hvarjehanda slutsatser, som icke utfalla till höga derbörandes fördel. Inför lagen mäste ingen sl nad göras till personen. Hög eller läg, rik el fattig, ung eller gammal mäste ju underkastas strö om han är skyldig. Inga konsiderationer få göra: gällande. Sä synes dock fallet här vara. Ins. väg hemställa detta till hr justitiekanslerns och den op tiska allmänhetens eget bepröfvande. Strängare har domaremakten förfarit med a dra lika högt uppsatta män, säsom med generaler Löfvenhjelm och Boje, om man skall tro hvad ti ningarne berätta. Männe den vördige fadren i Lu förtjent mera skonsamhet än de? Men krigsarti larne äro strängare än kyrkolagen; annars frukt ins. att hans högvördighets embete sväfvat i fara. TOTTE ÄRE RÄTTEGANG3och POLISSAKER. Ransakning angående handelsbokhållaren Bris ec mans mord. r) Sedan polisförhören i denna sak, vid hvilka d icke tilläts andra än vederbörande tjenstemän att nä vara, blifvit slutade, har, som i thorsdags nämnde domstolens ransakning börjat. Fruktan att se do: salen alltförmycket öfverlupen af nyfikna personer h föranledt ordföranden hr rädman Schönmeyr, ieke längt förut utsätta dagarne för mälets föret gande. Tvärtom lärer handläggningen af målet f rekomma än på s. k: civildagar och än på brottmäl dagar, hvarigenom en mängd personer sakna anle ning att försumma sitt arbete för att stå och häng: rätten. Ithorsdags börjades ransakningen, som redan nämn lär, med Sandbergs redogörelse för sina lefnadsöde I I dag har äter målet förevarit. Sandberg, enka .Jaf medelmätttig, nägot spenslig vext, blek, som va Tligen fångar äro efter att en längre tid hafva sutit häkte, med utstående kindknotor, uppstäende nä: och ett tunnt kortklippt skägg, framfördes, klädd blärandiga bolstervarsbyxor och tröja af oblekt bulda: Sedan protokollet föregående rättegängsdagen bli vit justeradt, fick Sandberg redogöra för hvar ha vistats från sin ankomst till Stockholm tills arrest ringen. Derefter föreställde ordföranden honom, a det vore högst sannolikt, att Sandberg vore gerning: mannen, och uppmanade honom att bekänna. Sanc berg nekade och postod att han aldrig varit i huse der mordet föröfvades. Å jo: nog visste du hvar Benedicks bodde ? n Nej. Jag har väl hör! namnet; jag tror det fin nes tvä som heta sä., Du har sjelf uppgifvit att du skulle söka up Benedicks för att skaffa dig penningar. Det har jag icke gjort. Det är blott en hopgjor historia. Domstolen kan vara öfvertygad att om ja; gär för att stjäla, sä gär jag säkert och tar icke miste.. Grosshandlaren Brissman, broder till den mördade får nu afgifva berättelse om hvad han har sig be kant. Sedan han vid 9-tiden på Skeppsbron skilt från brodren, hade han gätt hem och vid pass kloc kan !,12 blifvit väckt af häftiga rop. Han hade di skyndat upp och funnit sin särade broder på förmakets golf, och sökte genast dels att bispringa honom, dels ock att få portarne bevakade genom att ropa ut! åt gatan från ett fönster, som han öppnade. Vid 12-tiden kom doktorn och förklarade allt hopp ute. — Men under tiden hade den särade redigt beskrif. vit mördaren. Denna beskrifning inträffade noga på Sandberg, klädd som han var, då han ännu vistades på fri fot, och i afsseende på längden hade den särade uttryckligen fästat sig dervid, att mördaren var kortare än han sjelf. Icke heller hade han kunnat igenkänna honom säsom nägon person, hvilken han förut träffat. För öfrigt hade grosshandlaren Brisman ingen upplysning att meddela och fick derföre aflägsna sig. Ordföranden föreställde derefter den tilltalade, att i ett mål af så serdeles grof art mäste säväl angifvare, som vittnen blifva hörda. ,Jag har