ifven ett och annat misstag influtit vid nedskrifvan-ti
let af det ifrågavarande förslaget till national-repre-sj
sentationens ombildande, så var dermed likväl ickela
värre, än att dessa misstag efteråt kunnat afbjelpas,g
och frågan hade, utan hinder häraf, kunnat och bort
få en helt annan utgång, om konungens råädgifvare
med värma och kraft ätagit sig densammas genom-
lrifvande. Men, sedan frågan föll, så hade konun-
sens rädgifvare bort inse vigten utaf att förekomma
de samhället upprörande politiska agitationerna genom
framläggande af ett omarbetadt nytt förslag i sammi
syftning till Rikets Ständers pröfning vid denna riks-
dag. Jag är öfvertygad, att, om döden icke så snar
bortryckt den minister, som på ett annat rum yttra-
de, att frågan icke kan falla, så hade densamm
nu varit lyckligen löst. Men jag fruktar, alt mange
ljus förhoppning för värt fosterland och denna, sävö?
som flera andra stora frägor, blefvo med honom graf.
agde. Lika litet, som jag säledes kan instämma :
berömmet öfver den behandling, landets största frägs
utaf konungens nuvarande rädgifvare fått röna, lik:
litet kan jag tillerkänna dem kraft och allvarlig vilj:
i afseende ä de öfriga frågorna. Hafva de väl rät:
uppskattat behofvet och vigten, att till Ständernar
granskning och antagande öfverlemna redan utarbe
tade förslag till ny civil-, kriminal- och kyrkolag.
deraf kriminallagen utan tvifvel mest är af behofve
päkallad? — Och likväl hafva Rikets Ständer sedar
mänga är tillbaka och allt fortfarande ädagalagt, ei
olott att de vilja samma förslag, utan ock att de ör
ska det snart genomfördt, enär de tillsläppt så be
tydliga anslagssummor, icke blott till detta och d:
indra lagförslagens utarbetande, utsn äfven till upp
förande at fängelser efter det nya straffsystemet
Dermed här of lbart åsyftats åtminstone den ny:
strafflagens antagande samtidigt med de nya fängelse
byggnadernas uppförande, så att den ena ätgärden,
så att säga, räckt den andra handen, till betryggandt
af landets framskridande i sedligt afseende.
Enahanda negativa förfarande har iakttagits al
konungens rädgitvare, i afseende på en annan, fög:
mindre vigtig fråga för landet, den nämligen, son
rörer ett så väl behöfligt ordnande aft undervisnings
verken. Vid sista riksdag gäfvo rikets ständer rege
ringen ett i sanning otvätydigt förtroendevotum ge-
nom beviljande af ett anslag af rdr 90,000 för ge
oomförande af denna fråga. Den då afgängne eckle
siastikministern hade redan, i afseende hära, utarbe
tat ett mycket förtjenstfullt förslag. Har väl nämnde
förtroendevotum af den efterträdande ministern si
omottagits, värdats och behandlats, som rikets stän-
ler väntat och med deras afsigter öfverensstämt? —
Jag befarar högeligen, att denna fråga, när man fin
ner, huru den blifvit olika på olika ställen tillämpad,
icke kan besvaras annorlunda, än med nej!
Den af konungens ministrar, hvilken uti föreva-
rande betänkande fått de flesta anmärkningarne på
sin lott, är chefen för landtförsvarsdepartementet.
Hura han förvaltat sitt ombetrodda värf, och hva
ringa vigt han fästat vid bekofvet af landtförsvaret:
rdnande, har en annan talare före mig klart och ut-
förligt ädagalagt. När man betänker de olika an-
slagssummor, som rikets ständer, riksdag efter riks-
lag, beviljat för fjerde hufvudtiteln, och till hvilker
grad de vuxit under de sista 36 ären, oaktadt det
jägre befälets aflöning icke motsvarar deras billiga
fordringar, så kan ej annat, än med bekymmer mot-
ses ett sådant ideligt stigande uti landets utgifter för
denna förvaltningsgren. Och ändå skulle landet vara
villfreds med dessa kännbara uppoffringar, om erfa-
renheten, emot hvad nu är förhällandet, gifvit vic
handen, att de oundgängliga förändringar, som landt-
försvaret tarfvar, gått i bredd med de dryga anslagen
dertill. Säsom det nu är, lärer icke mängen finnas,
som förväntar nägot synnerligt i förbättringsväg a!
denne rädgifvare, ens vid armcens materiel, hvar:
tillständ 1848 beskrefs, säsom varande föremäl för så
lifligt klander.
