och makt. Från Stambul kastade Storherren lystne
blickar öfver halfva verlden; hans flottor beherrskade
Medelhafvet och hans krigshärar utgjöto sig med fa
natismens glöd och vild tapperhet öfver det sydöstra
Europa och kommo päfvar, kejsare och konungar at
darra. Då var Ungern den damm, mot hvilken den
Österländska väldsamheten bröt sig, då var det, som
det ungerska folket förvärfvade sina riddarsporrarssä-
som en ädling bland Europas nationer, säsom den
kristna kulturens trogna, vaksamma och till sjelfupp-
offring redobogna förkämpe mot Österns barbari.
Det Osmaniska väldets makt hade dock ingen var-
aktighet; det saknade en inre uppehällelsedrift, det
drefs icke framät af nägon högre anda, det var icke
kulturens och civilisationens budbärare. Nu är dess
kraft fullkomligt bruten, det är ett välde som sön-
drar sig emot sig sjelf, som icke eger någon sam-
manhällning; det är en skugga, en kropp utan själ.
Visserligen strålar ännu halfmänen öfver en skog af
minareter och kupoler i Constantinopel, skaror at
rättrogne Muselmän följa ännu Imamens röst, som
kalla dem till moskeerna, men de se med ängslan
det Europeiska väsendets insteg, de kasta gerna sina
blickar öfver till Bosforens motsatta strand, der de
valt sina grafvar i en dunkel känsla deraf, att de i
Europa icke ega nägon varaktig stad.
Det kan, M. H. måhända synas nägot vägadt att
föreslå en skäl för detta svaga döende välde och dess
beherrskare. Men vi ega vid detta tillfälle anledning
dertill; vi hafva ett skäl att bringa Turken vär hyll-
ning; derföre att han, till trots för stora och väldiga
makters hot, vägat lyssna till humanitetens röst; der-
före att han i en sak visat sig mera kristlig än flera
af Europas ,allrakristligaste despoter. Sultanen har
visat ädelmod mot olyckliga hjeltar från det land,
der hans förfäder kämpat så mänga härda strider,
och frän hvilket de så ofta blifvit tillbakakastade med
blodiga pannor. Han har fattat snillets och hjelte-
modets sublima storhet i olyckan och motgängen;
han har visat sig känslig för verldshistoriens dom,
som nu skyndsammare och säkrare skipar rättvisa än
förr, då den segrande parten alltid skref den bese-
grades historia, och det ofta först efter länga ärhun-
draden lyckades den oförtrutna forskningen att göra
sanningens röst hörd och skänka upprättelse ät de
olyckligas minne. Han har insett, att när de blod-
lystna herrarne i Wien och desse herrars herrar län-
sesedan äro förgätna, när till och med glömskan
en gäng medlidsamt bredt ett dok öfver deras stora
bedrifter i stadsgrafven vid Wien, på fästningsval-
len vid Arad och på Pesths torg, så skall Ludvig
Kossuths och hans olycksbröders namn stä qvar i
verldshistorien och deras hjeltemodiga kamp för en
ädel nationalitet ännu stå lefvande för folkens håg-
komst; — ty det ädlas minne varar dock längst! —
Han har M. H! fattat detta, och fattat det bättre
än till och med förste mannen i Europas största re-
publik, och jag tror derföre, att vi, ehuru bäde Eu.
ropeer och kristna, med godt samvete kunna dricka
Storturkens skäl, en skäl, förmodligen för första gån-
gen i värt lif, för den höga Ottomaniska Porten! Lefve
Turkiet — sä länge det kan och fär!
Turkiets skål dracks under höga bifallsrop,
och härpå följde skålen för England, hvilken
öreslogs af öfverstelöjtnanten G. Ijerta, på
öljande vis:
Vid denna glädjefest böra vi hembära lof till det
Land, det folk och den regering, som måhända mäk-
igast bidragit till den befrielse af en stor man, hvilken
ri i dag fira. Det är England, det är engelska fol-
kets mäktiga opinion, dess regerings lugna, men in-
Alytelserika medverkan, som säkerligen uträttat mest
för Ludvig Kossuths räddning.
Märkvärdigt! Hvad försynens vägar äro underbara!
