midt i natten drifvas ut på gatan i en främmande
stad. Detta i förening med platsens ovanliga:
och dystra utseende i den mörka natten ledde!
oss snart på den aningen att vi råkat i ett
röfvarenäste och att man önskade oss på ga-
tan för att i firid få anamma våra saker. Jag
förehöll betjemingen i skarpa ordalag deras
otillbörliga förrfarande mot främlingar, som
första gängen besökte Paris. Ännu något
ovan vid språlket och på det högsta förtretad
begagnade jag icke de utsöktaste ordalag.
Betjeningen blef storordig igen och bullret
tilltog mer och mer. Några främmande, öf-
versittare i källarsalen, tillkommo och ökade
våra motståndares antal. Bland andra ut-
märkte sig en mycket lång kastilianare samt
en kort och fet piemontesare, hvars ansigte
ll åtminstone 150 procent betäcktes af ett
tjockt svart skägg. Dessa herrar, något upp-
rymda, men ick öfverlastade, visade genast
mycken benigenhot att uppträda som våra
motståndares eekundanter. — Piemontesaren
satte händerna i sidorna och höll ett långt
tal på ett språk som skulle vara franska, men
hvaraf jag cj förstod hvart femte ord. Sedan
jag fått göra honom begripligt, att han, om
han önskade tala med mg, orde tala ett
språk, Som någon menniska kunde förstå,
frågade han helt kort: ,talar ni italienska?
IT hastighetenn och i förtreten svarade jag:
jag talar alltlt hvad ni vill, blott jag erhåller
logis öfver naatten. Och nu blef hans ora-
tion på dettar språk ännu obegripligare. Mina
begge reskomrater, som väl icke förstodo
samtalet, men dock af åtbörderna tydligt för-
nummo att bir icke var fråga om vänskaps.
betygelser, slöto sig tätt intill n och sökt
hålla mig I) Her E., mera hetlef
rad, hviskade mig i örat (en dock öfverfiöd
försigtighet): stå bara på dig, jag slåss ti
sista man. om det gäller., Den andra he