Ez an
— Redaktionen har med dagens post från
herr S. A. Hedlund emottagit, med begäran
om införande i Aftonbladet, följande:
Sändebref Vill herr Johan Carl Hellberg.
Tit. har funnit sig befogad, att efter min afresa
ifrån hufvudstaden, säledes under en tidpunkt, då jag
ej kan hafva den äran att ögonblickligen besvara tit.
skrifvelser, utfärda ett offentligt Sändebref till Af-
tonbladets förläggare, herr L. Hjerta, för att af ho-
nom kräfva upprättelse för en skymf, hvilken skall
hafva varit tit. tillfogad af Aftonbladet, under herr
Hjertas fränvaro.
I fall tit:i föreställning om vigten af tit:i eget jag
förvillat tit:i omdömesförmäga, sä skulle tit. ej hafva
utsatt sig för det gyckel, hvarmed tit:i Sändebrefs
rätteligen borde behandlas. it. skulle dä hafva in-
sett, att detta pompösa uppträdande för ett enda ords
skull, yttradt under den temligen retsamma polemik,
hvilken iit. öppnat, och denna fordran af nupprättel
se utaf en person, hvilken tit. sjelf uttryckligen för-
klarar vara oskyldig, lika oskyldig inför juridiken,
som moralen, — att allt detta faller in på komediens
område.
Det sätt, hvarpä Aftonbladet bemötte tit:i impo-
santa sändebref, hvarigenom saken utsattes till min
förklaring, har nödgat mig att besvära tit. och all-
mänheten med dessa rader, sä fullkomligt likgiltiga
eljest bädas vära personer — jag ber tit, ej taga
denna erinran alltför illa — äro för publiken. Min
förklaring skall blifva ganska kort.
De ord, för hvilka tit. kräfver upprättelse, lydde:
När skall den enda officiella tidning landet äger
lära sig takt och vett, rättskaftenhet och urskiljning?
Svaret härpå är ej sä konstigt att finna: cke så länge
den redigeras af ... herr Hellberg tarde gissa hvem
vi mena;
ät hvilka ord tit. gifvit den tydning, som skulle
med dem vara sagdt, att tit., såsom varande redak-
tör af Post. och Inrikes-tidniogar, saknar och icke
ens framdeles kan förvärfva takt och vett, rättskaf-
fenhet och urskiljning,
Jag ber att härvid först och främst få göra den
väsentliga erinran, att tit:i tydning af de citerade or-
den är nägot origtig. lär är blott fråga om karak-
teren af tit:i tidniog, och als icke om tit:i person
liga egenskaper, om hvilka ej blifvit taladt. Det är
nödigt att observera denna skillnad, dä man sä ofta
finner en ganska stor olikhet emellan personer säsom
enskilde män och såsom tidningsredaktörer.
Hvad sjelfva hufvudsaken angär, den, såsom tit.
pästär, äreröriga beskyllning, som ligger i frägan:
När skall Positidningen lära sig rättskaffenhet?., så
åtager jag mig för denna beskyllning allt moraliskt
ansvar och torde möjligen nägon gäng äfven blifva ;
tillfälle att ikläda mig det juridiska ansvaret för ena-
handa yttrande. Intetdera skall blifva tungt att bära,
och huru ärerörig beskyllningen än mä vara, ämnar
jag icke ätertaga mina ord,
Till rättskaffenhet hör nemligen tydligen san-
ningskärlek; den som talar emot bättre vetande har,
åtminstone i mina ögon, förverkat anspråket på at!
erkännas såsom fullt rättskaffens. Tit. känner bäst
sjelf huru pass Post- och Inrikes-tidningar, med al
sin sjelfbeprisade opartiskhet, hällit sig till sanningen
vid mänga framställningar. Säsom bägon ledning
för tit:i minne, om det skulle svika i detta fall, vill
jag anföra blott ett yttrande i tit:i tidning, som ta-
lar tillräckligt, nemligen just det yttrande, som egert
ligen föranledde det uttryck i Aftonbladet, som gjor:
så djupt intryck på tit:i fiokänsliga sinne. Detheter
i Posttidningen för den 24 sistlidne September, att
Aftonbladet, under herr Hjertas sednaste fränvr.,
under den tid jag uppgafs vara dess ledare, varit
groft, skandalmässigtv och späckadt med oqvä-