Carl lydde förundrad, han hade ännu aldrig erhåll
någonting af den gamle än det allranödvändigaste, oc
aldrig begärt eller önskat mera.
Har jag någon obetalad skuld? frågade gubben åny
med samnn matta röst, någon icke inlöst borgen?
Nej, ÖQda morfar, det finnes ingenting sådant. Hy
ran betalte jag i förrgår ett halft år på förhand.
Finns det någon mera ved inburen?
Nej: morfar har ju sagt, att det icke skall intaga
mera, än som går åt för hvarje gäng.
Jag tycker att här kännes kyligt; det fuktar allt myc
ket här; vi böra icke bo här längre, utan flytta högre upp?
Carl blef allt mera förundrad; förr hade han kunna
anse möjligt att flytta hela huset, hela gatan, hela sta
den, än att flytta gubben ur sin bodkammare, der haj
vistats öfver femtio år.
Har du ingenting att lägga på glöden, för att fri
ska opp dem? Jag vill nu ha en munter brasa,
Den der tomma lådan, morfar ?
Åbnej., det är synd att förstöra den. Hör du, hve
är pantlåneeboken, med alla de fattiga låntagarnes namn
Hvar öro ppantsedlarna?,
Här i : min pulpet, morfar, som vanligt.
pDer fimnas ju också några reverser, som jag gaf di
häromdagen, och befallte dig inkassera?,
Ja, men morfar, sade att det icke var så brådtom
att jag icke skulle lagsöka, fastän de längesedan äro för
fallna.,
Ja, gddenärerna äro alla obemedlade, som jag hjept
meå de dir små lånen.,
Det ä dock några tusen riksdaler, morfar.n
Pappe bara, min son, lägg dem, jemte pantsedlar
ne, i pantyoken, kasta alltsammans i kakelugnen, ta
en hel buat svafvelstickor, och tänd på, ty jag vill h
en riktig munter brasa.n
Men morfar? Jag förstår inte . . .
Du behöfver icke förstå, blott lyda. Skynda dig, !t
jag fryser.
Men hur skall jag bära mig åt med både kapital oc
ränta nör de skyldiga komma och vilja lösa igen lir
saker?