En blick på Sorfarstendömet Finlands
Natnallitieratur.
Efter pof. C. Molbech.
(Ur hans skrift: Ieretning om Finlands National-
Literatur og dens nyceste Tilstand.)
Bland gamla europeiska folkslag, dem vi
ännu känna såsom qvarlefvor af vår verlds-
dels fordna bebyggare, och som hvarken till-
höra det kultursystem eller den språkstam,
som utvecklat och utbredt sig i Europa sedan
nära två tusen år, hafva vi äfven att nämna
Finnarne. Detta folk, hvars namn så ofta fö-
rekommer i det skandinaviska nordens histo-
ria, är nära beslä:gtadt med Lapparne, och ännu
mera med Estherme; lärde och infödde språk-
forskare hafva bragt det till fullkomlig viss-
het, att Lapparne (såväl de norske som de
svenske) äro en sidogren af Finnarne, och att
deras språk stå ännu närmare till hvarandra,
än det kymriska eller gäliska språket till det
irländska, öfvensom att, efter all sannolikhet,
Estherne och Finmarne ursprungligen varit en
och samma stam,, hvilken delat sig norr och
söder om Finska viken. Den egentiga finska
nationen, hvars hufvudsäte ännu i dag är
samma Finland der den alltid haft sin boning,
utsträcker sig derfrån, jemte flera i språkför-
vandtskap med densamma varande sidogrenar,
ötver hela norra Ryssland; men vi vilja här
hålla oss blott till den finska hufvudstammen
i sjelfva Finland, emedan den tidigast uppnått
en viss national-kultur, och emedan dess språk
i den nyaste tiden icke allenast blifvit föremål
för fortfarande filologiska undersökningar, utan
till och med utvecklat sig till ett nytt skrift-
språk.
Ploko allenast språket, utan äfven andra om-
ständigheter utvisa, att Finnarne tidigt känt
en slags kultur, åkerbruk och handtverk;
deremot finna vi sådana ord, som hafva afse-
ende på en högre civilisation, först efter sven-
ska eröfringen, således först omkring sista
hälften af tolfte rhundradet, införda och bil-
dade efter svensla språket. Men om också
finska språket såunda genom sin dubbelhet
(urspråk och svensk efterbildning) lemnar bi-
drag till folkets äldsta kulturhistoria, och un-
derrättar oss att Finnarne ända till svenska
eröfringen, utan satt vara nomader, likväl voro
inskränkta till en: slags enkel, mer kommunal
än egentligen reppublikansk och politisk för-
fattning; emedan de blott bildade bymenighe-
ter med sina föreeståndare, men icke hade nå-
gra ärftliga eller valda furstar, inga städer och
ingen egentlig öffverhet: så måste vi derjemte
anmärka, att sådant, äfven så litet som sven-
ska eröfringen, haft annan inflytelse på språ-
ket, än att detta. utan att undergå några or-
ganiska grundförindringar, omedelbart ur er-
öfrarens språk upptagit sådana ord, som civi-
lisationen efterhand gjort nödvändiga. Språ-
ket bibehöll efteråt, som förut, sin 1 hög grad
egendomliga organiska byggnad och bildning,
oförändradt af all främmande inflytelse.
Då man betraktar finska språkets gramma-
tiska organism och öfriga egenheter, har man
allt skäl att anse: det för ett af de äldsta och
mest oblandade urspråk i hela den asiatisk-
europeiska språkkveriden. Bland alla språk
af den ural-altaitska stammen, dit det rök-
Je. ET nd I AR DE TE AT