Hon luttade sitt gråa hufvud mot en sten och fo bestört uppp vid min ankomst. Jag har intet ond gjorts, becdyrade hon, och blef först lugn när jag yp pat mina : afsigter och gifvit henne nägra slantar til frukost nässta morgon. — Acksi, jag trodde det var polisen, som ville ti mig för jaag ligger under bar himmel inom tullarne sade hon. Jag har en välmäende dotter i Norrland men vill khellre dö ute på marken, som en hund, äl! att mitt barn skulle känna sin mors uselhet. Ma blir vät hiär om nätterna utaf daggen, men när sole: gätt upp ligger jag qvar en stund och blir snart tor igen. Jag gär och går, som skulle jag gå igenon jorden; jag svälter och har likväl icke mod att tag: af mig lifvet. Dubbelt beklagansvärd är den, som i älderdomer icke har något skjul för sin af härda pröfningar bräckta farkost. Moderskärleken är starkare än bäde lifvet och nöden och dlöden. Vi älskaa ofta lifvet såsom krigaren sitt förslöade svärd. Doet gör honom ingen nytta mer, och likväl kastar hann det icke ifrän sig. Jag harr i det föregående antydt baracken eller det stora fattiäghuset på söder, der husvilla af båda könen tillbringa 1) nätterna den kallare årstiden. Vid Stawdsträdgärdsgatan ligger för ögat ett till sitt fire gansska väl värdadt hus, och detta är — fattigaracken; men stiga vi öfver tröskeln, finna vi snart besannade: Kristi ord om dessa hvitmenade grifter, som gömma de dödas ben och all slags orenlighet. Här samla sig om qvällarne män och qvinnor till ett antal af nägra hundrade. Här inqvarteras de, likasom boskepen, i bäs och afkläda sina trasor och utsträcka pi härda, kalla golfvet sina våta och genomkylda lemmar. En planka, spikad i sned riktning, tjenar dem till hufvudgärd... icke ett halmsträå eller ens trasorna af ett täcke bestäs dem till bädd öfver eller wnder..... Jag lägger gerna bort penseln före fullboordandet -af denna mörka tafla. Läsarens inbillning skall säkert ge den starkaste färg ät konturerna. Efter vvi äro på detta häll, vill jag föra mina läsare med mig ännu längre bort, i fall man icke alldeles förloorat häg och mod att följa. Mä vi, som hastigast, skäda oss omkring bland de så kallade Hvita Bergen! Denna stora, stela klippmassa, utan vextlighet, men af romantisk skönhet, höjer sig i tunga vägor, lik en oindlig, förstenad suck ur skapelsen. Man har utsigt öfver Hammarbysjöns af lummiga stränder beskuggace vatten och i fjerran följer ögat saltsjöns boljer, der de hoppa ut öfver skären till ett friare haf. fver och emellan de hvita hällarne slingra sig små stigar, visande fotvandraren fram till mänga kojor, hvarrmed äfven sjelfva bergstoppen är bebyggd. äderqvarrnar röra sina vingar omkring oss och stadsbullret åteerljudar aftynande från klippväggen. En efteersommarnatt i fjol besökte jag första gången dennaa vilda, hemska trakt af Stockholm. Det var ett onmbytligt mänsken, ty ströskyar jagade fram öfver himmelen och vinden kändes redan höstlig. När jag ämnade mig hem och kommit till foten af berget, nädde ett högt snarkande mitt öra. Jag säg i detsamma huru en reslig karlfigur läg försänkt i djup sömn bakom en hagtornsbuske, alldeles invid mig. — Måhända, tänkte jag, skall min vandring bli belönad genom dennes historia om sitt förflutna lif. Jag närmade mig af sädan orsak den sofvande och rörde varsamt vid honom. Som en i sitt ide oroad björn rusade den jettelika figuren genast upp, gjorde en snabb rörelse ät tröjfickan med högra handen, mänen giick fram och... ett, tu, tre!... blixtrade en knif e.mot mig. Jag måste erkänna min feghet — jag flyddee.