(
;
1
riherrinnan v. Kalnows syster, och hennes
lotter äro längesedan hemresta, sedan baron
)tto velat skänka kusinen endast sin mvän-
kapa.
Scenen för dessa tilldragelser är dels rum!
ch paviljong på Örminge bruk, dels hafs-
tranden bland skären, ett rum hos Thomas:
rsson, ett grufschackt, slutligen en plats
itanför prestgården, med öppen utsigt öfver
vafvet. Af dessa erbjöd hafsstranden, med
sina klippor och rullande böljor, en vacker
anblick, äfvensom den af kulörta lyktor och
bloss upplysta grufvan.
Att i minnet bibehålla och derutur ge-
nomföra en kritik öfver a!la dessa handlingar
ych scener är icke gerna möjligt. Vi måstel
således inskränka oss endast till några kortal:
untydningar, några vänliga frågor till förfat-
aren.
Månne icke denne bokhållaren Knutssons
erson gerna kunde hafva varit helt och häl-
et borta, i ett skådespel, som redan är öf-l:
rerhopadt nog af personer och händelser, utan
utt en för pjesens sammanhang helt och hål-
et främmande episod (Knutssons kärlek m.
mn.) och en för öfrigt temligen fristående person
vehöft införas såsom fyllnad?
Man hade då visserligen fått sakna effekt-
scenen vid friherrinnans middagsbjudning,
indgått att se prof på baron Ottos förmåga
tt spara på resor och på hans generositet, på
Knutssons oegennyttiga kärlek, m. m., men
man hade också undgått att dragas med sin
uppmärksamhet ifrån hufvudämnet till en per-
son, som är mer än biperson, utan att likväl
stå i något egentligt sammanhang med det
hela. Om förf. framställt hans person, för att
få gissla det falska föreställningssätt, att en
baron byter om namn, för att cj anhedra
sin titel och sitt namn genom en tjenare:
kall, så hade han åtminstone bordt vara nog
konseqvent att ej låta baronskapets återuppta-
gande blifva beroende af egendomsförvärf,
Månne det ej hade varit följdrigtigare, enligt
författarens åsigter, att baron Otto erkänt sin
kusin och tvungit honom återtaga sitt namn,
såsom bokhållare och såsom sådan bjudit ho-
nom till sitt bord? — När man vill framhålla
en fördom, skall man gå i grund med saken
och ej röja, att man sjelf är smittad af en
flägt af samma fördom.
Den flyktige Haraldssons uppträdande på sce-
nen ur vattnet var ett vågadt försök. Hade
en komisk figur uppträdt på detta sätt, så
hade det kunnat vara af god effekt; men att
låta styckets mest tragiska gestalt så göra sitt
första framträdande, var ett misstag, som bor-
de korrigeras. Förf. har måhända ock redan
funnit detta, ifall han hört de qväfda skratt,
hvarmed Haraldsson af en stor del utaf publi-
ken helsades. — Månne det ej är litet onödigt
att baron Otto skall två gånger rädda sin fa-
ders mördare, allramest som räddningen vid
det sednare tillfället var temligen onödig, se-
dan den starke simmaren redan hunnit till
stranden? — Månne det ej också var litet oför-
sigtigt af Haraldsson, att ge sig af och sim-
ma en hel tjerdingsväg i en tjock sjömans-
kavaj och stöflor? Sjelfva Gjöreke hade ej
gått ut med ett sådant experiment och vibe-
tvifla att någon simmare på jorden, icke ens
Lord Byron, gjort det efter. — Mot slutscenen
i denna akt skulle man kunna invända, att
den är för mycket stillastående; en motsatt
ytterlighet mot de grandiosa effektscener,
hvarmed hr Jolin brukat afsluta akterna 1 sma
föregående skådespel.
Mot förlofningssceren i grufvan, äfven med
all dess dekorations-effekt och den komiska
effekten af mamsell Fridolins nedstigande,
framställa sig dock många dubier. Mäånne
det är naturligt och öfverensstämmande med
den takt man bordt vänta af friherrinnan v.
Kalnow, atthon med champagneglaset i hand,
vid sin mördade mans graf, sjelf proponerar
en förlofningsskål, derom hon ej ens hört kon-
trahenterne? — Ganska vackra och effektrika
äro deremot scenerna emellan baron Otto och
Haraldsson samt mellan denne sednare och
hans återfunna hustru i samma grufva.
En mängd mer eller mindre naturliga, men
alltid effektfulla scener förekomma i Thomas
Erssons stuga, mellan den blinda, hårda bond-
aristokraten, hans för honom länge obekantö
dotter, tjenstepigan Anna, dotterdottern Elin.
och mågen Haraldsson. Scenen då Anna
Elin igenkänner sitt förlorade barn kan stäl.
las i jemnbredd med scenen i Hugos roman.
Notre Dame, då den vansinniga botgörerskar
låterfinner i Esmeralda sin dotter. Vackra
fängslande scener förekomma äfven emellar
Ibaron Otto och Elin, emellan Haraldsson ocl
friherrinnan m. m. Denna sednare störes doch
laf friherrinnans försök att under all sin öfver
raskning och förskräckelse söka tända på ljusen
Om hela den dramatiska handlingen kar
man säga, att den, med alla de invänninga
man emot många detaljer skulle vilja göra
fängslar intresset. Den anmärkning man emo
det hela dock måste göra är att allt är fö
mycket hopsatt, att det icke är en fullt na
turlig utveckling. Man hör,, såsom, om v
ej missminna oss, Geijer yttrade om Skäll
nora qvarn, machincriet knaka alltigenom
Såsom exempel härpå torde endast behöfv
anföras, huru två bref måste förkomma fö
att lösa Elin från sin förbindelse med Sve
Olsson, huru dennes brudskara kommer fört
pastorns gård och huru slutligen, just i gref
vens tid, underrättelse anländer att Haraldsso
och Märta afseglat. Hela denna hopsättnin
är, såsom sagdt, mycket konstlad.
- Rörande de framställda personernas karak
terer, dessas individualisering och konseqvent
genomförande, vore mycket att säga, om ti
och utrymme sådant medgåfve. Klarast fram
står den unge baronens karakter. Den i