De enthuusiastiska ropen: plefve Kossuth!
ackompagneerade af fanfarer, afbrötos nu af
en sång-körr, hvilken på melodien: -O, yng-
ling, om duu hjerta har,, afsjöng följande af
Carlen författtade verser:
Flyg ttid, o flyg — mät ut till slut
deen nog fördröjda stund,
då trikivolorens duk fälls ut
kring verldens frälsta rund!
Till fota lagd är svekets vakt
kring fridens förste man;
och ödets bud stär fram med makt:
Allt hvad man vill man kan!n)
Men död oeh hån är än den lön,
som jordens ädle få....
Fall nted, o mensklighet, i bön
attt tiden skynda mä!
Från ststormig strand i mist och natt
vii se en framtids-syn:
der skäöldrar upp en stolt fregatt,
enn bäk vid himlens bryn.
Der bllixtrar hämdens blanka stäl
i :frie kämpars hand.
Sin hamn de se — ett säkert mäl:
de konungs-lösa land.
Det är ej natt: en slafvisk hop,
som vext i nädens hus,
skymt dagen bort.... Med hesa rop
deen flyr för tidens ljus.
Allt höögre hägrar skeppet opp
utitöfver rymdens famn.
Triumfif! Läs skriften på dess topp:
I 1 FOLKEENS HELGA NAMN!
Flyg, t tid, o flyg — mät ut till slut
dewen nog fördröjda stund,
dä trikickolorens duk fälls ut
kriring verldens frälsta rund!
Sedan omnedelbart härpå nya lefverop följt
och orkestern spelat Kossuth-marschen, upp-
trädde hr notarius publicus S. J. Callerholm och
föreslog följande skål för Ungern:
M. H. Dä i fordna tider den snillrika man, hvars
enskilda namn sedermera blef de österrikiska su-
veränernas förnämsta titel, när Cesar triumferande
satte sin fot på den döende romerska frihetens nac-
ke, då, säger en gammal romersk skald, skyndade
Olympens lättfärdiga gudar att hylla segraren, men
Cato slöt sig fastare, in i döden, till den besegrade :
pvVictrix causa diis placuit, sed vieta Catoni.
Sädana catwviska tänkesätt och sympatier hafva äf-
ven i vära daagar vid Ungerns fall varmt och hög-
Jjudt gifvit sigg tillkänna vid Missisippis stränder och
vid Themsenss3, och det vore i sanning ett lika så be-
dröfligt som fförunderligt tidens järtecken, om de ej
äfven skulle spörjas vid Mälarens. Framför de oförgäng-
liga taflor af manligt kämpande fosterlandsanda och
frihetskärlek, hvilka Sehweitzare, Nederländare, Nord-
amerikanare tecknat på häfdernas upprullade duk, kan
Svenska folket med ädel sjelfkänsla, såsem Corregio,
utropa: Afven jag är målare! — Svenske män! Det
är i Engelbrechts, i Sturarnas, i Gustaf Eriksson Wa-
sas vördnadsbjudande namn, som jag uppmanar eder
att nu på fädlrens vis tömma en skål, en bragebägare
i gudaskymniingen, för Svenska folkets själsfrände,
för det tappraa och ädla Ungerska folket! Friheten,
säga med hännlöje hennes belackare, är död i Ungern;
men vi här upppe i Norden, vi tro enfaldeligen, att,
liksom Synaggoge-öfverstens dotter i evangelium, det
ädla vifvet ickke är död, men sofver. Lefve friheten!
Lefve Ungern2!
Ater ljödlo lifliga lefverop, åter ljöd ifrån
orkestern en vacker ungersk nationalhymn;
glasen fylldes ånyo, och ungraren, löjtnant
Manovill uppträdde och utbragte på tyska språ-
ket följande tacksägelseskål till sällskapet:
Dä jag samnolikt af detta ärade sällskap är den,
som stätt Kossuth närmast, och då den sista af de
skålar som blifvit föreslagna, likasom hela denna fest,
rör mitt kärsa fädernesland, sä tillåter jag mig, att
på Kossuths ooch Ungerns vägnar uttala nägra tack-
samhetsord.
J, mine bererrar, som lefvtn i ett land med en sedan
uräldriga tideer bevarad fri statsförfattning, J förstån
lätt betydelsern af en man sädan som Kossuth; att J
gören det bevvisar denna sammankomst, för hvilken
jag, i hvarje: äkta Magyars namn, säger eder mitt
hjertas djupaste tacksamhet. J förstän Kossuth, säger
jag, ty han äterkallar minnet af edra egna store män;
J förstän honom, ty ehuru den bästa och ädlaste Unpg-
rare, tillhör ban dock, genom sina äsigter och sträf-
vanden, alla fria nationer.
Kossuth är född i armodets sköte och egen kraft
banade honom vägen till hvad han blef. Knappast
hade han börjat sin politiska bana, som tidigt nog
förrädde den blifvande statsmannen och frihetskäm-
en, förrän män med förpestad fångelseluft sökte
hämma den wappåtsträfvande anden. Hans medfängar
dukade underr för den härda behandlingen, men Kos-
suth, stark tilll själ och kropp, ägnade, med oförmin-
skad kraft, dden ätervunna friheten ät fäderneslandets
väl oeh förenaade sig med Ungerns utmärktaste män
i sträfvandet till detta mål. Säsom redaktör för en
omtyckt och rmycket läst tidning, visade han hvad fä-
dernesland vaar, och hvad det borde och kunde vara.
Dä striden maed ord var utkämpad och svärdet skulle
gifva utslagett, öfvertog han, stäende i spetsen för det
ungerska parlamentet, landets inre förvaltning, och
frambragte de underbara stridskrafter, som visat
verlden hvad Ungern förmär, då det ledes af en per-
son, som kan framkalla dess tillit och enthusiasm. ;
En enda sraghet har historien att förebrå Kossuth ;
den hedrar menniskan, men var ett fel hos statsman-;
nen. Hade han lätit den afundsamme förrädaren
undergå det förtjenta straffet, vid det första tecknet
till hans olydnad, sä hade Ungern varit räddadt, och
Kossuth sjelf hade icke med blödande hjerta måst
lemna ett fädlernesland, so.n han öfver allt annat äl-
skade.
Dock kan tdet ej vara min afsigt, att här gifva en
bild af dessa olyckliga tidsförhällanden, de äro der-
för alltför nya och kända; blott en reflexion tilläter
jag mig ännu. Verldshistorien, som med skarpa drag
tecknar de regerandes gerningar, skall knappt kunna
göra det för efterverlden troligt, huru ett land kun-
nat bortjaga och bannlysa sina bästa söner. Historien
skall äfven bevara de länders namn, som lemnat de
flygtiga ett rytt fädernesland.
Jag tackar Eder, M. H., som så vackert visat edert
deltagande för Kossuth, hvars namn skall lysa i hi-
storien säsom en klar stjerna, och för hans betryckta
fädernesland!
Hvarefter magister Soklman uppträdde och
föreslog skålen för Turkiet, ungefär sålunda:
M, D. och H.! Nägra särskilda omständigheter
gifva oss i dag anledning till att dricka en skäl,
som väl eljesst i allmänhet icke kan päräkna nägra
synnerliga syrmpathier här, en skäl för ett folk, som
man visst ickse kan kalla för en frihetens och framät-
skridandets föörkämpe bland nationerna och som icke
företer nägom bild af inre storhet och kraft.
Det har funnits en tid, dä Turkiet egde yttre glans
Mu
NN TE a 0