; IL.
Man och hustru.
Läsaren har säkert uppfattat de frarastående
dragen i madame Bergevals karakter; har sett
hvilken säkerhet låg i denna stolta och be-
räknande själ; har anat, att under detta för-
ledande, frivola yttre dolde sig en steril
grund, der ingen enda ädel känsta slagit rot.
En så organiserad qvinnas välde är obe-
räknoeligt. Hon hade medvetande saf sin styrka
— och detta medvetande gaf henme en oer-
hörd djerfhet.
Qvinliga väsenden, sådana som madanre
Bergeval, äro verkliga plågoandar för de
olycklige, som, utan att vara beväpnade med
köld och hyckleri, komma i kontakt med dem.
Före sitt giftermål var målaren begåfvad
med hög inspiration och intelligens. Kärle-
ken, i stället för att hos honom utveckla nya
förmögenheter, blott qväfde dem han egde.
Orsaken var, att den rena, omätliga kärlek,
som brann inom honom, icke fanim någon nä-
ring uti ctt kallt, förtorkadt hjerta; der, hvarest
han sökte ctt älskande hjerta, som. hans, mötte
han blott en stolt och högdragen själ.
Det hade fordrats icke mindre in tio qval-
fulla är för att qväfva denna så rika natur.
Och besynnerligt var, att ju mera hans energi
stärktes under modlöshet, desto mera tilltog
hans kärlek i liflighet; att ju mera hans hu-
stru visade honom likgiltighet och förakt,
desto mera ökades hans passion; så att det
är sannt, att kärleken, som dör af öfverflödig
näring, tillvexer genom försakelser, hvilka för
densamma äro liksom cen grym sporre. Hvarje
gång han ville afkasta den boja, som tryckte
hans själ och för hvilken han rodnade, voro
några ord af sirenen tillräckliga, för att ånyo
fjettra honom. Så paralyserad lemnade hans
vilja honom utan styrka i sin olycka, hvars
hela vidd han kände, (Forts.)