— ——KO-r-—--— ÄH 2 JÖRAN
Hon aflägsnade sig, åtföljd af kammarjung-
frun. :
Esteve och hans far hörde henne inträda i
sina rum i öfre våningen,
O, min far,, sade nu den unge mannen,
sökande att läsa i fadrens ögon; ssäg, är det
väl sannt, att ni är lycklig?...
Tviflar du derpå? Och hvarföre skulle
jag icke vara det?
Och då Estöve alltid hade sin blick fästad
på fadren, förvirrades denne ändtligen som en
brottsling; och med hufvudet sänkt emot brö-
stet, stammade han:
Ja, ja, Jag är lycklig . . . mycket lycklig! ...
Förlåt att jag frågar er, min far; men i det
ögonblick jag återvänder till militärskolan .
ville jag veta, att ni icke lider .. .
Ah! det är rätt, du skall snart lemna mig,
sade målaren matt; jag hade glömt det.,
Har ni ingenting att siga mig? ..M
Nej, mitt barn... ingenting! Lemna mig
nu... jag förmår icke mera... jag återser
dig i MOrgON . .. 0
Med en lidande min tryckte ban sonens
hand.
Han ingick i sina rum. Allena der, fram-
tog han ur sin ficka diplomet, som hans hu-
stru räckt honom, och sönderref det. Sedan
kastande en mörk bliek omkring, sade han:
Jag är allena, allena, min Gud! O, att
Esteve måste resa — öfvergifva mig. Den
vällustiga, nedriga förförerskan omspinner äf-
ven den oskyldige ynglingen med sina nät —
nan måste bort — måste vara okunnig om
allt. . .v
Stödd emot en möbel, med ögonen fistade
på en punkt som en vansinnig, förblef han
rörlig.
Solens första strålar, som skimrade genom
le slutna gardinerna, funno honom på samma
plats och 1 samma ställning,