midt i natten drifvas ut på gatan i en främmande stad. Detta i förening med platsens ovanliga: och dystra utseende i den mörka natten ledde! oss snart på den aningen att vi råkat i ett röfvarenäste och att man önskade oss på gatan för att i firid få anamma våra saker. Jag förehöll betjemingen i skarpa ordalag deras otillbörliga förrfarande mot främlingar, som första gängen besökte Paris. Ännu något ovan vid språlket och på det högsta förtretad begagnade jag icke de utsöktaste ordalag. Betjeningen blef storordig igen och bullret tilltog mer och mer. Några främmande, öfversittare i källarsalen, tillkommo och ökade våra motståndares antal. Bland andra utmärkte sig en mycket lång kastilianare samt en kort och fet piemontesare, hvars ansigte ll åtminstone 150 procent betäcktes af ett tjockt svart skägg. Dessa herrar, något upprymda, men ick öfverlastade, visade genast mycken benigenhot att uppträda som våra motståndares eekundanter. — Piemontesaren satte händerna i sidorna och höll ett långt tal på ett språk som skulle vara franska, men hvaraf jag cj förstod hvart femte ord. Sedan jag fått göra honom begripligt, att han, om han önskade tala med mg, orde tala ett språk, Som någon menniska kunde förstå, frågade han helt kort: ,talar ni italienska? IT hastighetenn och i förtreten svarade jag: jag talar alltlt hvad ni vill, blott jag erhåller logis öfver naatten. Och nu blef hans oration på dettar språk ännu obegripligare. Mina begge reskomrater, som väl icke förstodo samtalet, men dock af åtbörderna tydligt förnummo att bir icke var fråga om vänskaps. betygelser, slöto sig tätt intill n och sökt hålla mig I) Her E., mera hetlef rad, hviskade mig i örat (en dock öfverfiöd försigtighet): stå bara på dig, jag slåss ti sista man. om det gäller., Den andra he