Hon luttade sitt gråa hufvud mot en sten och fo
bestört uppp vid min ankomst. Jag har intet ond
gjorts, becdyrade hon, och blef först lugn när jag yp
pat mina : afsigter och gifvit henne nägra slantar til
frukost nässta morgon.
— Acksi, jag trodde det var polisen, som ville ti
mig för jaag ligger under bar himmel inom tullarne
sade hon. Jag har en välmäende dotter i Norrland
men vill khellre dö ute på marken, som en hund, äl!
att mitt barn skulle känna sin mors uselhet. Ma
blir vät hiär om nätterna utaf daggen, men när sole:
gätt upp ligger jag qvar en stund och blir snart tor
igen. Jag gär och går, som skulle jag gå igenon
jorden; jag svälter och har likväl icke mod att tag:
af mig lifvet.
Dubbelt beklagansvärd är den, som i älderdomer
icke har något skjul för sin af härda pröfningar bräckta
farkost.
Moderskärleken är starkare än bäde lifvet och nö-
den och dlöden.
Vi älskaa ofta lifvet såsom krigaren sitt förslöade
svärd. Doet gör honom ingen nytta mer, och likväl
kastar hann det icke ifrän sig.
Jag harr i det föregående antydt baracken eller det
stora fattiäghuset på söder, der husvilla af båda könen
tillbringa 1) nätterna den kallare årstiden.
Vid Stawdsträdgärdsgatan ligger för ögat ett till sitt
fire gansska väl värdadt hus, och detta är — fattig-
aracken; men stiga vi öfver tröskeln, finna vi snart
besannade: Kristi ord om dessa hvitmenade grifter,
som gömma de dödas ben och all slags orenlighet.
Här samla sig om qvällarne män och qvinnor till ett
antal af nägra hundrade. Här inqvarteras de, lika-
som boskepen, i bäs och afkläda sina trasor och ut-
sträcka pi härda, kalla golfvet sina våta och genom-
kylda lemmar. En planka, spikad i sned riktning,
tjenar dem till hufvudgärd... icke ett halmsträå el-
ler ens trasorna af ett täcke bestäs dem till bädd öf-
ver eller wnder..... Jag lägger gerna bort penseln
före fullboordandet -af denna mörka tafla. Läsarens
inbillning skall säkert ge den starkaste färg ät kon-
turerna.
Efter vvi äro på detta häll, vill jag föra mina lä-
sare med mig ännu längre bort, i fall man icke all-
deles förloorat häg och mod att följa.
Mä vi, som hastigast, skäda oss omkring bland de
så kallade Hvita Bergen!
Denna stora, stela klippmassa, utan vextlighet,
men af romantisk skönhet, höjer sig i tunga vägor,
lik en oindlig, förstenad suck ur skapelsen. Man
har utsigt öfver Hammarbysjöns af lummiga stränder
beskuggace vatten och i fjerran följer ögat saltsjöns
boljer, der de hoppa ut öfver skären till ett friare haf.
fver och emellan de hvita hällarne slingra sig
små stigar, visande fotvandraren fram till mänga ko-
jor, hvarrmed äfven sjelfva bergstoppen är bebyggd.
äderqvarrnar röra sina vingar omkring oss och stads-
bullret åteerljudar aftynande från klippväggen.
En efteersommarnatt i fjol besökte jag första gån-
gen dennaa vilda, hemska trakt af Stockholm. Det
var ett onmbytligt mänsken, ty ströskyar jagade fram
öfver himmelen och vinden kändes redan höstlig.
När jag ämnade mig hem och kommit till foten af
berget, nädde ett högt snarkande mitt öra. Jag säg
i detsamma huru en reslig karlfigur läg försänkt i
djup sömn bakom en hagtornsbuske, alldeles invid
mig. — Måhända, tänkte jag, skall min vandring bli
belönad genom dennes historia om sitt förflutna lif.
Jag närmade mig af sädan orsak den sofvande och
rörde varsamt vid honom. Som en i sitt ide oroad
björn rusade den jettelika figuren genast upp, gjorde
en snabb rörelse ät tröjfickan med högra handen,
mänen giick fram och... ett, tu, tre!... blixtrade
en knif e.mot mig. Jag måste erkänna min feghet —
jag flyddee.