dagen, musiken var mindre animerande och Iqvadriljerna voro färre. Madame Bergeval höljde sig i sin pelis oci stod i första salongen, midt uti en grupp a kavaljerer, som till afsked underdånigst bu: gade sig. Hon liksom representerade en drottning. Hon var det i sjelfva verket igenom skönhet, behag och snille. Jag har väntat er, min herre,, sade hon til. sin man, då han med Esteve inträdde. Vi afbida nu era befallningar,, svarade der förre. Hon skyndade utföre trappan, hoppade upp i en vagn och helsade sina åtföljande tillbedjare, hvilka, betraktande mr Bergeval med ett afundsamt öga, sade: Lycklige dödligela Vagnen aflägsnade sig och stannade framför ett stort tvåvåningshus. Monsieur Bergeval, som först steg ur vagnen, räckte handen åt sin fru. Hon begagnade sig icke af den. Hon behandlade mannen som en betjent. Det var, som hade hon icke en gång gifvit akt på hans närvaro. Det var bedröfligt att se. Då man inträdt i salongen, sade hon till honom värdslöst: pLyckönska er, min herre; utom de taflor. som konsuln af er beställt, har han ifrån sin suverän för er erhållit en dekoration; se hin är diplomet.n Esteve blef uppmärksam. Möålaren tog papperet och sade då han utvecklade det: Suzanne, ni är en engel, alltid tänker ni på att intressera edra vänner för mig... tackln... Och drifvyande modet ända till heroism fortfor han: