lig borgem. för en ung handlande, och när denne icke
kunde betala, infriade han utan invändning sitt löfte.
Han var likväl högst försigtig att lofva; men denna gång
hade han blifvit hänförd af sin känsla, så mycket att han
glömde huru svårt han hade att hålla. Svårigheten för
honom bestod deruti, att komma ifrån boden, som öpp-
nades klockan sju på morgonen och stängdes först kloc-
kan tio på aftonen. Han hade ingen medhjelpare, samt
försedde sig hos grosshandlarne genom skriftliga reqvi-
sitioner, säker att ingen skulle skicka dålig vara till en
så kontant kund som han. Han hade i hela sin tid al-
drig varit ur boden någon söckendag, utan beständigt på
sin post innanför disken. Ingen fanns i hela verlden,
som kunde stå i hans ställe ett par timmar; ty ingen
visste hvar allting fanns instutvadt i hans trånga bod.
Och att stänga boden, det stridde naturligtvis mot all
kryddkrämarheder; man skulle tro att han gjort konkurs,
och hellre ville han anses för död, än att en förmodan
om insolvens skulle ett ögonblick uppstå hos någon enda
varelse i afseende på honom. Efter många funderingar
beslöt han likväl att följande morgon icke öppna boden
förr än klockan nio, och skref derföre ett anslag, att
spika på dörren, med stora bokstäfver: I anseende till
eit högst vigtigt hinder, öppnas denna bod icke förr än
klockan nio förmiddagen.
Redan. klockan sex på morgonen, följande dag, begaf
han sig till Kimstugatan, att uppsöka gossens föräldrar.
Han letade sig uppför tre trånga trappor, kom till en
smörk försstuga, säg eldskimmer och kände röklukt ur ett
kök. Haunn gick tyst som vanligt framåt, öppnade sakta
på dörrenn, och tittade obemärkt in i köket.
Der ststod vid spisen hans lilla gosse, blåste emellanåt
å någrar sura vedstickor, som osade under en väldig
kaffepanmaa, och skurade för öfrigt ifrigt som den dugti-
gaste kökspiga på en stor gryta.
ENDe var odynnerligt, tänkte Ekman och teg en god
stund: af förvåning.
må När grytan var färdigskurad, satte gossen den med
försigtighet på sitt ställe, tog ett par vattenämbar, lade
ett ok öfver de små skuldrorna, och vände sig om för
att gå ut, då han i detsamma upptäckte herr Ekman,