lig borgem. för en ung handlande, och när denne icke kunde betala, infriade han utan invändning sitt löfte. Han var likväl högst försigtig att lofva; men denna gång hade han blifvit hänförd af sin känsla, så mycket att han glömde huru svårt han hade att hålla. Svårigheten för honom bestod deruti, att komma ifrån boden, som öppnades klockan sju på morgonen och stängdes först klockan tio på aftonen. Han hade ingen medhjelpare, samt försedde sig hos grosshandlarne genom skriftliga reqvisitioner, säker att ingen skulle skicka dålig vara till en så kontant kund som han. Han hade i hela sin tid aldrig varit ur boden någon söckendag, utan beständigt på sin post innanför disken. Ingen fanns i hela verlden, som kunde stå i hans ställe ett par timmar; ty ingen visste hvar allting fanns instutvadt i hans trånga bod. Och att stänga boden, det stridde naturligtvis mot all kryddkrämarheder; man skulle tro att han gjort konkurs, och hellre ville han anses för död, än att en förmodan om insolvens skulle ett ögonblick uppstå hos någon enda varelse i afseende på honom. Efter många funderingar beslöt han likväl att följande morgon icke öppna boden förr än klockan nio, och skref derföre ett anslag, att spika på dörren, med stora bokstäfver: I anseende till eit högst vigtigt hinder, öppnas denna bod icke förr än klockan nio förmiddagen. Redan. klockan sex på morgonen, följande dag, begaf han sig till Kimstugatan, att uppsöka gossens föräldrar. Han letade sig uppför tre trånga trappor, kom till en smörk försstuga, säg eldskimmer och kände röklukt ur ett kök. Haunn gick tyst som vanligt framåt, öppnade sakta på dörrenn, och tittade obemärkt in i köket. Der ststod vid spisen hans lilla gosse, blåste emellanåt å någrar sura vedstickor, som osade under en väldig kaffepanmaa, och skurade för öfrigt ifrigt som den dugtigaste kökspiga på en stor gryta. ENDe var odynnerligt, tänkte Ekman och teg en god stund: af förvåning. må När grytan var färdigskurad, satte gossen den med försigtighet på sitt ställe, tog ett par vattenämbar, lade ett ok öfver de små skuldrorna, och vände sig om för att gå ut, då han i detsamma upptäckte herr Ekman,