Detta England skulle dä under ett ärtusende sjelf
vara rof för vilda inkräktningar, för olika folkslags
öfversvämningar, för svära inre strider; det skulle
under sekler pröfvas genom brutna konungalöften och
väldiga meningsstrider; för att slutligen visa verlden,
huru midt under väldet och oredan sambhällighetsan-
dan, genom folkviljans kraft, utbildar och befästar sig.
Dessa Britter, så sent antagande civilisationen och
segt vidhängande institutioner och lagar, hvilka onek-
ligen länge mera hämmat än befordrat deras fram-
steg, skulle i trotts deraf tillkämpa sig en stor indi-
viduel frihet och i nationalkarakteren inlägga detta
allvar, som gör folkopinionen så mäktig, att England,
let aristokratiska England, nu stär främst i Europa
fram för mensklighetens stora mäl, sträfvandet till
kultur och allmänt välständ. Ja! Försynens vägar
äro underbara! Det är detta land, detta folk, som
först af alla nu bjuder den förföljde, ädle Ungraren
en fristad, och som i detta ögonblick visar verlden,
uru den bör hedra och ära de män, hvilka offra sig
ör folkens heliga sak.
Lof och tack till England, dess Folk och Rege-
ing : En skäl för England; lefve England!
I anseende dertill att en annan, derför be-
tämd talare fått förfall, uppträdde åter hr
5. Hedlund och föreslog skålen för Amerika:
För omkring 200 år sedan afseglade ifrän det nu
;å fria, gästvänliga Albions kust trenne fartyg, för
att på andra sidan af ett farligt, stormande haf söka
ig ett nytt hem, sedan det gamla moderlandet ej
illät dem att fritt, på det sätt som med deras kän-
la och behof öfverensstämde, dyrka sin Gud. Lyck-
igt anlända till det aflägsna landet, som först upp-
äcktes af vära nordiska förfäder, hvilka kallade det
lels Grönland, derföre att der då fanns en frisk,
srön vextlighet, dels Vinland, derföre att vindrufvor
ler päträffades, grundlade dessa första nybyggare af
en anglosaxiska stammen ett samhälle, der den
eligiösa friheten blef grunden för den borgerliga,
tt samhälle, som utvecklat sig till den förvanande
rad, att det i dag utgör en af jordens mäktigaste
tater, ja kanske den allra mäktigaste, i fall man ser
j blott till dess yttre makt, utan till dess inre
tyrka, som ligger i dess civilisations moraliska kraft.
merika är ännu ett ungt land och arbetar med ung-
omlig ifver och hänförelse, måhända understundom
ned ungdomligt öfvermod, på sin utveckling. Att
gå framät, är Amerikanarens lösen. Men hela dess
ramåtgående kraft ligger i den frihet, som der rä-
ler, icke blott i det politiska lifvet, utan inom hvarje
undens omräde, i religion, i vetenskap, i industri, i
la grenar af mensklig verksamhet. Vära dagar se
upphörligt nya prof på dessa underverk, som frihe-
en skapat och hvilka endast friheten kan skapa, sä-
som en af vära utmärktaste män en gäng yttrat.
Stadda i egen utvecklingsprocess, hafva Nordameri-
sas Förenta Stater hittills icke på direkt vis ingripit
Europas förhållanden, ehuru mänga de band äro,
om sammanknyta de bäda verldsdelarne; ehuru an-
alet oupphörligt ökas af dem, som med vemod blicka
illbaka till de fädernesland, som förjagat så mänga
f sina barn, af si a bästa söner. Den tid är dock
j aflägsen, då Amerika, icke blott genom sitt stora
noraliska inflytande, utan äfven i yttre mätto, kom-
ner att inverka på Europas öden och understödja det
kampen emot det Asiatiska Östern. Vi erfara en
örkänning af sådana tilldragelser i hvad som nu in-
räffat, då Amerika utsträckt sin hand, för att ifrän
furopa hemta Ludvig Kossuth, en ädel kraft, som
nähända varit för god för denna verldsdel. Det är,
mig veterligen, första gången den nya verlden så in-
verkat på den gamla verldens politiska förhållanden.
Mätte det ej vara den sista! Mätte den tid ej vara