tad af en ortthodox theologie professor och f.d. phi-4
losophie lectoor. Om, säsom jag pästätt, en menni-s
ska, som genoom kristendomen en gäng blifvit väckt!i
till medvetanåde af och fått i sigte sitt rätta lif, omöj-
ligt kan vänddartillbaka till ett lif iverlds- och sinne-
lustarnas tjenast, upphör en sådan attvara fri, eme-
dan medvetanadet af hennes rätta lif ej tillåter henne
lefva ett lägree förkastligt? Tvärtom är det en gam-
mal allt ifråna Augustini dagar fortplantad theologisk
sanning, att eendast den är verkligen fri, som icke
kan annat äni vara andens röst trogen. Vi göra dess-
utom i hvarjee roman till en fordran, att hvarje per-
sonnage, som der framställes, förblifver sin karakter
trogen, och antyda på samma gäng, att hvar och
en, sä fri han är, dock alltid bestämmes af sitt lyn-
ne, sin odlingsgrad samt sina religiösa och sedliga
begrepp, och mer sädant. Så outredt de flestas be-
grepp om frhet mestadels är, sä lärer dock ingen
vilja vidgå, tt någon upphör att vara fri, derföre
att han handlar i enlighet med det han är till sitt
inre väsende.
Men nu tilll en sak, som, änskönt i ifrägavarande
fall rörande rmig personligen, likväl är af den ytter-
sta vigt för Ihvarje innehafvare af presterligt kall.
Professor B. kklandrar och lägger mig ganska strängt
till last, att, cdä man tilltrott sig ej kunna afsätta mig;
ifrån .embetet,, ej heller lyckats beröfva mig befor-
dringsrätt, jagg icke sjelf nedlägger mitt embete, enär .
jag vägat fullfölja protestantismens begrepp, samt vä-
gat uttala mijg mot lärosatser, dem jag ej kan annat
än förkasta säsom oförenliga med en sann christen-
dom och med en sann gudaktighets väsende. Det
kunde, i förbigäende sagdt, möjligen synas ganska
beqvämt, om samma sats, som han här drifver, äfver
i andra hänseenden blefve tillämpad. Detkunde till-
äfventyrs synas mängen lugnt, om alla, som yrka re-
former i borgcerligt hänseende, behagade expatriera
sig. Konservratismens anhängare kunde då göra och
läta i allo ro hvad dem behagade; men huruvida fo-
sterlandets väll och medborgerliga utveckling på sä-
dant sätt kundte befrämjas, är en annan fräga. Men, sä- l.
ger hr Beckmnan, den grundäskädning, som genom-
gär mina skriifter, är en annan, än den som genom-
gär vär kyrkaas ännu gällande bekännelseskrifter. Ja,
likasom Galilxei grundäskädning af jordens och solenst
ställning och :förhällande till hvarandra var en annarl
än den förut rädande, så är ock uppgängen af hvarje
omfattande sanning i hvarje hänseende förenad med
en förändrad grundäskådning. Men himlen utbrede::
likväl samma stjerneprakt för den, som aldrig hörs
talas om astonomi, som för den lärdaste astronom.
Så äro äfveni andligt hänseende föremälen för alle
kyrkosamfund desamma, hur olika de än i vissa punk-
ter må tolkas och uttydas. Om, säsom professor B.
sjelf medgifver, ett praktiskt interesse att göra chri-l.
stendomen till en sanning i lifvet och en varm hän-.
gifvenhet ät Christus, och christendomen ej kan be-
stridas mig, behöfver jag icke räka i strid mot mig
sjelf, ej helleer ingå på polemikens ömtäliga gebiet,
för att som lärare i församlingen främja christlig
gudaktighet coch uppbyggelse. Den fördomen har
länge herrskait inom kyrkan, jag vet det väl, och ä
ätminstone hos oss ännu längt ifrån försvunnen, att,l
för att vara en sann och rättskaffens medlem af et:
kyrkosamfund, och ännu mer för lärarekallets utöf.
