Han grep tag i gossens lilla hand, och ryckte den i
vädret, så häftigt att Ekman fruktade att han skulle draga
den ur led.
Sen här, ni hans kamrater, ett sådant svin ni har
ibland er, som inte kan hålla sig snygg..
Den stackars gossen hade visserligen tvättat sig, se-
dan han slutat grytskurningen, men hans sista bestyr,
innan han fick komma lös ur styfmodrens kök, var att
lyfta en panna på elden, och hade haft så kort tid på sig,
att säga ett par ord till fadren, och sedan springa isko-
lan, att han icke märkt en liten sotflick på pekfingret.
Inför sina kamrater skämdes han att tillstå att han be-
gagnades till piggöromål, och ej heller ville han yttra
något förklenligt om tillståndet i sina föräldrars hus.
Hur dags steg du upp?s frågade magistern.
Jag vet icke hvad klockan var. -
Jaså, du har blifvit döf? Hörs icke tyska klockan till
Kimstugatan, din fuling? Hvaba? Jag skall hjelpa upp
hörseln på dig.,
En ny örfil hade troligen smattrat på gossens redan
blossande kind, om icke ett knappt märkligt ljud ifrån
någon af den darrande barnskaran plötsligt väckt den
finthörande skolfuxens uppmärksamhet?
Hvad var det? skrek han, och såg ikring sig med
uppspärrade ögon, liksom han ville sluka dem allesam-
man med en enda blick.
Intet svar? Jag vill genast veta hvad det var?
Gossarne stirrade på honom, och en frossa af för-
skräckelse skakade hvarje ryggmerg.
Nå, jag bryr mig icke om hvad det var, men låt
mig veta lvem det var. Den brottslige skall stiga fram.
Inte jag, inte jag, söta herr magister,, skreko alla
på en gäng.
Ljug inte, lymlar, huggormars afföda, jag skall veta
sanningen. Den som angifver brottslingen skall slippa
smörj på fjorton dagar.
Antingen derföre att magistern lofvat lika stor belö-
ning förut för dylikt angifvande, och icke hållit ord, el-
ler, troligare, ty sådan erfarenhet har berättaren från sir
skoltid, herrskade bland gossarna en fullkomlig enighet,
loch känslan af det låga i allt angifvareskap. Ingen höjde
sin röst till svar.
l Nåväl, sade magistern, och ett elakt leende förrådde