icke begätt mordet; jag begär att få blif. va frin Aldrig med lifvet; — aldrig så länge du lefver! här äro för mänga skäl emot dig från bäde angifvare och vittnen. Men da har emellertid ingenting emot att vi höra angifvaren och vittnena?, Nej, det har jag visst icke; det vore märkvördigt om nägon skulle finnas som kunde säga att han sett nig vid tillfället., Få seln Vittnena Lovisa och Carolina Svensson, siltverpoererskor hos juveleraren Hammar och boende i huet inpå gården, portvakten Söderberg och extra aktmästaren Jansson, samt dalkullan Brita Olsdotter å derefter aflägga vittneseden. Systrarne Svensson och dalkullan Olsdotter, hvilen bor i deras rum och ätven polerar silfver åt hr Tammar, hade sutit uppe och arbetat till fram mot 1. 11. När de slutat sitt arbete och ämnade gå till ängs, fingo de höra häftiga jemmerrop. De släckte juset och gingo till fönstren, samt sägo derifrån att n karl i mörk uppknäppt paletot och hatt kom trapan utför och begaf sig ut genom bakporten, som an öppnade. De hade först tänkt att det var Beedicks betjent, men fingo sedermera veta att denne ar på landet. Sedan de begifvit sig ned i förstuan hade de med en i huset boende person och Söerberg undersökt bakporten och funnit dess läs gå ägot trögt, ehuru det vanligen var lätt uppläst. De unde icke taga på sin ed att Sandberg är samma erson som den de sett gä öfver gärden, men denne ade Sandbergs vext och gäng, och då de frän sitt önster dagen efter hans häktande sett honom i sällkap med kommissarien Jäderin gå öfver gärden i e kläder, han förut brukat, så hade de funuit en misskänlig likhet dem emellan. Dalkullan uppgat I och med att det var samma karl. Portvaktaren Söderberg, som också är kusk, har inligen nyckeln till bakporten hängande i portvaktsiummet. Om morgonen, den dagen då mordet sked2, hade Jansson, som har gatans renhällning om and, hemtat nyckeln och sedan lemnat den i stallet, som ibland förut. Vid 7-tiden på aftonen hade öderherg, innan han gick på posten, hemtat nyckelr än stallet samt eftersett bakporten, som befanns ingd med läset eit hvarf omvridet. Han vred då n det ett hvarf till, dock utan att läta regeln gå nom en på porten befintlig hake, hvilken icke kar plyftas om så sker. Vid 10-tiden hade Söderberg h hans hustru gätt till sängs samt somnade in vid ss kl. 7,11. Under tiden hörde han gängporten i gänger öppnas, men visste icke hvem som då in mmit. Han väcktes kort derefter af ett anskri, en trodde att detta hördes från gatan, der i detmma en vagn for förbi, och gick icke ut, emedan strun afstyrkte sädant. Snart bultades det dock hans dörr; det var systrarne Svensson m. fl., som rättade att bakporten var öppen och att en kar! tt ut derigenom. Hans skyndade då att kläda sig, on bakporten öppen, samt biträdde vid husets ge msökande för att fi reda på mördaren. Janssons berättelse rörde blott, att han om morgon som vanligt haft bakportnyckeln om hand. TInr Fnnan främmandn än Jansson hade haft tillgång en. Sedan vittnena afgifvit sina berättelser, föreställde er hr Sckönmeyr den tilltalade, att det fanns en anfvare och ett vittne, som talade tillräckligt kraftigt not honom, ehuru det var stumt; denna angifvarc r mordvapnet, som han i hastigheten glömt efter Det förevistes för Sandberg, som väl i början ordförandens mystika ord om angifvare syutes nåt altererad, men dä han fann att dermed menades rjspetsen, genast ätertog sin förra utomordentliga Wfovherskning. När hr Schönmeyr fästade hans märksambet derpå, att om han baft nog sinnes rvärv tt taga vapnet med sig, så bade med de mma alla spår till brottets upp i nade. men att nu I stället hans Aron