hvarjehanda slutsatser, som icke utfalla till höga
derbörandes fördel. Inför lagen mäste ingen sl
nad göras till personen. Hög eller läg, rik el
fattig, ung eller gammal mäste ju underkastas strö
om han är skyldig. Inga konsiderationer få göra:
gällande. Sä synes dock fallet här vara. Ins. väg
hemställa detta till hr justitiekanslerns och den op
tiska allmänhetens eget bepröfvande.
Strängare har domaremakten förfarit med a
dra lika högt uppsatta män, säsom med generaler
Löfvenhjelm och Boje, om man skall tro hvad ti
ningarne berätta. Männe den vördige fadren i Lu
förtjent mera skonsamhet än de? Men krigsarti
larne äro strängare än kyrkolagen; annars frukt
ins. att hans högvördighets embete sväfvat i fara.
TOTTE ÄRE
RÄTTEGANG3- och POLISSAKER.
Ransakning angående handelsbokhållaren Bris
ec mans mord.
r) Sedan polisförhören i denna sak, vid hvilka d
icke tilläts andra än vederbörande tjenstemän att nä
vara, blifvit slutade, har, som i thorsdags nämnde
domstolens ransakning börjat. Fruktan att se do:
salen alltförmycket öfverlupen af nyfikna personer h
föranledt ordföranden hr rädman Schönmeyr,
ieke längt förut utsätta dagarne för mälets föret
gande. Tvärtom lärer handläggningen af målet f
rekomma än på s. k: civildagar och än på brottmäl
dagar, hvarigenom en mängd personer sakna anle
ning att försumma sitt arbete för att stå och häng:
rätten.
Ithorsdags börjades ransakningen, som redan nämn
lär, med Sandbergs redogörelse för sina lefnadsöde
I I dag har äter målet förevarit. Sandberg, enka
.Jaf medelmätttig, nägot spenslig vext, blek, som va
Tligen fångar äro efter att en längre tid hafva sutit
häkte, med utstående kindknotor, uppstäende nä:
och ett tunnt kortklippt skägg, framfördes, klädd
blärandiga bolstervarsbyxor och tröja af oblekt bulda:
Sedan protokollet föregående rättegängsdagen bli
vit justeradt, fick Sandberg redogöra för hvar ha
vistats från sin ankomst till Stockholm tills arrest
ringen. Derefter föreställde ordföranden honom, a
det vore högst sannolikt, att Sandberg vore gerning:
mannen, och uppmanade honom att bekänna. Sanc
berg nekade och postod att han aldrig varit i huse
der mordet föröfvades.
Å jo: nog visste du hvar Benedicks bodde ?
n Nej. Jag har väl hör! namnet; jag tror det fin
nes tvä som heta sä.,
Du har sjelf uppgifvit att du skulle söka up
Benedicks för att skaffa dig penningar.
Det har jag icke gjort. Det är blott en hopgjor
historia. Domstolen kan vara öfvertygad att om ja;
gär för att stjäla, sä gär jag säkert och tar icke miste..
Grosshandlaren Brissman, broder till den mördade
får nu afgifva berättelse om hvad han har sig be
kant. Sedan han vid 9-tiden på Skeppsbron skilt
från brodren, hade han gätt hem och vid pass kloc
kan !,12 blifvit väckt af häftiga rop. Han hade di
skyndat upp och funnit sin särade broder på förma-
kets golf, och sökte genast dels att bispringa honom,
dels ock att få portarne bevakade genom att ropa ut!
åt gatan från ett fönster, som han öppnade. Vid
12-tiden kom doktorn och förklarade allt hopp ute.
— Men under tiden hade den särade redigt beskrif.
vit mördaren. Denna beskrifning inträffade noga på
Sandberg, klädd som han var, då han ännu vistades
på fri fot, och i afsseende på längden hade den sä-
rade uttryckligen fästat sig dervid, att mördaren var
kortare än han sjelf. Icke heller hade han kunnat
igenkänna honom säsom nägon person, hvilken han
förut träffat. För öfrigt hade grosshandlaren Bris-
man ingen upplysning att meddela och fick derföre
aflägsna sig.
Ordföranden föreställde derefter den tilltalade, att
i ett mål af så serdeles grof art mäste säväl angif-
vare, som vittnen blifva hörda.
