väl framställningar till Regeringen som ho Rikets Ständer, och i tidningar. hvariblan vid många tillfällen i detta blad, hafva artik lar blifvit införda hvari åtskilliga förhållan den anförts såsom skäl, såväl för reformer me Landtstatens organisation, som för ett rättvi sare och förbättradt aflöningssätt. Under ti den af sista riksdagen hafva äfven flera upp satser varit insända, men då de icke hufvud sakligen innehållit något annat än hvad föru Ivarit ofta anfördt och andra ämnen erfordrad Jallt det utrymme vi kunnat i bladet dispo nera, hafva de icke blifvit införda. Äfvei den här nedan stående handling hafva vi ick förr än nu kunnat meddela, ehuru den, fö de deri förekommande faktiska uppgifter, för tjenar stor uppmärksamhet. Den blef i sistl Juli månad ingifven till civildepartementet oci är af följande innehåll: Stormäktigste, Allernädigste Konung! Af de embetsoch tjenstemanna-corpser, hvilka lönevilkor bestämdes i sammanhang med Indelnings verket, och om hvilkas, sä att säga, stjuffaderlig: behandling den store regulatorn sjelf vittnade i de historiskt vordna yttrandet: Må nu mine embetsocl tjenstemän blifva salige; rika skola de icke blifva har Landtstaten tvifvelsutan befunnit sig mest van lottad, såväl genom ojemnheten i regleringen af löne förmånerna från början, som genom dessas otillräck lighet i allmänhet. Väl hafva ätskilliga försök til jemnkningar härutinnan tid efter annan blifvit gjorda men desse jemnkningar hafva, säsom endast partiella snarare invecklat än utredt förhällandet, och då de hela lemnat tjenstemännens billiga anspråk på en deras samhällsställning och nödtorftiga behof motsva rande löneinkomst, otillfredsställde. Först, så vidt v vete, vid 1823 ärs riksdag, blef frägan om en all män lönereglering och tillökning för landtstaten upp. tagen, såsom vigtig -och maktpäliggande, icke alle nast för tjenstemannacorpsen ensam, utan för staten och innevänarne sjelfve, hvilkas fördel och rätt ansägs till icke ringa del hvila på det tidsenliga oberoendet i ekomomiskt afseende hos administrationens yttersta vehikel för verkställigheten af sina åligganden. Också behandlades denna fräga af bäda de höga statsmakterna så allvarligt, att redan året derpå Kongl. kammarkollegium och statskontoret vidtoge ätgärder för inhemtande, genom uppgifter af då varande löneförhällanden samt länsstyrelsernas utlätanden, af erforderlige grunder till det bemälde embetsverk i nåder anbefallda -underdåniga förslaget till omförmälde reglering; och hos landtstaten föddes ett, såsom det ville synas, väl grundadt hopp om ett slut på dess mångåriga betryck och det förödmjukande, att icke säga förnedrande, som medlen till en möjlig subsistens sedan äldre tider hembure ät tjenstemän, för hvilka likväl, på grund af bildning och rättsbegrepp, medborgerlig dygd icke var mera främ mande än de mängfaldiga tjenstepligterna. Efter det de förvaltande verken ären 1827 och 1835 afgifvit underdäniga utlåtanden i frägan, har densamma dock intill denna stund icke kommit till nägon pröfning, än mindre nägot slut, utan blifvit undanskjuten, först för att sammanföras med tillämnad ombildning af embetsverken i allmänhet, och sist för att bero af den förhanden varande reformen i beskattningsväsendet, särdeles hvad angår grundskatterna; och landtstaten befinner sig alltså, efter 28 ärs väntan, på samma öfvergifna ståndpunkt, som den nnehade innan något deltagande egnades den, under let anspråken på dess verksamhet snarare ökats än ninskats. Såsom höjde öfver omrädet för landtstatens