mellan Stockholm och Götheborg skulle först utföras, och att begynnelsen deraf skall ske medelst den del, hvilken tjenar att sammanbinda Wenern med Hjelmaren och Mälaren; alldenstund det beslut, Rikets Ständer i denna del vid sistförflutne riksmöte fattat, endast är en utvidgning af de: beslut, som redan vid den föregående riksdagen var afgjordt och af konungen sanktioneradt. Dä linien säledes redan var af de båda statsmakterna beslutad och dermed dess ändamälsenlighet godkänd, så hade det väl varit höjden af oförnuft och lättsinne, att nu öfvergifva denna plan, och ägna sig åt de nya projekter, som sedan denna tid uppkommit, för att möjligen kort derefier få lemna dessa för andra nya hugskott. Ett sädant beteende leder aldrig till nägot mäl och är icke värdigt den enskilde mannen, ännu mindre Konungen och Rikets Ständer. Det beslut de en gäng fattat, anser åtminstone jag, för min del, säsom en fait accompli. e) Man har talat om de stora kostnader den nu af Rikets Ständer ingängna förbindelsen skulle medföra för statsverket. Bättre hade varit, menar nägon, att staten jelf ifrån början öfvertagit och utfört företaget. Kostnadsförslaget är för högt tilltaget, säga somliga, och är för lägt, anmärka andra. Jernvägen kommer ej att bära sig. Jernvägar kunna göras numera för bättre pris, enligt de nya methoder, som i detta fall efterband upptäckas. Staten borde öga större garantier än som nu äro bestämda; den borde ätminstone äga en ledamot med i direktionen. Staten borde hafva betingat sig goda vilkor för postens förande och för trupptransporter. Alla dessa invänningar äro ganska lätta att bemöta. Kostnaderna för staten komma först och främst aldrig att öfverstiga 250000 rdr bko om äret, huru stor än anläggningssumman må blifva, huru klent än jernvägen må bära sig. De vädor, som i detta fall förespeglats, komma säledes att drabba bolaget och icke svenska statsverket. Men all rimlighet talar för jatt den uppgifna summan icke kommer att utgå. Kan nemligen jernvägen anläggas till bättre pris, hvilket naturligtvis ligger aldramest i bolagets eget intresse, nvarföre det är gifvet att detsamma skall i möjligaste män tillegna sig alla de nyare upptäckter, son leda till detta mäl, så betalar svenska statsverket icke räntan på mer än den effektiva anläggningskostnaden; kommer trafiken att blifva endast nägorlunda i enlighet med det horoskop deröfver, som jag ofvan framställt, så kommer, och detta blir enligt min fulla öfvertygelse förhällandet efter ganska få är, ingen skilling af de garanterade 250000 rdr att utbetalas, utan staten inträder efter 40 är i besittning af en jernbana, för hvilken den utbetalat en jemförelsevis ganska liten summa. Männe detta icke bör anses fördelaktigare än jernvägars utförande af staten, hvilket ej gerna kunde ske annat än förmedelst statslän, hvarjemte man af erfarenheten lärt sig väl känna med hvilka kostnader och svärigheter ett företags utförande af staten är förenadt, en erfarenhet, som vållat att man numera så mycket möjligt öfverlemnar sädana företag ät den enskilda spekulationsandan? Hufvudargumentet mot jernvägens utförande af staten är dock, att ifall man skulle invänta den tid, då staten beslutade sig för en sädan ätgärd, så finge man utan tvifvel ännu vänta i mer än en mansälder. Hvad angär yrkandet att svenska regeringen skulle äga tillsätta en ledamot med i det blifvande bolagets direktion, så blef denna fräga på riddarhuset grundligt diskuterad. Resultatet deraf blef, att den största garantien för svenska staten ansägs ligga i det stadgande, som ej blott finnes uti den nu af Rikets Ständer meddelade föreskriften, utan äfven fanns redan uti