dens. — Detta yttrande är uppenbarligen fälldt ernot
bättre vetande. Är sädant rättskaffens,? — Inser
tit. ej att beskyllningen om skandalmässighet,, en
bland de gravaste, som kan göras en tidning, inne-
bär en längt svärare anklagelse än det deraf fram-
kallade svar, hvarför tit. nu så högtidligt kräfver
upprättelse? Eller anser tit. sig äga rätt att opätaldt
få utfara i förolämpningar?
Det anförda exemplet är nog, för att visa det lin-
drigast sagdt obetänksamma uti tit:i hela förfarings-
sätt i denna sak. Ifall det skulle blifva fräga om
personliga satisfaktioner tidningsredaktioner emellan
för ord, som väl ej alltid vägas på guldvigt, så vore
det visserligen ej tit. som ägde rätt att fordra, utan
som borde gifva upprättelse. Hela tit:i förfarande
emot min person, under den tid jag varit medarbe-
tare i Aftonbladet, har varit i hög grad lumpet (ur-
säkta det grofva uttrycket, men jag tycker mera
om att säga en sak rent ut, än att förgylla försätliga
tankar med vbelefvade, fraser!) och kan ej ens ur-
säktas af den mystiska, noga bestämda afsigtens,
hvarom Posttidningen lät ett oförsigtigt ord undfalla
sig. Det har ej fallit mig in att härför kräfva nä-
gon upprättelse, dels derföre att jag ej har tit:i öm-
tåliga nerver, i afseende å min person, dels derföre
att jag funnit tit:i ansträngningar högst oskadliga,
ehuruväl jag alltid skall erkänna den goda viljan
(Ut desint vires ete..) När den verkligt förorättade
läter sig nöja, så borde den förorättande åtminstone
ej framstå och kräfva upprättelse.
Örebro den 27 Oktober 1851.
S. 4. Hedlund.