omdönesrätt, hafva ofvannämnde ombildningsfrågor, likaom det oskiljaktiga emellan dem och lönereglerinsen, icke kunnat blifva ämnen för annat än det unlerdänigst. vördnadsfulla erkännande af ätgärdernas ch beslutens ofelbarhet, som erfarenheten gjort till len underordnade tjenstemannens pligt, och landttaten har alltsä, i löftet om en fördelaktig förändring dess ekonomiska belägenhet, sett det enda föremäl, wvarvid den fick fästa sina beräkningar och förhopplingar, under det behofvet manat till försök att beeda deras fullbordan. Uppmuntrad till tälamod af en och annan, fastän semenligen fruktlös, metion vid riksdagarne, till förnån för landtstaten, har den dock inskränkt sina ;gna försök till högst få. De lära egentligen endast utgöra tvenne. Under riksdagen är 1844 sammanträdde nemligen Stockholm ombud af landtstaten i ätskilliga län, ör att öfverlägga om sättet för en underdänig insimation af dess ifrågavarande angelägenhet. Rädrägande sina tillstädesvarande förmän, herrar landsöfdingar, upprättade ombuden, efter deras tillstyran, ett förslag till lönereglering, hvilket i form af nderdänig promemoria aflemnades till då varande hefen för civil-departementet, herr statsrådet och ommendören O. J. Fähreus, som, efter genomläandet, täcktes anse förslagets medelmättighet i anpråk innebära anledning till detsammas nådiga uppagande, och genom löftet att i underdänighet föreraga ärendet hos Eders Kongl. Maj:t, undanröjde ehofvet för ombuden att, med ett underdånigt föreräde, absorbera Eders Kongl. Maj:ts då, mera än anligt anlitade dyrbara tid. En annan underdånig nsökning, anropande Eders Kongl. Maj:ts särskilda ädiga behjertande af landtstatstjenstemännens i Skåne ch Blekinge, mera än i det öfriga Sverige, nedyckta belägenhet, var ämnad att nedläggas i Eders .ongl. Maj:ts händer, under Dess höga vistande på rageholm är 1846, men emottogs i anseende till ders Kongl. Maj:ts iräkade sjukdom, af tjenstgöinde kammarherren, med löfte att densamma i unerdänighet framlemna. Då det icke kan vara tillåtet betvifla, att ju om;rmäldte underdänige petitioner kommit till Eders ongl. Maj:ts höga kännedom och säledes jemväl arit föremäl för Eders Kongl. Maj:ts nädiga uppvärksamhet, mäste det synas mer än djerft, att unertecknade tjenstemän af landtstaten inom Skåne äga förnya frågan, synnerligast som de högre adminitrative reformer, hvaraf densamma kommit i beroende, nnu icke hunnit genomföras; men då de bekymmer i lida snart sagdt gränsa till nöd: då, säsom vi förut underdånighet anmärkt, denna nöd utesluter all anke på annat än målet för vära vid 1823 är: riksag väckte förhoppningar; dä vi sett äfven innevaande riksdag framskrida, utan att landtstaten synes afva kommit i åtanka; och då Eder: Kongl. Maj:ts ända ömma och nädiga deltagande för hvarje liande rättvisar äfven den mest vägade förtröstan på ädigt öfverseende, kunna vi icke befara att den unerdäniga bön, vi gå att nedlägga, skall härifrån lifva ett olyckligt undantag. De uppgifter som flere gänger, och sednast sistl. r blifvit landtstatstjenstemännen och läns -tyrelserne fordrade, upplysa hurusom lönerne i nägra orter estå i persedlar, hvilka utgå i penningar efter maregängspris, i andra, jemväl uti persedlar, utgäende lott efter kronovärdi, samt äter i somliga orter en-! ast i kontant anslag, föga öfverstigande det vid inelningsverkets upprättande fastställda. Att ett slikt förhållande innebär en betydlig oliket inom lika tjenstegrader, är häraf klart, hkaso.n utsatsen af det hela blir, att lönerne öfverallt ärol: