HURU KÄRLEKEN KOMMER. AF MARIE pe LEPINAY. Grefve HEnrIK DE VALOGNE. Grefvinnan BertHA, hans hustru. (Scenen tilldrager sig i salongen af ett vackert slott i nejden af Paris, under kejsardömets tid.) Grefven och Grefvinnan. Bertha är tjugu år gammal, lång och utmärkt skön, med ljust hår och blå ögon. Hon sitter i en stor ländstol vid yttersta ändan af salongen, och man kan af uttrycket i hennes ansigte lätt gissa, att em häftig förtret, gränsande ända till vrede, uppfyller hennes sinne. Hemnes klädsel är en utmärkt elegant reskostym; på hufvudet bär hon en halmhatt. Grefve Henrik är en man, som närmar sig sitt fyrationde år. Han är vacker och har bibehållit sig förträffligt. Hans ansigte, såväl -som hans växt, utvisa mycken ädelhet. Klädd i en prydlig riddrägt, står han midt emot sin fru, vid den motsatta ändan af salongen, stödd mot en pelare. : En djup tystnad råder i rummet. Emellertid lär väl den unga grefvinnan hafva tröttnat vid detta enformiga tåte å tete; ty hon upp lyfter ögonen; som hon hittills hållit fästade å golfvet, för med handen undan de vackra, guldfärgade lockarne, som till hälften undangömma hennes vackra ansigte, och tilltalar sin man med den mest ironiska, både blick och ton. Bertha, Nåväl, herr grefve, nu måtte ni väl vara nöjd? Henrik. Har jag då icke skäl att vara det då jag betraktar er? Ni har aldrig varit så vacker. Bertha (som ej synes fästa någon uppmärksamhet vid de smickrande ord hennes man