ning inom et: sådant, en absolut öfverensstämmelse i -
lärobegrepp ir nödvändig. Lärare med de mest skilj-
aktiga äsigte, hafva visserligen länge innehaft akade-
miska lärostlar, icke allenast inom Tysklands och
Danmarks, uan till någon del äfven inom Sverige:
theologiska fikulteter och till stor frukt för den reli V
giösa odlingen; men ickedestomindre har denna för-
dom ännu icke hunnit bortnötas. För min del hyllar
jag icke denna fördom; om jag det gjort, skulle jag
också långt för detta hafva nedlagt mitt em-
bete. — Men denna fordrade öfverensstämmelse ha
i sjelfva verket aldrig egt rum, och kan icke
heller ega rrum. Allt utbyte af tankar och ideer,
all tillväxt i andlig kunskap skulle på samms
gäng äfven bblifva omöjlig. Icke andligt Tif, utan en-
dast en absollut förstening och död skulle häraf blifva
en följd. Ictke öfverensstömmelse i lärosatser, utan
det, att vi haafva kärleken inbördes, har Christus sjelt
framställt såssom det kännetecken, hvaraf vi skole
igenkännas säsom hans lärjungar. Nya Testamentet
omtalar ocksä den ganska häftiga och, såsom hvar
och en nu mera inser, ytterst vigtiga strid, som re-
dan i Apostlarnas tid egde rum emellan dem, som,
öfvergängna från Judendomen, ansägo sig äfven sä-
som - christna förpligtade till iakttagelse af den Mo-
saiska lagens stadgar, samt dem, som ansägo sig sä-
som christna. frigjorde frän dessa stadgars ok, utom
andra strider och skiljaktigheter; men längt ifrän att
till följe häraf yrka på ett upphäfvande af den kyrk-
liga gemenskapen, uppmanade tvärtom Paulus, den
rationellare äsigtens hufvudman i denna strid, att
umgäs med all varsamhet mot de svagare, på det
gemenskapens band ej mätte slitas. Förbiseendet af
denna sannirg, eller den nyss anmärkta fördomen
har sedermea föranledt det, som den store Aposte-
len var sä ingelägen att förebygga, nemligen chri-
stenhetens snderfallande i särskilda sekter och kyr-
kosamfund; ch jag är öfvertygad, att ju mer denna
sanning inse, de skiljomurar, hvilka nu skilja sär-
skilda kyrkoamfund från hvarandra, skola ramla.
Fördenskull, ehuru jag lika litet kan erkänna vår
kyrkas som hvarje annat kyrkosamfunds läronorm
som ett nöjaktigt uttryck af christendomens sanning
sädan hon är: i sig, kan jag ej utträda ur kyrkan el-
ler afsäga miig min plats inom densamma. Jag skulle
endast hylla, sektnitets förutnämnda fördom, om
jag det gjorrde. Vär Lutherska kyrkas symboliska
skrifter erkämna heller ingen annan norm för det som
bör läras ochi tros än den Hel. Skrift. Denna norm
har jag så mycket mer förblifvit trogen, som jag pä
denna stödt rmig och aldrig haft nägot annat till syf-
temäl än att troget framställa och tolka Christendo-
men, sådan han i den Hel. Skrift är oss gifven.
Denna vilja de Symboliska böckerna icke ställa sigl
i bredd med eller öfver. De vilja icke vara nägot
annat än en framställning deraf, huru den Hel. Skrift
blifvit tolkad af de lärare i Guds församling, som då
lefvat; men vilja icke vara nägon norm för hvarjel
kommande fd. Det är blott mensklig fåkunnighet
och oförmäga att bedöma hvad som till andliga ting
hörer, som velat göra dem till detta. Uppenbarli-
gen är alltså icke ett oföränderligt qvarblifvande vid
de en gång fastställda lärodogmerna, utan tvärtom
framskridandw inskrifvet i värt kyrkosamfunds kon-
fessioner. Fröljaktligen är det icke jag som afvikit
från vär kyrkkas principer, utan tvärtom de, som vilja
förneka den utveckling och det framätskridande, som
är så väsenidtligt för allt menskligt lif, och framför
allt med hänsyn till de högsta föremälen för all
mensklig kuskap. För öfrigt, hvad den grundåskåd-
ning vidkomner, hvilken genomgår mina skrifter, så
tillhör den ike hvarken mig eller Schleiermacher en-
samt. Dengenomgär fastmer hela vär tidsälders all-
männa tänksätt och medvetande, och röjer sig imer
eller mindr: män hos alla, som hylla den progres-
siva tidsrigtoingen. Den omfattas af de mest bil
dade fromma ibland Förenta Staternas innebyggare
och har i alla vär verldsdels protestantiska länder
sinå varma anhängare.
Emellertid, så mycket jag skulle önska en mer på
saken gäende och i en kärleksfullare anda förd dis-
kussion och kritik, har den kritik, som varit synlig,
ätminstone det goda med sig, att den bör hindra hvar
och en frän ett förhastadt antagande utan pröfning.
Häröfver kam jag ej annat än glädja mig. Icke på
andras ord, utan på egen sjelfständig insigt och öf-
vertygelse kran vår tro grunda sig, om den skall vara
lefvande, fasst och verksam uti lefvernet. Skall san-
ningen icke bekräfta sig genom sitt innehäll, utan
skall man nödvändigt stödja sig på nägon auktoritet,
må man dä heldre gä tillbaka till syndafloden. —
En verkställd handling, en utgifven skrift, en ut-
talad mening är, sedan den offentligen blifvit fram-
Å rr