(Insändt.)
Gud bevare — Herrn!?
Hvad är alt missbruka Guds namn ?;
Det är, med lättsinnighet föra Gud:
namn på tungan. — — —
Catechesen.
Det var en tid, icke så särdeles långt af.
lägsen, då ibland militären den ohyggliga sed-
vanan, att vid alla möjliga tillfällen åkalls
djefvulen, var: allt för allmän; och mången
sågs då med verkligt raseri eftersträfva en
framstående wirtuositet i den gräsliga konster
att komponerra de förfärligaste svordomar. Ja:
exempel sakmades icke, att befälhafvare fram-
för sin trupp föllo på knä och, med samman-
knäppta händer och mot molnen riktade blic-
kar, påkallale så många djeflar, som deras
arithmetiska kunskap möjligen medgaf dem
att uppräkna. Detta afskyvärda svärjande var
naturligtvis ike anbefalldt; men, att det icke
strängt bestriffades var redan ett oförlåtligt
fel hos vedebörande myndighet. En stigande
bildning och — låtom oss tro det bästa —
en förhöjd, 1eligiös sinnesstämning inom mi-
litären har, som bättre, uppryckt detta giftiga
ogräs med sina rötter; och, om här och der
något enstaka försök sker att återupplifva
detta vämjelisga svärjande, så mötes det nu-
mera ovilkorlligen med oblidkeligt ogillande
och allvarligsaste tillrättavisning.
I stället fför detta här vidrörda tungans
missbrukande — förmedelst svordomar, har
nu deremot inom militären införts ett icke
stort bättre nissbruk, och det i så fall: att
Guds namn ned oförsvarlig lättsinnighet fö-
res på tungan, då orden Gud bevare, blifvit
anbefallde som, så att säga, ett honnörs-görings-
tempo! :
Vid den morgon- och aftonbön, som un-
der benämning chorumv hålles vid hvarje
svensk militärtrupp, har varit och är brukligt,
att den vid ttillfället närvarande högste befäl-
hafvaren afsllutar bönen med de sköna orden
Gud bevare konung och fädernesland!s —
, truppen har icke varit anbefalld att eftersäga
le, Wa fromna önskan; men alltid hörde man
ikvå. — och måhända just derföre — orden
nangi. Yäm IPPprepas med en värma och in-
erlighet: i rsten, som på ett i sanning rö-
ande sitt ritunade, att den var en trogen
terklang af hvaa hjertat kände, och icke ett
harmoniskt, meningslöst och vilddjurslikt
ytande -.— på befallning och å tempo. a
Då en svensk militärtrupp haft den glädjen
tt välvilligt tilltalas af sin konung, har det
arit sect, och förblifver väl äfven så, att den
ladt och tacksamt jublar sitt manliga och
jertlig a: ;Gu.d bevare konungent
Vid dessa två anförda tillfällen är detta
FO RA a a