Kongl. Maj:ts nådiga oktroj för det föregäende bolaget för en jernvägs anläggande mellan Örebro och Hult, der det heter: Staten äger rättighet att gencm ombud, som af Oss i näder utses, deltaga i granskningen af förvaltningen utaf bolagets angelägenheter,. — Emellertid äro alla skrupler i detta fall temligen onödiga, då det bör tagas för afgjordt, att vid uppgörandet af oktrojen för det bhfvande bolaget, Kongl. Maj:t ej underläter att i denna sak liakttaga alla de försigtighetsmätt som äro nödiga och billiga. j Att äfven posters och truppers transporterande icke blifvit förbisedt, torde inhämtas af Kongl. Maj:ts näd. I resolution, den 27 Nov. 1845, ä min underdåniga lansökan om tillåtelse att anlägga jernvägar i riket, I der ibland andra mig älagda förbindelser förekommer: ati på billiga vilkor föra posten äfvensom trupper ;loch deras materiels emot afgifter, hvilka bestämmas rjaf samma kommitte, som ägde att bestämma taxan r I för trafiken i öfrigt, hvilken kommittå, i förbigående I nämndt, skulle bestå af fyra af Kongl. Maj:t och fyra af bolaget valde ledamöter, jemte en ordförande, I hvilken KE. M. efter förslag af bolaget ä tre kunlInige, verksamme och redlige män, skulle i nåder förlordna. Jag tror mig härmed hafva i det närmaste bemött Jalla de invänningar och anmärkningar, med hvilka Iman sökt vilseleda sig sjelf och allmänheten i afselende ä denna vigtiga fråga, åtminstone sävidt an.l märkningarne kommit till min kännedom. Återstår dock ännu ett par omständigheter. NM Man har uppgifvit att H. M. Konungen skulle vara jernvägssaken personligen obenägen och har med Istöd af denna höga auktoritet velat försvara sitt eget I motarbetande af samma sak. I fall dock en persons I handlingar få anses för uttryck af hans äsigter och tankar, vore det högst eget, om det kunde ligga näl gon sanning uti nämnde föregifvande. Det är kändt, latt Kongl. Maj:t är 1845 nädigst beviljat mig rättigIhet till bildande af bolag för jernvägars anläggande li riket under tjugu är; att högstdensamme vid 1848 lärs riksdag aflät nädig skrifvelse till Rikets Ständer lom beviljande af garanti för en jernväg emellan Örebro och Hult; samt under den 28 Dec. sistnämnde lär meddelat privilegium för ett bolag till sagde vägs anläggande. Det är ock i friskt minne, att den nyss I förflutne riksdagens afslutande af Konungen uppsköts lendast för jernvägsfrägans afgörande. Hvad bevisa -lväl alla dessa handlingar? Hade icke Hans Maj:t hyst personlig bevägenhet för jernvägars anläggande, )såsom nutidens bästa medel till lättade kommunikationer, utan varit saken obenägen, sä skulle det hafva -lutgjort en oförklarlig inkonseqvens att för detta ären. -1des skull frånträda sin, ständerna tillkännagifna, afNisigt att åtskilja dem tidigare, än som nu skedde. g I Säkraste medlet att qväfva frågan hade väl eljest , varit riksdagens afblåsande, utan afseende derpå, att n frågan icke hunnit af Rikets Ständer slutligen handläggas och afgöras. Att saken vid riksdagen ens a kunde afgöras, derför har man säledes i främsta rummet att tacka H. M. Konungen personligen. Men -I detta är icke nog. Hans Maj:t har, under ärendets diskuterande i utskottet och ständen, samtalsvis yttrat sig till en mängd af både riksdagsmän och andre rörande jernvägarne, på ett sätt, som mäste ingifva den måst grundade öfvertygelse, att högstden samme är af själ och hjerta varmt intresserad för denna sak, af hvilkens framgäng han i lika, om ej no högre mätt än nägon annan inser de för fåderneslann det välgörande verkningarne i en framtid. Det är d a elväntade hustrun till en man med så nedriga tänkesätt. Henrik, som från det ögonblicke 2 pp O 4 2 Oo . 1 Mm a