brun, för att: begagna mästarens undervisning: Denna rörelse, detta trägna arbete var mig nyttigt. Jag hade redan femton gånger begifvit mig till slottet och ätervändt, då jag en morgon mötte en man och ett barn. Mannen var en reslig gubbe, med starkt uttryckta drag och som bar alpinnevånarnes drägt.n Barnet, som han ledde vid handen kunde vara omkring fyra år. På fötterna hade det stora träskor, som kommo snön att knarra; bar en med gördel sammanknäpt liten fårskinspels oci på hufvudet en yllemössa, som betäckte öromen och en del af pannan.n Allt dettaa var torftigt, men snyggt. En skarp nordlig vind med snöglopp piskade emot cde två vandrarne.n Barnet greet och höll sin lilla hand, rödblå af köld, öfver sina ögon.. Då afståmdet, som åtskiljde oss minskades, såg jag, att äfven stora tårar flöto stilla utefter gubbens fårade kinder och nedföllo i hans grå skigg, der de stelnade. Han bar en liten rensel under armen.n. Den som lidit, intresserar sig för all SOrg; dessutom i dessa ifrån civilisationen mera aflägsna landsikap, är det icke sällsynt att mötande ti.:tala. hvarandra. Enligt bruket helsade alltså bornden. Jag besvarade hans höflighet, och närrmande mig honom sade jag med deltagande tcon: Er lille mar svårt för att gå; han fryser — och det gör att han gråter.s Det äricke mitt barn., sade bergsbon sorgligt, och det är icke för kölden han gråter; han är van vid den., Ni ämne er till Embrun?a Ja min lerre.v Ni har tå mil dit . . . det blir besvörligt vid detta väder och väglag.