ske utan den våld dsamma och biodiga bryt-
ning, som hittills i åtföljt fribetens tillämpning
i de flesta europeisiska samhällen.
Förf. uppställer säscsom samhällets hufvudäliggande
följande tvenne punktiter:
1) Att ät hvarje, äfven den ringaste, samhälls-
medlem bibringa ändedamälsenlig andlig näring.,
2) Att äfven ät hhvarenda samhällsmedlem ovil-
korligen meddela så r mycket af verldens yttre och le-
kamliga fördelar, somm finnes oundgängligen nödvän-
digt, för att icke ett t yttre objelpligt förtryck skall
qväfva eller förhindrira det kristliga lifvets fria ut-
veckling hos någon, scsom vill blifva sann menniska.
Samhället är ingen a abstraktion, utan inbegreppet
af den konkreta mensisklighet, som utgör detsamma.
Om vi derföre med fiförf. säga, att samhället är skyl-
digt sina medlemmar r rättigheten af fri utveckling till
full mensklighet i krisistlig mening, så må man ej for-
dra af den allmänna sasamhällsmakten ett sädant skydds-
eller förmynderskap fiför den enskilde. Frän frivil-
ligt, utan yttre lagtvånag, af kristlig sjelfdrift samman-
räckta händer inom ettt upphöjdt privatlif, säger förf.
(Samhällsf. sid. 29) skola de krafter framräckas, som
skola kunna ästadkomma den grundliga förlossning ur
elände, hvarefter menniskorna ropa, och den varak-
tiga upphöjelse, hvarefter slägtet mer eller mindrel:
medvetet längtar.
Det är på den ffria associationens väg, som
förf. sträfvar till ddetta mål; det är också utan
tvifvel den enda 1 riktiga utvägen. Associa-
tionens makt har i i sednare tiders historia blif-
vit tillräckligt ådagigalagd, och det är på dess
berättigande, som 1 våra dagars politiska frihet
ytterst stödjer sig. .
Då, enligt förf:s; åsigt, den närvarande kri-
sen utgått från proletariatet, eller åtminstone
i detsamma funniit den häfstång, hvarmed
samhällsbyggnadens grundvalar blifvit skakade,
så är det också med fattigvården, som asso-
ciationen måste börja sina arbeten. Till de-
ras framgång fordras att intelligensens och
kapitalernas krafter blifvit realiserade till sina
verkliga värden. Detta kan endast ske ge-
nom tillämpning af ståndscirkulationens grund-
tanke; men derigenom är äfven så mycket
mera vunnet, som de två stridande samhilis-
elementerna dymedlelst blifvit väsentligt för-
medlade, genomträingda af och försonade med
hvarandra; i sin ordning skall ståndscirkula-
tionen i de fria asssociationerna finna en mäk-
tig bundsförvandt. — Det ligger utom vårt ämne
att undersöka de aaf förf. framställda vilkoren
för denna ides tilläämpning. Om vi ej fullt
dela hans sanguiniiska hopp att se hindrande
fördomar snart bruutna, eller hans förtroende
till de regulativer, som skola lätta dess infö-
rande, så äro vi dderemot djupt och innerligt
öfvertygade om idddeens verkliga sanning. Vi
antaga således med:d förf. utan förbehåll, att
tillämpningen af delenna id samtidigt med bil-
dandet af fria assssociationer för upplifvandet
af det kristligt sedHliga lifvet och med det-
samma till lyftandee af de lidande sambhälls-
klasserna ur deras närvarande sedlighetshäm-
mande betryck utgör den inre sidan af det
tidens problem, på hvars lösning en hvar,
efter de anlag Försynen tilldelat honom, är
kallad att arbeta.
Vi hafva ofvanföre anfört förf:s åsigt af den
kristliga kärlekens yttring i statslifvet, såsom
ett verk, ej af stattsmakten, utan de enskilde.
Ehuru vi måste annse den moderna fiantro-
piens bemödanden med rättvist erkännande,
ej allenast af det äädla i afsigten, utan ock af
det välsignelserika : i handlingarna, och i detta
afseende ej kunna : förbise vigten af allmänna
arbetsinrättningar, räddningshus och förbätt-
rad fängelsevård; såå måste vi dock med förf.l;
antaga, att dessa yrttringsformer för mennisko-
kärleken, liksom i visst afseende den moderna
strafflagskipningen, egentligen äro blott pal-
liativer eller öfvergångsformer. Men vi gå
ett steg längre än han, i det vi antaga, att det
ej är den af kristlig fromhet och sjelfförsa-
kelse, äfven under känslan af moralisk för-:
bindelse, framräcktta nådegåfrvan, som häri görl:
tillfyllest, den må 1 för öfrigt gifvas med stör-
sta grad af urskiljn ning och varsamhet. Manl:
må väl säga, att delet höfves den kristliga öd-
mjukheten att med d tacksamhet emottaga denl
hand, som den likaza kristliga menniskokärle-
ken utsträcker til! den lidande medbrodrens
stöd och upprättelscse; men det ligger en in-
genting mindre än kristlig orättvisa i det an-
tagandet, att Skapparen skulle hafva ämnat
någon menniska atit under normala omstän-
digheter bero af allmosor. Om derföre väl-
görenheten skall blifva verkligt andligt och
kroppsligt välgörande, måste den ställa sig i
ett sådant ömsesidigt förhållande till sina fö-
remål, att dessa få tillfälle att aktift ätergälda
det mottagna och: sålunda upprätthållas vid
friskt lefnadsmod ooch den värmande känslan
af fullt menniskoväärde. England har utarmat
sina medelmåttiga välmågor för att ståtligt
öch skrytsamt gödada modlösheten och odug-
ligheten. Ju mindire gagn dessa mennisko-
kärlekens pensionärirer göra för sig och andra,
desto mera blifva : de missbelåtna och poc-
kande. Deremot lölärer oss den ci..nna er-
farenheten, att vinsisten af menniskovänligt sin-
nelag kontrahenterr emellan alltid blir ömse-
sidig, att den induastrichef, som bäst behand-
lar sina arbetare, ktblir den vinnande genom
arbetsproduktionen, , och att särskildt i landt-
bruket de underhaf.fvandes välstånd alltid iä
godsegarens. Om cderföre filantropien vill göra
sina bemödanden rätt fruktbärande, måste den
ställa sig så, att den af sina handlingar äfven
kan vänta en timlig nytta. Man må gerna
anklaga oss för en egoistisk lefnadsåskädning:
men vi äro försäkrade, att sjelfuppehållelsens
drift ej utan en vis afsigt af Skaparen blifvit
inplantad i menniskonaturen, och att den öm-
sesidiga nyttan är en af samhällets grundsan-
ningar.
För att icke uppehålla oss vid familjen, der
det ömsesidiga beroendets nödvändighet när-
mast och tydligast uppenbarar sig, öfverga vi
till kommunen, för att der bekräfta vår lakt-
tagelse. Förestillom oss, att kommunen ge-
nom en vis och liberal lagstiftning har fria
händer att ordna sina inre angelägenheter.
Inom denna inskränktare krets kan den verk-
liga intelligensen lätt göra sig gällande. Den
träder i förbindelse med kapitalernas materi-
ella makt, och båda söka en tredje bundsför-
vandt i den friska, sedliga och fria arbets-
kraften. En hvar skall här destomer skynda
att bringa sin gärdl af duglighet till det ge-
mensamma bästa, ju lättare han finner, att det
allmännas nytta bliir hans egen. Med ett vak-