dagen, musiken var mindre animerande och
Iqvadriljerna voro färre.
Madame Bergeval höljde sig i sin pelis oci
stod i första salongen, midt uti en grupp a
kavaljerer, som till afsked underdånigst bu:
gade sig.
Hon liksom representerade en drottning.
Hon var det i sjelfva verket igenom skön-
het, behag och snille.
Jag har väntat er, min herre,, sade hon til.
sin man, då han med Esteve inträdde.
Vi afbida nu era befallningar,, svarade der
förre.
Hon skyndade utföre trappan, hoppade
upp i en vagn och helsade sina åtföljande
tillbedjare, hvilka, betraktande mr Bergeval
med ett afundsamt öga, sade:
Lycklige dödligela
Vagnen aflägsnade sig och stannade fram-
för ett stort tvåvåningshus.
Monsieur Bergeval, som först steg ur vag-
nen, räckte handen åt sin fru.
Hon begagnade sig icke af den.
Hon behandlade mannen som en betjent.
Det var, som hade hon icke en gång gifvit
akt på hans närvaro.
Det var bedröfligt att se.
Då man inträdt i salongen, sade hon till
honom värdslöst:
pLyckönska er, min herre; utom de taflor.
som konsuln af er beställt, har han ifrån sin
suverän för er erhållit en dekoration; se hin
är diplomet.n
Esteve blef uppmärksam.
Möålaren tog papperet och sade då han ut-
vecklade det:
Suzanne, ni är en engel, alltid tänker ni
på att intressera edra vänner för mig...
tackln...
Och drifvyande modet ända till heroism fort-
for han: