väl framställningar till Regeringen som ho
Rikets Ständer, och i tidningar. hvariblan
vid många tillfällen i detta blad, hafva artik
lar blifvit införda hvari åtskilliga förhållan
den anförts såsom skäl, såväl för reformer me
Landtstatens organisation, som för ett rättvi
sare och förbättradt aflöningssätt. Under ti
den af sista riksdagen hafva äfven flera upp
satser varit insända, men då de icke hufvud
sakligen innehållit något annat än hvad föru
Ivarit ofta anfördt och andra ämnen erfordrad
Jallt det utrymme vi kunnat i bladet dispo
nera, hafva de icke blifvit införda. Äfvei
den här nedan stående handling hafva vi ick
förr än nu kunnat meddela, ehuru den, fö
de deri förekommande faktiska uppgifter, för
tjenar stor uppmärksamhet. Den blef i sistl
Juli månad ingifven till civildepartementet oci
är af följande innehåll:
Stormäktigste, Allernädigste Konung!
Af de embets- och tjenstemanna-corpser, hvilka
lönevilkor bestämdes i sammanhang med Indelnings
verket, och om hvilkas, sä att säga, stjuffaderlig:
behandling den store regulatorn sjelf vittnade i de
historiskt vordna yttrandet: Må nu mine embets- ocl
tjenstemän blifva salige; rika skola de icke blifva
har Landtstaten tvifvelsutan befunnit sig mest van
lottad, såväl genom ojemnheten i regleringen af löne
förmånerna från början, som genom dessas otillräck
lighet i allmänhet. Väl hafva ätskilliga försök til
jemnkningar härutinnan tid efter annan blifvit gjorda
men desse jemnkningar hafva, säsom endast partiella
snarare invecklat än utredt förhällandet, och då de
hela lemnat tjenstemännens billiga anspråk på en
deras samhällsställning och nödtorftiga behof motsva
rande löneinkomst, otillfredsställde. Först, så vidt v
vete, vid 1823 ärs riksdag, blef frägan om en all
män lönereglering och tillökning för landtstaten upp.
tagen, såsom vigtig -och maktpäliggande, icke alle
nast för tjenstemannacorpsen ensam, utan för staten
och innevänarne sjelfve, hvilkas fördel och rätt an-
sägs till icke ringa del hvila på det tidsenliga obe-
roendet i ekomomiskt afseende hos administrationens
yttersta vehikel för verkställigheten af sina åliggan-
den. Också behandlades denna fräga af bäda de
höga statsmakterna så allvarligt, att redan året der-
på Kongl. kammarkollegium och statskontoret vidtoge
ätgärder för inhemtande, genom uppgifter af då va-
rande löneförhällanden samt länsstyrelsernas utlätan-
den, af erforderlige grunder till det bemälde embets-
verk i nåder anbefallda -underdåniga förslaget till
omförmälde reglering; och hos landtstaten föddes ett,
såsom det ville synas, väl grundadt hopp om ett slut
på dess mångåriga betryck och det förödmjukande,
att icke säga förnedrande, som medlen till en möj-
lig subsistens sedan äldre tider hembure ät tjenste-
män, för hvilka likväl, på grund af bildning och
rättsbegrepp, medborgerlig dygd icke var mera främ
mande än de mängfaldiga tjenstepligterna.
Efter det de förvaltande verken ären 1827 och 1835
afgifvit underdäniga utlåtanden i frägan, har den-
samma dock intill denna stund icke kommit till nä-
gon pröfning, än mindre nägot slut, utan blifvit un-
danskjuten, först för att sammanföras med tillämnad
ombildning af embetsverken i allmänhet, och sist för
att bero af den förhanden varande reformen i be-
skattningsväsendet, särdeles hvad angår grundskatter-
na; och landtstaten befinner sig alltså, efter 28 ärs
väntan, på samma öfvergifna ståndpunkt, som den
nnehade innan något deltagande egnades den, under
let anspråken på dess verksamhet snarare ökats än
ninskats.
