( ; 1 riherrinnan v. Kalnows syster, och hennes lotter äro längesedan hemresta, sedan baron )tto velat skänka kusinen endast sin mvänkapa. Scenen för dessa tilldragelser är dels rum! ch paviljong på Örminge bruk, dels hafstranden bland skären, ett rum hos Thomas: rsson, ett grufschackt, slutligen en plats itanför prestgården, med öppen utsigt öfver vafvet. Af dessa erbjöd hafsstranden, med sina klippor och rullande böljor, en vacker anblick, äfvensom den af kulörta lyktor och bloss upplysta grufvan. Att i minnet bibehålla och derutur genomföra en kritik öfver a!la dessa handlingar ych scener är icke gerna möjligt. Vi måstel således inskränka oss endast till några kortal: untydningar, några vänliga frågor till förfataren. Månne icke denne bokhållaren Knutssons erson gerna kunde hafva varit helt och hälet borta, i ett skådespel, som redan är öf-l: rerhopadt nog af personer och händelser, utan utt en för pjesens sammanhang helt och hålet främmande episod (Knutssons kärlek m. mn.) och en för öfrigt temligen fristående person vehöft införas såsom fyllnad? Man hade då visserligen fått sakna effektscenen vid friherrinnans middagsbjudning, indgått att se prof på baron Ottos förmåga tt spara på resor och på hans generositet, på Knutssons oegennyttiga kärlek, m. m., men man hade också undgått att dragas med sin uppmärksamhet ifrån hufvudämnet till en person, som är mer än biperson, utan att likväl stå i något egentligt sammanhang med det hela. Om förf. framställt hans person, för att få gissla det falska föreställningssätt, att en baron byter om namn, för att cj anhedra sin titel och sitt namn genom en tjenare: kall, så hade han åtminstone bordt vara nog konseqvent att ej låta baronskapets återupptagande blifva beroende af egendomsförvärf, Månne det ej hade varit följdrigtigare, enligt författarens åsigter, att baron Otto erkänt sin kusin och tvungit honom återtaga sitt namn, såsom bokhållare och såsom sådan bjudit honom till sitt bord? — När man vill framhålla en fördom, skall man gå i grund med saken och ej röja, att man sjelf är smittad af en flägt af samma fördom. Den flyktige Haraldssons uppträdande på scenen ur vattnet var ett vågadt försök. Hade en komisk figur uppträdt på detta sätt, så hade det kunnat vara af god effekt; men att låta styckets mest tragiska gestalt så göra sitt första framträdande, var ett misstag, som borde korrigeras. Förf. har måhända ock redan funnit detta, ifall han hört de qväfda skratt, hvarmed Haraldsson af en stor del utaf publiken helsades. — Månne det ej är litet onödigt att baron Otto skall två gånger rädda sin faders mördare, allramest som räddningen vid det sednare tillfället var temligen onödig, sedan den starke simmaren redan hunnit till stranden? — Månne det ej också var litet oförsigtigt af Haraldsson, att ge sig af och simma en hel tjerdingsväg i en tjock sjömanskavaj och stöflor? Sjelfva Gjöreke hade ej gått ut med ett sådant experiment och vibetvifla att någon simmare på jorden, icke ens Lord Byron, gjort det efter. — Mot slutscenen i denna akt skulle man kunna invända, att den är för mycket stillastående; en motsatt ytterlighet mot de grandiosa effektscener, hvarmed hr Jolin brukat afsluta akterna 1 sma föregående skådespel. Mot förlofningssceren i grufvan, äfven med all dess dekorations-effekt och den komiska effekten af mamsell Fridolins nedstigande, framställa sig dock många dubier. Mäånne det är naturligt och öfverensstämmande med den takt man bordt vänta af friherrinnan v. Kalnow, atthon med champagneglaset i hand, vid sin mördade mans graf, sjelf proponerar en förlofningsskål, derom hon ej ens hört kontrahenterne? — Ganska vackra och effektrika äro deremot scenerna emellan baron Otto och Haraldsson samt mellan denne sednare och hans återfunna hustru i samma grufva. En mängd mer eller mindre naturliga, men alltid effektfulla scener förekomma i Thomas Erssons stuga, mellan den blinda, hårda bondaristokraten, hans för honom länge obekantö dotter, tjenstepigan Anna, dotterdottern Elin. och mågen Haraldsson. Scenen då Anna Elin igenkänner sitt förlorade barn kan stäl. las i jemnbredd med scenen i Hugos roman. Notre Dame, då den vansinniga botgörerskar låterfinner i Esmeralda sin dotter. Vackra fängslande scener förekomma äfven emellar Ibaron Otto och Elin, emellan Haraldsson ocl friherrinnan m. m. Denna sednare störes doch laf friherrinnans försök att under all sin öfver raskning och förskräckelse söka tända på ljusen Om hela den dramatiska handlingen kar man säga, att den, med alla de invänninga man emot många detaljer skulle vilja göra fängslar intresset. Den anmärkning man emo det hela dock måste göra är att allt är fö mycket hopsatt, att det icke är en fullt na turlig utveckling. Man hör,, såsom, om v ej missminna oss, Geijer yttrade om Skäll nora qvarn, machincriet knaka alltigenom Såsom exempel härpå torde endast behöfv anföras, huru två bref måste förkomma fö att lösa Elin från sin förbindelse med Sve Olsson, huru dennes brudskara kommer fört pastorns gård och huru slutligen, just i gref vens tid, underrättelse anländer att Haraldsso och Märta afseglat. Hela denna hopsättnin är, såsom sagdt, mycket konstlad. Rörande de framställda personernas karak terer, dessas individualisering och konseqvent genomförande, vore mycket att säga, om ti och utrymme sådant medgåfve. Klarast fram står den unge baronens karakter. Den i