alt denna grundlagens föreskrilt lemnades för er stund å sido, genom hvilka prof af sund tolkningskonst må likväl till egentlig öfverensstämmelse kunne bringas och sins emellan förlikas de skiljaktigheter. som, i kraft af de begagnade helt olika uttrycken. ändock förefinnas emellan ofta nämnde moment oc! R. 0:s 29 S? Gemenligen plägar ock ett gällande vittnesbörd hemtas frän historiska data, och i detta hänseende är utaf befintliga protokoller och handlingar ännu att intaga, hurusom dylika framställningar. utan ringaste hänsyftning till klander emot Konun gens rädgifvare, finnas redan vid 1815 ärs riksdag vedertagna, och ansägos då vara en följd af utskot tets yttranderätts. Män sutto på den tiden uti utskottet, hvilke icke blott redan lagt en närmare hand vid konstitutionens utbildande, utan ock med oförtruten omsorg deruppå fortfarande arbetade; och de må ste fördenskull tänkas med dess anda väl förtrogne Säsom ett bevis häruppäa torde ock kunna anföras. att af de ledamöter, hvilka godkände inträdet på nämnde medelväg, tvenne sedermera, inom särskildr ständ, intagit talmansstolen, samt en sin plats inon konungens statsräd. Oförryckt iakttogs ock af päföljande Konstitutionsutskott detta gifna föredöme, si att likartade hemställanden i observationsmål, der ej fulla skäl förekommo till ansvar efter R. F:s 107 S, ingäfvos till Riksens Ständer vid 1818, 1823 och 182t ärens riksdagar, under äberopande af R. O:s 37 t 2 mom. Först vid riksdagen 1834 kommo dessa utur bruk. Men mel rätta torde ät en ännu aflägser framtid böra öfverlemnas att bedöma, huruvida sinnena voro då mera fattade af den anda, som med belsa och lif geromtränger den konstitutionella sam hällskroppen, eller om dess eld redan i nägon mättc förkolnat. — Att åter vid riksdagen 1840 bemälde st kallade medelväg icke beträddes, dertill äro skälen väl icke i då afgifna decharge-betänkande framlagda, men de torde icke destomindre kunna derutur upphemtas. Konstitutionsutskottet hade säledes en talande auktoritet för sig. Den, som med uppmärksamhet läser betänkandet i den nu föredragna delen och besinnar vigten af de deruti upptagna frågor, bör icke stöta sig på den omständigheten, att efter hans äsigt vanliga former icke iakttagits. Saken blifver i allt fall densamma, antingen underdänig skrif-: velse beslutes på Konstitutionsutskottets eller på AN-l: männa Besvärsoch Ekonomiutskottets förslag. Jag yrkar fördenskull, att ständet ville, med gillande at atskottets framställningar, besluta de underdäniga skrifvelser, utskottet tillstyrkt. Herr Gustafsson instämde. Herr Lagergren: Om jag endast hade att yttra mig om lämpligheten af de sakförhällanden, öfver hv.lka utskottet utlätit sig, så skulle jag ej allenast godkänna utskottets förfarande, utan derjemte öppet säga, att jag stär i förbindelse hos Konstitutionsutskottet, som fästat uppmärksamheten på 3:ne så vigtiga frägor, hvilka alla äro af beskaffenhet, att böra föranleda till en underdänig framställning ifrån Rikets Ständers sida. Men jag fär icke glömma, att det är ett betänkande ifrån Konstitutionsutskottet, som jag har i mina händer, och att grundlagen utstakat en annan väg, än genom detta utskott, för att göra gällande ansökningar af den beskaftenhet, som här är i fråga. Den reservation, herr Ekholm äceropat, har jag med största intresse genomläst och funnit den vara ett mästerverk af deduction, men första pråmissen, hvarpå det hela hvilar, kan jag icke gilla. Det lider icke tvifvel, att grundlagen icke gifvit Konstitutionsutskottet motionsrätt i frågor, hvilka till detta utskotts upptagande icke höra. Hvad mig sjelf vidkommer, så har jag sökt uppfatta förekommande frägor sä godt jag kunnat, utan att jag nägonsin gifvit mig air af att vara statsman. En reflexion har jag dervid gjort, att Borgareständet aldrig är så litet noga om grundlagens helgd, aldrig så litet tvekar att blunda för formen, som då fröga är om något ifrån Konstitutionsutskottet ankommande förslag, samt att detta utskott mer än en gäng trädt öfver gränsen at sin befogenhet. Jag förenar mig med herr vice talmannen och yrkar, att betänkandet i förevarande del må läggas till handlingarne. Herr Petre: Såsom jag nyss yttrade, har diskussionen