Såsom höjde öfver omrädet för landtstatens omdö-
nesrätt, hafva ofvannämnde ombildningsfrågor, lika-
om det oskiljaktiga emellan dem och lönereglerin-
sen, icke kunnat blifva ämnen för annat än det un-
lerdänigst. vördnadsfulla erkännande af ätgärdernas
ch beslutens ofelbarhet, som erfarenheten gjort till
len underordnade tjenstemannens pligt, och landt-
taten har alltsä, i löftet om en fördelaktig förändring
dess ekonomiska belägenhet, sett det enda föremäl,
wvarvid den fick fästa sina beräkningar och förhopp-
lingar, under det behofvet manat till försök att be-
eda deras fullbordan.
Uppmuntrad till tälamod af en och annan, fastän
semenligen fruktlös, metion vid riksdagarne, till för-
nån för landtstaten, har den dock inskränkt sina
;gna försök till högst få. De lära egentligen endast
utgöra tvenne.
Under riksdagen är 1844 sammanträdde nemligen
Stockholm ombud af landtstaten i ätskilliga län,
ör att öfverlägga om sättet för en underdänig insi-
mation af dess ifrågavarande angelägenhet. Räd-
rägande sina tillstädesvarande förmän, herrar lands-
öfdingar, upprättade ombuden, efter deras tillstyr-
an, ett förslag till lönereglering, hvilket i form af
nderdänig promemoria aflemnades till då varande
hefen för civil-departementet, herr statsrådet och
ommendören O. J. Fähreus, som, efter genomlä-
andet, täcktes anse förslagets medelmättighet i an-
pråk innebära anledning till detsammas nådiga upp-
agande, och genom löftet att i underdänighet före-
raga ärendet hos Eders Kongl. Maj:t, undanröjde
ehofvet för ombuden att, med ett underdånigt före-
räde, absorbera Eders Kongl. Maj:ts då, mera än
anligt anlitade dyrbara tid. En annan underdånig
nsökning, anropande Eders Kongl. Maj:ts särskilda
ädiga behjertande af landtstatstjenstemännens i Skåne
ch Blekinge, mera än i det öfriga Sverige, ned-
yckta belägenhet, var ämnad att nedläggas i Eders
.ongl. Maj:ts händer, under Dess höga vistande på
rageholm är 1846, men emottogs i anseende till
ders Kongl. Maj:ts iräkade sjukdom, af tjenstgö-
inde kammarherren, med löfte att densamma i un-
erdänighet framlemna.
Då det icke kan vara tillåtet betvifla, att ju om-
;rmäldte underdänige petitioner kommit till Eders
ongl. Maj:ts höga kännedom och säledes jemväl
arit föremäl för Eders Kongl. Maj:ts nädiga upp-
värksamhet, mäste det synas mer än djerft, att un-
ertecknade tjenstemän af landtstaten inom Skåne
äga förnya frågan, synnerligast som de högre admini-
trative reformer, hvaraf densamma kommit i beroende,
nnu icke hunnit genomföras; men då de bekymmer
i lida snart sagdt gränsa till nöd: då, säsom vi förut
underdånighet anmärkt, denna nöd utesluter all
anke på annat än målet för vära vid 1823 är: riks-
ag väckte förhoppningar; dä vi sett äfven inneva-
ande riksdag framskrida, utan att landtstaten synes
afva kommit i åtanka; och då Eder: Kongl. Maj:ts
ända ömma och nädiga deltagande för hvarje li-
ande rättvisar äfven den mest vägade förtröstan på
ädigt öfverseende, kunna vi icke befara att den un-
erdäniga bön, vi gå att nedlägga, skall härifrån
lifva ett olyckligt undantag.
De uppgifter som flere gänger, och sednast sistl.
r blifvit landtstatstjenstemännen och läns -tyrelserne
fordrade, upplysa hurusom lönerne i nägra orter
estå i persedlar, hvilka utgå i penningar efter mar-
egängspris, i andra, jemväl uti persedlar, utgäende
lott efter kronovärdi, samt äter i somliga orter en-!
ast i kontant anslag, föga öfverstigande det vid in-
elningsverkets upprättande fastställda.
Att ett slikt förhållande innebär en betydlig olik-
et inom lika tjenstegrader, är häraf klart, hkaso.n
utsatsen af det hela blir, att lönerne öfverallt ärol: