämdes äfven när Sir Robert, med sin ljusa och omfattande blick inseende, att engelska folket fordrade och landet behöfde långt mera vidsträckta statsförbättringar, egnade hela den sista delen af sin glänsande statsmannabana endast åt reformer i frihetens anda och i folkete intresse. Då bytte Tory-partiets organer, Morzing Post och konsorter, om språk ; dä vankades anathemer emot honom inom Lordernas hus, ingen ångrade nu så mycket, som de kon-1 servative, uttrycket konservatit-reformerande. och det. pris, som i sådan egenskap i förstone hade bliifvit slösadt på den utmärkte mannen. Förhållandet var i sjelfva verket, att sir Robert numrera visserligen icke var konservativ, i den meniog som de konservative härstädes fästa vid detta ord, utan helt och hället reformerande, fastän alltid på ett praktiskt och at behofvet påkalladt sätt; ja till och med radikal, hvarföre också knappast någon på slutet var så hatad som han af Tories. Och hun han här bedömdes från personer af samm: politiska färg, det kan man se af åtskilliga artiklar i de förra årgångarna af Tiden. Vi tilläga vid detta tillfälle detsamma som vi Hera ganger förut yttrat i dylika fall, att enting vore oss kärare, än att friherre Palmstjerna under sin verksamhet såsom statsrådsledamot skulle visa att han icke är konservativ utan. reformerande. Vi påstå endast att vi icke hitttills kunnat varseblifva några märkbara bemödanden af honom i den sednar fktningen, men väl hurusom hans hufvudsakliga statsmannaverksamhet gifvit anledning att anse honom vara en motständare till reformerna. Det är derföre vi tagit oss friheten framställa denna interpellation, emedan man bör undvika alla sväfvande uttryck som kunna bidraga att underhålla illusioner. RJ Vv —Med sistlidne tisdag utlopp den fataliedag, som tgifrarem af Postoch Inrikes idningar, hr J. Car! Hellberg, i sitt bekanta sändebref hade föreskrifvit hr L. J. Hjerta för att afgifva utlåtande öfver den fråga, som vid ett tillfälle under hr Hjertas frånvaro hade blifvit framställd i Aftonbladet i en polemik med Posttidningen, nemligen den frågan: när den enda officiella tidning landet ege skall lära sig takt och vatt. rättskaffenhet och urskiljning? hvarpåi svarades: