ir dimman kringblicka nejden, eller Natavalls
stenkyrka: de sju remnade jätteblocken, eller
bautastenarne der borta vid byn, eller Kungs-
ällan der elfte Carl drack — och det är nor-
diskt alltigenom: nordiskt som oldtidsrunorna
i Runamos bergshällar: en hel hjeltetid ligger
gömd derunder 7).
Var naturen här sådan, var det ej under-
ligt. att Annas öga så länge dröjde öfver Svan-
sjöms stränder, der hon stod jemt ett år efter
mfvranskildrade händelser.
Det var nu, likasom då vi sågo henne vid
Djupafors en qväll i solnedgången; men det
som denna gång fiste hennes uppmiärksam-
het, var icke ensamt solens sjunkande maje-
stät: en by-brand, som på andra sidan sjön
slog fram i förfirliga eldslågor, mellan hvilka
rökpelaren långsamt virade sig upp mot ho-
risouten, gjorde naturskädespelet ännu frappan-
tare, ehuru hemskt, och fingslade ocksa An
nas blickar, De bortdöende solglimtarne och
eldstungerva mötte hvarandra, och Svansjöns
vågor öterspeglade dem begge — en himmelsk
eld, en jordisk brand, den törra mild, skön;
dem sednare förtirende och hemsk, så i na-
turren som menniskohjertat!
sÅnna såg länge, länge derpå. Men det ä
ju . rysligt sköuvto, yttrade hon till ett ungt
fruuniimmer, som satt bredvid henne på en
steen och genom en kikare oroligt betraktade
breanden.
1 Lågan visade sig allt högre och högre, all
blef luften, allt starkare jemmerskrie:
rör
ochh de vu? Lurraropen från de svenska ryt
taresqvadronerna, och snart var sn: pphanarne:
sordna näste blott en rykande grushög.
Det var nemligen i Jwi månad år 1677.
de com värst det sköna Ble-
ce
närkverdiga runsk
Ruramos Lä
y Vi bedja 1
nologien att hafva förlagt
månader sednare än de verkligen passerade; red
i Februari 1677 afsände nemligen Curl XT bröde