fruktade han att vidröra ämnet, den rör en viss riddares kärlek, som öfvergaf sin fästmö och derföre blef sjuk och dog till straff. Hm . , . svarade Anna rodnande, i det hon såg upp i ynglingens klara öga, som oroligt och forskande mötte hennes, hm . ..; det är besynnerligt med kärleken... vet du hvad kärlek är, herr Svante? Intet svar från Svante, som blott lyssnar oroligt väntande hvad hon vidare skall säga och så förbluffad öfver den oväntade frågan, som om jorden öppnat sig för hans fötter. Han sjelf, så helt och hållet oerfaren i kärIeckens labyrintiska irrgångar, vet icke om den fjortonåriga tärna, som gungar på hans knän, ännu är mäktig någon annan känsla af kärleken, än barnets eller om... Han b:cknar redan för möjligheten att hafva misstagit sig; men, då skall hon icke förstå hvad jag menar, tänkte han med oroligt klappande hjerta, icke begripa det om hon ännu är blotta barnet; men nej, hon är mer! ... Min gud, jag älskar dig ju också! — så först tänkte och ropade slutligen Svante Hjelm, der han låg å knä framtör Anna, som skön som en liten elfdrottning, rodnande som en nyss utslagen ros, stod framför honom. Hvad hade hon då sagt? Hon hade sagt: Jag vet inte heller hvad kärlek är, men... Jag tycker att jag älskar digs:. så innerligt! . .. och i detsamma slutit sina armar kring Svantes hals. Så som knoppen springer i ros, så blef af barnet en jungfru och kärleken förrådde i hast sitt oudaursprung, som Achilles röjde sig bland Tykomedes döttrar, Svante Hjelm, lycksalig som en gud, hade slutit Anna till sitt bröst och tryckt på hennes rosiga läppar den första kärlekens rena kyss. Hon deremot gret, gret ymnigt, men stilla, och tårarne föllo som perlor i ynglin