,Jag har icke begätt mordet; jag begär att få blif.
va frin
Aldrig med lifvet; — aldrig så länge du lefver!
här äro för mänga skäl emot dig från bäde angifvare
och vittnen. Men da har emellertid ingenting emot
att vi höra angifvaren och vittnena?,
Nej, det har jag visst icke; det vore märkvördigt
om nägon skulle finnas som kunde säga att han sett
nig vid tillfället.,
Få seln
Vittnena Lovisa och Carolina Svensson, siltverpo-
ererskor hos juveleraren Hammar och boende i hu-
et inpå gården, portvakten Söderberg och extra
aktmästaren Jansson, samt dalkullan Brita Olsdotter
å derefter aflägga vittneseden.
Systrarne Svensson och dalkullan Olsdotter, hvil-
en bor i deras rum och ätven polerar silfver åt hr
Tammar, hade sutit uppe och arbetat till fram mot
1. 11. När de slutat sitt arbete och ämnade gå till
ängs, fingo de höra häftiga jemmerrop. De släckte
juset och gingo till fönstren, samt sägo derifrån att
n karl i mörk uppknäppt paletot och hatt kom trap-
an utför och begaf sig ut genom bakporten, som
an öppnade. De hade först tänkt att det var Be-
edicks betjent, men fingo sedermera veta att denne
ar på landet. Sedan de begifvit sig ned i förstu-
an hade de med en i huset boende person och Sö-
erberg undersökt bakporten och funnit dess läs gå
ägot trögt, ehuru det vanligen var lätt uppläst. De
unde icke taga på sin ed att Sandberg är samma
erson som den de sett gä öfver gärden, men denne
ade Sandbergs vext och gäng, och då de frän sitt
önster dagen efter hans häktande sett honom i säll-
kap med kommissarien Jäderin gå öfver gärden i
e kläder, han förut brukat, så hade de funuit en
misskänlig likhet dem emellan. Dalkullan uppgat
I och med att det var samma karl.
Portvaktaren Söderberg, som också är kusk, har
inligen nyckeln till bakporten hängande i portvakts-
iummet. Om morgonen, den dagen då mordet sked-
2, hade Jansson, som har gatans renhällning om
and, hemtat nyckeln och sedan lemnat den i stallet,
som ibland förut. Vid 7-tiden på aftonen hade
öderherg, innan han gick på posten, hemtat nyckelr
än stallet samt eftersett bakporten, som befanns
ingd med läset eit hvarf omvridet. Han vred då
n det ett hvarf till, dock utan att läta regeln gå
nom en på porten befintlig hake, hvilken icke kar
plyftas om så sker. Vid 10-tiden hade Söderberg
h hans hustru gätt till sängs samt somnade in vid
ss kl. 7,11. Under tiden hörde han gängporten
i gänger öppnas, men visste icke hvem som då in
mmit. Han väcktes kort derefter af ett anskri,
en trodde att detta hördes från gatan, der i det-
mma en vagn for förbi, och gick icke ut, emedan
strun afstyrkte sädant. Snart bultades det dock
hans dörr; det var systrarne Svensson m. fl., som
rättade att bakporten var öppen och att en kar!
tt ut derigenom. Hans skyndade då att kläda sig,
on bakporten öppen, samt biträdde vid husets ge
msökande för att fi reda på mördaren.
Janssons berättelse rörde blott, att han om morgo-
n som vanligt haft bakportnyckeln om hand. TIn-
r Fnnan främmandn än Jansson hade haft tillgång
en.
Sedan vittnena afgifvit sina berättelser, föreställde
er hr Sckönmeyr den tilltalade, att det fanns en an-
fvare och ett vittne, som talade tillräckligt kraftigt
not honom, ehuru det var stumt; denna angifvarc
r mordvapnet, som han i hastigheten glömt efter
Det förevistes för Sandberg, som väl i början
ordförandens mystika ord om angifvare syutes nå-
t altererad, men dä han fann att dermed menades
rjspetsen, genast ätertog sin förra utomordentliga
Wfovherskning. När hr Schönmeyr fästade hans
märksambet derpå, att om han baft nog sinnes
rvärv tt taga vapnet med sig, så bade med de
mma alla spår till brottets upp i
nade. men att nu I stället hans Aron