ende af represeentationen, hvilket utgör karakteren af
hvad som kallaas parlamentariskt regeringssätt — när lat
jag hörer uppkeomsten af en verklig ministerstyrelse jan
omtalas såsom I möjlig och önsklig i värt land — närha
jag hörer klandder emot konungens rädgifvare, för det nä
de icke med sirina åtgärder befrämjat en sädan saker-!ra
nas ordning, däå undrar jag om de, som förorda ettlde
dylikt regeringsssätt, säsom vi t. ex. af denna diskus- ti;
sion erfarit, oma — säger jag — desse värda ledamö
ter äfven skullee finna sig vid följderna af ett sådant
statsskick. I andra länder, der en sädan mer eller
mindre parlamentarisk ministerstyrelse införts, åtföl-
jes den alltid af mycket personligt godtycke vid be
fordringar, af oupphörliga konsiderationer och efter-
gifter för det partis äfven personhga anspräk, for-
dringar och ändamäl, hvilket ministeren tillhör, ja
icke sällan af härdt förtryck emot enskilda, deras ät-
gärder och meningar. Dessa missbruk eller egenhe-
ter i systemet betraktas vanligen såsom nödvändiga
vilkor för maktens utöfning och bibehällande. De
anses rättfärdigsade genom de otaliga svärigheter, som
omgifva en paxrlamentaritk minister: Men jag un-
drar, huru svennska folket, hvilket under alla landets
skiftande regeri:ingsformer, ja, äfven under den abso-
Juta maktens mmellantider, är af fordno mycket vandt
vid lagbundenhbet i allt, vid fränvaron af förvaltnings-
godtycke, vid een icke sä liten grad af personlig sjelf-
rådighet — alllt förhällanden, som finnas och kunna
finnas under ettt sannskyldigt konungavälde i gammal
svensk mening — jag undrar, säger jag, huru detta
folk, med sådana vanor och tänkesätt, skulle finna
sig vid en ministerstyrelse i modern stil, med dess
oförnekliga kraft, men ock med dess ensidighet, god-
tycke och personliga sytten. Jag fruktar, att om än
iderna om en sädan styrelse kupna med fördel flgu-
tera i en diskussion i anledning af förevarande be
tänkande, sjelfva saken aldrig kommer att passa ihop
med grundvalarne för Sveriges rikes regeringssätt,
med folkets lynne och med förhållanderne i landet.
Men om ett parlamentariskt regeringssätt, med det-1:
samma åtföljande direkt beroende af lagstiftandelc
måkten, hör i landet icke kan ästadkommas, medan!
de nuvarande grundlagarne äro gällande — om så-l
ledes ingentingg i en sädan syftning nu kan uträttas,
ty ett riksständds isolerade beslut leder till ingen pä-J:
följd, om vi veete allt detta förut, dä frägar jag, hu-l
ruvida det gagrnar till nägot att offentligen inför enl:
hel allmänhet föra en sådan diskussion angående re-l:
geringen och rädgifvarepersonalen, som vi i dag härlt
afhört? Jag frägar, om det är för rikets väl helso-ll
samt, för landets lugn gagneligt, för tidsförhällan-
derna lämpligt, att, med anledning af styrelseåtgär- :
der af den obetydliga beskaffenhet, som de anmärk-lc
ta, underkasta hela regeringssystemet en offentlig ochli
skarp kritik imoöm ett riksständ? Jag tviflar derpå,
och när jag föörgäfves söker ett stöd derför i rege-
ringsformen ockh riksdagsordningen, finner jag i stäl-
let, att våra ggrundlagar just utmärka en synnerlig
mänhet deromn, att förhindra sädana diskussioner,
som de, hvilkaa härförinnan sednast egde rum dä de-
chargebetänkanndet vid 1840—1841 årens riksdag här
afhandlades, llikasom att grundlagarne ät kenstitu-
tionsutskottet :uteslutande förbehållit rättigheten att
anklaga rädgifvarne eller emot dem framställa an-
märkningar, oeh att elementerna till en diskussion i
dessa ömtåliga ämnen skola sökas i konstitutions-ut-
skottets berätt:lse om granskningen af statsrädsproto-
knllerna, menicke annorstädes eller utom denna be-
fättelse. Enast det, som af detta utskott framläg-
ges till förenäl för riksständens bepröfvande efter
107 S, kan grindlagsenligt inom ständen blifva ämne
för diskussion. Går denna längre, tå sträckes den,
efter mitt omdöme, utöfver grundlagen; och den ord-
ning denna lag stadgat och menat för dessa diskus-
sioner, är dä öfverträdd.
Jag upptar ej till besvarande, hvad en talare här
yttrat om regeringens politik i allmänhet, och isyn-
nerhet om det, som rörer en tid längre tillbaka, än
den, som förewarande betänkande omfattar. Endast
en reflexion vill jag yttra. Denne talares framställ-
ning af de faror, som hotade Sverige genom 1848
3rs händelser :i vår verldsdel och de krigiska förhål-
Janderna i en grannstat, är utan tvifvel tänkvärd.
- Den politik, Sverige då omfattade, kunde hafva in-
ledt det i förveeklingar, som voro fulla af faror.
Men den värde talaren utöfvar icke rättvisa, dä han
tillräknar regeringen och konungens rädgifvare skul-
den för de politiska åtgärder, som då vidtogos. Icke
blott regeringeen, utan hela representationen, det vill
säga samtliga . riksständen, hela svenska folket, ja,
öfven det norsiska, hafva sin del uti 1848 ärs politik,
lifvades af sanmma sympathier för det orättvist an-
fallna Danmanrk, och voro enige om medlen att kom.
ma det till bjijelp. Under sädana förhållanden mäste
en regering hhandla så, som Konungen gjorde 1848
Det fanns knaappt ett val, aldrahelst då det ej låte
sig förnekas, att Sveriges säkerhet hotades genon
Danmarks farsa. Men om denna omständighet, i för
ening med den allmänna hänförelsen för Danmark:
goda och väl uppehällna sak, kan förklara och böl
anses rättfärdiga 1848 ärs krigspolitik, sä hindrar
detta ieke, att vi nu efteråt böra erkänna den stora
fara, för hyilken Sverige utsatte sig genom att utar
direkt yttre tväng afvika från det system af neutra
litet, som en föregående regering med visdom och
fasthet grundlagt, och som landets läge medgifvre
att i det aldralängsta upprätthålla. Om farorna at
öfvergifva denna politik är jag af den värde talaren
tanka. Då jag säger detta, kan jag ej afhälla mij
från att uttrycka den fägnad, hvarmed jag hört de
värde talaren så varnit omfatta idten om Sverige
neutralitet, säsom grundvalen för dess politiska sy
stem. Det var denna id, som bestämde konun;
Carl Johans jpolitik i mängfaldiga förhällanden, de
den personligga eller nationala ärelystnaden likason
uppfordrade ttill helt andra rädslag. Men han sto
alltid fast vidl sin stora id, och dermed har han lag
en säkrare grund för fäderneslandets beständ oc
sjelfständighet, än eröfringar och vidgadt politiskt in
flytande någoasin kunnat göra. Derföre öfvergaf ha
hvarje tanka att ega eller behälla besittningar påan
dra sidan Ösersjön, — och sedan de skandinavisk
kronornas förening gjort Norden nästan till en
kunde han ned skäl hoppas ett längt och betryggad
lif för den h:rrskande ideen i hans system för de
yttre politiker: den Skandinaviska Nordens ära oc
befästade sjefbeständ.
—— sesosaa——
(Insändt.)
oe - . Ser mm AA Jas AA