endast vändt sig om formen. Man har för menat, att förslaget bort hafva framkommit icke ifrän Konstitutionsutskottet, utan ifrån Allmänna Besvärsoch Ekonomiutskottet. Till den sista värde talaren, som med så mycken pathos uttalade ordet blunda, beder jag, i anledning deraf, få framställa en fråga: Hvilken förblindelse är större, den, hvilken kan till-? erkännas Konstitutionsutskottet, att nemligen bafva framlagt ett förslag, som talaren anser uteslutande tillhöra Allmänna Besvärsoch Ekonomiutskottet, eller len, som under diskussionen på förmiddagen röjde sig hos den talare, som förordade öfverseende med ingrepp i högsta domaremaktens beslut? Männe icke denna sednare förblindelse är, utan all jemnförelse, betänklig ? Hr Ekholm: Om Konstitutionsutskottet, som ensamt har rättighet att granska statsrädets protokoller, icke förfarit på sätt, som skett, huru skulle då till Rikets Ständers kännedom kommit underrättelse om den osäkerhet, som : existerar i vär ekonomiska lagstiftning? De beslut, som omhandlas i första punkten, äro af fullkomligt enskild natur, och de i andra hafva icke blifvit i Svensk Författningssamling intagne och röra endast nägra få enskilda personer. Endast det beslut, som utgör föremål för anmärkning i tredje punkten, kan genom sina verkningar anses vara af beskaffenhet att omsider komma till en större allmänhets kännedom. Rörande de två första punkterna, hafva således Rikets Ständer icke kunnat erhålla kunskap, så framt den icke meddelats af Konstitutionsutskottet. I följd häraf anser jag Konstitutionsutskottet hafva rätt förfarit och icke vara förjent af klander. Lika mänga och samma riksdagar, som hr Lagergren bivistat, har äfven jag öfvervarit, men har ingalunda kommit under fund med, att Konstitutionsutskottet gjort sig kändt för att förbise de srundlagsenliga formerna. Hr Lagergren: Alla de frågor, som uti serien B förekomma, ehuru nägra af dem röra enskilda personer, äro dock af beskaffenhet att tillhöra oftentligheten. Många hafva läst de skriftliga expeditionerna härom, och hvad man läst har man rättighet att göra till föremål för en motion. Jag har sagt, att utskottet är förtjent af tacksamhet för framläggandet af dessa frägor, men jag kan icke gilla, att utskottet tillstyrkt aflåtande af nägra underdåniga skrifvelser, emedan utskottet derigenom, efter mitt omdöme, trädt öfver gränsen för sin befogenhet. Hvad hr Petrå enskildt till mig yttrat, lemnar jag obesvaradt, icke derföre, att jag är i förlägenhet om svar, utan derföre, att jag anser olämpligt att i en diskussion på detta rum blanda in, hvad till saken icke rätteligen hörer. Sädant kan vara rätt underhällande, ja, till och med roligt under enskilda samtal, men här finner jag det icke rätt passande. Om ståndet icke aner sig förhindradt att besluta aflätande af de underdäniga skrifvelser, som blifvit föreslagna, så har jag ingenting deremot. I voteringen derom kan jag dock icke deltaga. Efter hvad som på förmiddagen passerat, har detta betänkande numera för mig föga intresse. Hvad som numera deraf kan göras, kan jag ej begripa, om man ej vill rikta sina bemödanden lerhän, att än mera höja färgen på det beslut, som af ständets pluralitet fattades på förmiddagen. Hr Billström: De skäl hr Ekholm anfört, till ädagaläggande af utskottets behörighet att framkomma med nu ifrågavarande förslag, anser jag vara fullkomligt tillfyllestgörande för häfvande af alla yttrade betänkligheter härutinnan; och som den klara och förtjenstfulla bevisning i samma syfte, hvilken en ai nämnde talare äberopad reservant derjemte framlagt, icke lärer kynna vederläggas, så finner jag alldeles öfverflödigt för mig att härom nägot tillägga. En ledamot har visserligen yttrat den förmedan, att utskottet lätit sig missledas af ordalydelsen i 37 R. O., och ej fästat behörigt afseende på denna s:s anda och mening, som den värde ledamoten trott sig hafva rätteligen upphemtat från ätskilliga andra, af honom äberopade grundlagsparagrafer. Men dä samma le. damot sjelf erinrat om R. F:s bud, att grundlagarne skola, i hvarje särskildt fall, efter deras ordalydelse tXlämpas, borde han ock hafva funnit, ait en grundlagstolkning ex analogia ei är tilläten. samt att den