Bland frägor, vid hvilka under den ifrägavarandel.
regeringsperioden allt för litet ätgjorts, intager der
am det för jordbruket betungande skjutsningsbestyret
ett betydande rum. Bebjertande det tryckande för
landtbrukaren i detta besvär, ingingo rikets ständer
vill regeringen med anhällan om detsammas ordnande
på annat sätt, i afsigt att lindra bördan för de tryckta. .
Xegeringen hörde ock konungens befallningshafvande
i detta ämne. De fleste af dessa myndigheter till-
;tyrkte ocksa förändringen. Men föga eller intet re-
sultat har likväl deraf blifvit, utan synes, som dette
för landtmannen så i moraliskt, som ekonomiskt afse-
unde förstörande onus skulle med få undantag för-
ulifva, sädant det är.
Att döma a. den stora frägan om skatteförenkling
och erforderliga förändringar i uppbördsväsendet, har
-regeringen icke eller under denna period utveckla:
;den verksamhet, som vederbort, och landet med skä!
haft att förvänta. Vid sista riksdag lemnades i denne
räga en kongl. proposition på en bredare basis, son
äl i vissa delar väckte motständ, men ock i andre
anns antoglig. Den rädgifvare hvilken, nu inneha
dnansportföljen, har, såsom föredragande, kontrasig
erat en ytterligare proposition i detta vigtiga ämne.
vari an behandlats på ett sätt, som jag frukta
cke verkar eller leder till belätenhet. Jag hänvisa
i detta hänseende till det omdöme, jag för icke längt
edan uttalat; då den kongl. propositionen i detta
ständ föredrogs och hvaraf synes, att man i denni
fråga gätt tillbaka, i stället för framåt.
Den cekovomiska lagstiftningen är visserligen i
konungens hand; men jag tror, att regeringen sjel:
bör Önska, att skilja densamma ifrån sig. Derige-
nom skulle de betungande göromäl, hvarmed rege-
ringen belastas, försvinna och tid, säsom jag föru
intydt, blifva öfrig, att mera ostördt lägga hand vic
maktpåliggande statsekonomiska frågor. De ekono
miska ärenderna skulle ock vinna en snabbare be-
handling genom deras öfverlemnande till särskilda
auktoriteter och lokalmyndigheter, hvarigenom många
inledningar till obelatenhet eller missförständ emel-
lan de bada statsmakterna kunde undanrödjas. Fö
konungens rädgifvare vore detta ett värdigt föremål,
lerå regentens uppmärksamhet borde fästas. Huru de
auvarande uppfyllt sin bestämmelse härutinnan, lemnar
jag till ständet att bedöma.
Tull-lagstiftningen är ock ett särskildt kapitel i bi-
storien om konungens rädgifvares verksamhet. Men
let är för vidlyftigt, att jag nu skulle kunna taga
mig friheten, att trötta med afbandlande af dette
imne i speciela delar. Jag vill endast nämna, att,
dä man sett af statsrädsprotokollerne, huru denni
lagstiftningsgren behandlats, och de yttranden, som
i konseljen föregätt dylika frägors afgörande, så kan
I men icke annat än beklaga det sätt, hvarpi flerta-
iet af konungens rädgifvare bedömt dessa för riket st
I vigtiga frågor.
1. Af allt hvad jag nu haft den äran anföra kommer
- jag till den slutsats, att, lika med br Wern, tillstyrka,
r att, jemlikt 107 s regeringsformen, rikets ständer
- mätte hos konungen skriftligen anmäla deras önskan,
att Kongl. Maj:t ville ur statsrädet och ifrån embe-
tet skilja icke allenast chefen för landtförsvarsdepar-
L
tementet, utan derjemte alla öfriga nuvarande herrar
statsräder, med undantag af chefen för sjöförsvars-
. departementet, hvilken genom framläggande af plan
FEEL OR ATEA ALI ISTART EE a TAS. SERGE ATERN D.
I
Å
;
en annan förändring i tingens vanliga ord-